På andra sidan

HJÄLP HONOM FEGIS!

GinnyForever yup. Så är tanken hade skrivkramp, så därför är det kanske inte lika bra som vanligt.
Tack för alla kommentarer! Jag ska lägga upp ett till kapitel när jag sitter vid datorn!

Super!

Tack!

Morr!

Kommer lägga upp sen, mitt mugglis krånglar så jag måste skriva om det jag gjorde i förrgår innan allt kraschade. Bland annat kapitel 16. Så senare, jag lovar! ♥

Okaii. ♥

Kapitel 16



Jag drog efter andan och kände paniken växa inom mig. Inte Hector… Vem som helst, men inte Hector. Den enda som jag verkligen inte fick gå nära, behövde min hjälp. Han var skadad, och jag viste inte vad jag skulle göra.
Skulle jag skulle trotsa mina föräldrar, och troligen få ett straff som jag enligt dem förtjänade, men hjälpa Hector? Eller skulle jag strunta i att hjälpa Hector, och därmed vara den dotter mina föräldrar ville att jag skulle vara?
Det kändes uppenbart att jag skulle hjälpa Hector, jag var ju tvungen även om jag inte skulle vilja det. Jag kunde inte låta honom lida i onödan.
Han hade ju trots allt kommit hit för hjälp. Så jag kunde ju inte lämna honom där ute i kylan.
Var det tvunget att mina föräldrar skulle få reda på att jag hjälpte Hector? De skulle nog inte vakna.
Så med tveksamma steg gick jag nerför trappan igen och försökte inte göra några ljud ifrån mig. När jag kom ner såg jag till min lättnad att tjänaren var borta. Jag gick fram till ytterdörren och lyfte upp haspen. Försiktigt sköt jag upp dörren av trä och tog ett steg ut. Det var en kylig natt. Jag såg Hector bara någon meter ifrån mig, vilket förvånade mig.
Jag kunde inte röra mig. Jag visste att jag borde gå och hjälpa honom så som han haltade. Men allt stod still utan att jag visste varför. Det kändes så konstigt att se honom där. Det var som om kroppen hade slutat fungera.
”Isabella…” jämrade han sig.
”Hector”, flämtade jag och rusade fram mot honom. Jag försökte stötta honom och fick honom till dörren. Jag vände mitt ansikte mot hans. Hans bruna ögon tittade rakt in i mina. Han var vid sitt fula medvetande.
”Isabella, de bara kom och…” sa han sluddrigt som om han hade druckit öl eller annan alkohol. Men hans andedräkt luktade ingenting. Han var bara skadad och chockad.
”Hector”, sa jag för att få stopp på hans mumlande som han höll på med. ”Berätta långsamt vad som hände.”
Jag ledde honom in i huset och hjälpte honom att sätta sig ner. Hans ögon såg så utmattade ut.
”Soldater kom och överföll mig på väg från dig. De skadade mig och jag kunde inte göra något. De var så många…” det tog en kort stund innan han kunde fortsätta. ”Jag visste inte vart jag skulle gå förutom hem till dig. Det var bara du som fanns i mitt huvud.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag försökte ändå att komma på något.
”Du kan inte stanna här, det förstår du väl?” frågade jag och kände mig hemsk. Han var skadad och allt jag kunde tänka på var att ingen fick se oss.
Hector fnös men grimaserade sen av smärta. ”Nej, jag får ju inte förstöra din bestämda framtid”, sa han ironiskt.
Jag svalde en stor klump i halsen. Jag svarade inte utan tittade istället på hans panna. Ett stort blodigt sår strax ovanför högra tinningen. Han hade också ett sår efter ett svärd på låret ovanför knäet.
”Jag vet inte om jag kommer att kunna hjälpa dig, det är djupa sår”, mumlade jag.
”Gör vad du kan.”
Jag tog en skål med vatten och en trasa. Jag tvättade rent såren och märkte att såret i pannan inte alls var så djupt stort som jag trodde. Det kunde sys. Värre var det med benet.
”Hur klarade du dig ifrån att bli dödad, Hector?” frågade jag tyst medan jag tvättade såret på benet.
”Jag lade mig ner och låtsades vara medvetslös.” Han grimaserade av smärta. ”Han sa åt dem att sluta. De tyckte att jag skulle lida.”
”Vem han?” frågade jag med andan i halsen.
”Lord Tristan.”

Jävla dig Tristan!

Lord Tristan...

Meer