Den vita frun

MEEEEEEEEEEEEEEEEER♥33

OBS! En av karaktärerna kommer bli skadad i det här kapitlet, så du läser på egen risk.

Kapitel 23
Rogers hemlighet


Jag läste om texten i dagboken en gång till:

... Och idag hittades stackars Margrethe i källaren. De har avlägsnat rummet nu genom att bygga någon form av jordkällare där. Och inte nog med det, Cindy hittades också död i sin säng, hennes syster hittade henne. Innan har ju Cindy fått ett hugg i ryggen, stackarn, men nu är hon stendöd. Ögonen var borta, vi har fortfarande inte hittat dem, och dessutom har hennes inälvor lagts prydligt bredvid hennes livlösa kropp. Åh, stackars, Cindy, helt oskyldig... Men inte nog med morden, det har hänt något annat konstigt. I rummet där Margrethe dödades så hittade jag min dagbok i en glasmonter - där kungens krona vanligtvis brukar ligga...


Jag blev iskall av rädsla.
Den dödade Margrethe hade också dött, precis som Johannes...
Och någon Cindy...
Jag kände paniken inom mig.
Katrin.
Jag sprang ut ur rummet, och chansade vart jag skulle ta vägen. Trots mitt snabba tempo så kändes det som om jag inte kom fram till Katrin förrän flera timmar efteråt.

Katrin andades häftigt. Jag kastade mig över henne och kramade om henne. Katrin kramade inte tillbaka, i istället väste hon:
- R-r-r-r-r-e-e-e...
- Va!? utbrast jag förtvivlat.
- R-r-r-r-r-r-r-g-g-g-g-e-e-e...
- Roger!?
Katrin nickade.
Jag backade undan ifrån henne, och då fick jag syn på honom. Roger kröp upp till Katrin, och gosade sig ner sig hos henne. I några sekunder såg de ut att ha riktigt mysigt, till något hemskt hände.
Roger vässade sina klor, och skar ut Katrin ögon.
Katrin skrek av smärta, och jag skrek av rädsla. Utan förvarning svimmade jag.

När jag vaknade fick jag en chock.
Det finns vissa stunder man inte riktigt klarar av, men jag hade sett värre.
Vid Katrin kropp stod en stor gestalt; hon såg inte ut att vara en dag över arton. Hon strök Katrins hår, och sa med en hemsk röst som inte passade henne:
- Du har vaknat.
Jag nickade.
Den vita frun vände sig mot mig, och log på ett elakt sätt.
Jag var i chock, jag kunde inte röra mig.
Den vita frun satte sig på den andra tomma sängen och sa vänligt:
- Du undrar säkert varför dina vänner har dött.
Utan att kunna hejda mig sa jag:
- Det var du.
Den vita frun skrattade hånfullt och sa lika hånande:
- Är du riktigt dum!? Det var Roger!
Det kändes konstigt, men någonting sade mig att Den vita frun hade rätt.
Hon log och sa sedan:
- Ingen dog förrän han dök upp.
- Nej..., mumlade jag, mest för mig själv.
- Han har dödat alla, han tycker inte om människor.
Jag stirrade på henne och frågade chockat:
- Vad är du då?
- Nja, ingenting faktiskt..., sa Den vita frun.
Jag skrattade hånande och snäste sedan:
- Du måste ju vara någonting! Ett spöke, eller hur!?
- Spöken har inga kompakta kroppar, sade den Vita frun enkelt.
Jag svalde och sa sedan:
- Roger var ju med oss när Marietta dog.
- Ni märkte inte att han smög ut, va? sa Den vita frun.
Jag bet i läppen.
Den vita frun hade rätt.
Den där katten hade dödat min bästa vän, den jag älskade och en oskyldig.
Den vita frun såg glad ut över min kvickhet att komma på hur det låg till, och hon reste sig upp och sträckte ut sin hand och sa:
- Ta min hand så hjälper jag dig ut.
Jag tvekade. Sedan gjorde jag mitt val...

Aaah!! Men akriv då för tusan människa! Du kan ju inte sluta så där!!!!

GAH ROGER NEJ. DUMMA KATT.
FYYYYY PÅ DIG, INTE DÖDA MÄNNISKOR BARA SÅ DÄR!!!!!

Men. Ja. Mer. Nu. Tack. ^^

Man får inte sluta såhär!

*för in i lagboken att man inte får sluta med för stor cliffhanger*

NU.FÅR.NI.MER.


Kapitel 24
Den siste som dog


Jag kastade mig framåt, och sprang för livet.
Blodet pumpade i mig, samtidigt som syret höll på att ta slut. Jag kunde höra Den vita frun bakom mig, hon sprang i världens fart. Dock var jag snabbare.
I ren desperation rusade jag in i ett mycket litet rum, där det endast fanns en gammal stol. Jag försökte att andas tyst, men det var svårt. Jag hörde steg som närmade sig, och jag kunde höra en iskall röst dåna:
- Kom fram nu, det här är inte kurragömma...
Jag kastade en blick mot golvet, och jag blev ytterst förvånad.
Dagboken låg där - helt oskyldigt.
Jag smög mig fram till den och öppnade den. Kanske stod det något...
Där!
Jag läste snabbt för mig själv:

... Och hon hoppade ut ifrån fönstret! Jag hade aldrig kunnat ana att det var kungens dotter som låg bakom allt; ett oskyldigt barn i vit klänning!

Dörren slogs upp, och jag skrek av ren chock. Den vita frun sa med sin kyliga röst:
- Då så.
Jag backade och sa med andan i halsen:
- Du hoppade ut ifrån fönstret, va?
Den vita frun kastade en blick på dagboken, och sa med darrande röst av ilska:
- Den där gamla tanten skrev i sin dagbok. Jag var hennes perfekta unge! Jag njöt av att döda folk, fattar du?
Jag nickade, fastän jag inte förstod alls. För att uppehålla henne frågade jag:
- Roger då?
- Sluta kalla honom Roger! tjöt Den vita frun.
- Okej!
Jag darrade lika mycket som hon, fast jag av rädsla. Den vita frun fortsatte:
- John, som '' Roger '' heter, har dödat alla!
- Det var ju du! utbrast jag.
- När jag levde, ja! Men du förstår inte, han är mäktig...
- Vem?
Hennes blick såg hemsk ut när hon sa:
- Döden. Han har låtit mig spöka så länge jag vill om jag inte dödar alltför många. Han är trött på bortkastade själar. Hans '' ställe '' är ingen soptipp! Så John har gjort allt, allt!
Hon skrattade ett skratt som fick mig att rysa. Jag försökte fortsätta distrahera henne:
- Ro... Ähum, John då? Lever han då?
- Ja! Döden lät honom få evigt liv, det enda som skulle kunna döda honom är om någon annan skulle ta livet av honom!
Det var i den sekunden Den vita frun begick sitt största misstag. Jag sprang förbi henne, och jag kunde höra hennes vrål; hon var bara någon meter ifrån mig.
Snälla låt planen lyckas, snälla...
Jag sprang in till Katrin som låg fridfullt på sängen, och jag letade så snabbt jag kunde i hennes fickor. Och...
Den vita frun störtade in i rummet, och innan hon hann säga något sa jag lite hånande:
- Du gillar väl drama, va? Du hängde upp Rog... John i taket för att vi skulle hitta honom.
Den vita frun nickade, men inte åt mig; hon nickade åt Roger.
Han gjorde sats, och automatiskt stack jag in fickkniven i honom.
Katrin fickkniv funkade bra, och att döda Roger var det bästa som hänt på hela kvällen.




( NÄSTA KAPITEL ÄR DET SIIIISTA. )

FANTASTISKT BRA SKRIVET!!
LÄNGTAR TILL SISTA KAPITLET!!

Skriv mer!

LÄNGTARLÄNGTARLÄNGTARAHHHHHHHHOMGDUÄRSÅBRA!!

Vad var det jag skrev i förra inlägget??

MER!!!

NU!!