Skriva av sig-tråden

Dear Jasmin,

I hardly know what to say, I'm really sorry, but I truly know the feeling. No matter what anybody says, it doesn't change anything, as you wrote.
So, shortly, my advice to you is to just stay calm; keep cool and see what happens. You know in your heart what's best for you, you just gotta find that little voice whispering the words - trust it.
You know what's happened in the passed, and what he's done to you. Are you really ready to put yourself in dangerzone again? Are you ready to risk you heart, once more? Think about that before you act, and then the answer will come to you, even though it's perhaps not the alternative you would choose without thinking of the consequences.
You know what's right, deep inside ♥

Your bestfriend,
Elvira

Människor som leker oskyldiga och tror dom inte gör något fel. Men guess what...
DU HAR GJORT EN MASSVIS MED FEL.
JAG ÄLSKAR DIG INTE MER DRA ÅT HELVETE DITT JÄVLA AS. JAAAG HATAR DIG SNACKA INTE SKIT OCH JAG ÄR INTE DIN FRU, JAG GILLAR DIG INTE MER DIN JÄVLA TÖNT. DU GÅR OMKRING SÄGER EN SAK OCH BLAND DINA VÄNNER ÄR DU FULL MED SKIT!!!! DU KOMMER INTE LÄSA DETTA FÖR ENLIGT DIG ÄR MUGGLARPORTALEN TÖNTIGT OCH ATT JAG BORDE VÄXA UPP OCH BLI MOGEN. FUCK YOU DIN JÄVLA MANSGRIS. JAG BEHÖVER INTE DIG. JAG HAR MINA VÄNNER OCH SNACKA INTE SKIT OM MÄNNISKORNA PÅ MUGGLIS FÖR DU KÄNNER DOM INTE!!!!!!!!

Jag hatar den här jävla ångesten, jag vet inte varför jag har det, jag kan inte komma på vad som är fel, för allt är ju fan bra. Allt är ju fan bra och ändå känner jag såhär. Det äter upp mig inifrån och det gör ont i både kropp och själ. Jag vill inte mer.

melodyjoseph: En sån människa är inte värd din tid. Strunta bara i honom, så lägger han nog av förr eller senare.

Skulle gärna skriva svar till alla som skrivit här sen igår, men jag känner inte att jag har tiden & orken tyvärr. Men mugglisar, jag tänker på er. ♥

Elderwand I love you my dear friend. ♥ Vi får se hur jag gör. Jag vet ingenting just nu. Känns som om jag faller tillbaka till det där hålet där jag fastnade för två år sen och jag vill bara inte.

Citerar mitt inlägg från igår.

Det har skett ytterligare ett knivdåd idag. Jag fattar fan inte vad det är som händer längre. Jag blir bara räddare och räddare. Vad kommer att hända här imorgon liksom?

Herregud, har läst om det där på tex tvn.. Be safe, be strong! ♥

Har velat skriva av mig ett bra tag nu. Men har aldrig orkat ta den tiden som krävs för mig att skriva ner allt, och ändå veta att det är mycket jag kommer lämna ute eller glömma bort. Det känns jobbigt att skriva ner allt, men samtidigt, jag vet inte vem eller vilka andra jag ska prata med och jag orkar inte hålla allt inom mig längre.

Det är lugnt om ni inte orkar läsa eller kommentera. Jag förstår. Jag vill bara ventilera mig.


Det är svårt att veta exakt vart man ska börja. Så jag bara skriver på… ursäkta om det blir rörigt.

Jag har mått dåligt till och från de senaste 7-8 åren i mitt liv. D.v.s. från 5:an till det att jag gått ut skolan helt. Jag kan inte säga att jag ansåg själv när jag gick i 5:an – 7:an att jag mådde dåligt. Men när jag tänker tillbaka på det så var jag ju inte särskilt glad. Det vet jag eftersom jag ett tag sa till min mamma varje kväll att jag ville dö. Jag vet inte varför jag sa det till henne eller varför jag ville det, men jag antar att det har att göra med puberteten, för det mesta fungerade i mitt liv. Skolan gick väl sådär. Jag pluggade aldrig, men jag lyckades alltid klara läxförhör och prov. När jag gick i femman eller fyran, kan verkligen inte komma ihåg vilket år det var, så fick vi veta att min mamma hade en hjärntumör. Och den var inte liten heller. Två dagar efter att de upptäckte den opererades hon. Alltså var det akut. Tack och lov var en av de bästa hjärnkirurgerna i Europa i Umeå vid det tillfället och kunde operera henne. Annars vet man ju inte hur det kunde gått. Tack och lov gick det bra, och det enda ”bieffekter” hon har från det är att hon fort blir trött, och hon klarar inte av när det blir för rörigt omkring henne d.v.s. om hon är bland mycket folk. Vilket är väldigt lindrigt egentligen, mina föräldrar vet två stycken som dött p.g.a. hjärntumör, och jag tror det var en granne till min låtsasfarmor (eller bekant eller bara någon i kommunen som hon visste om…) som också hade en, och efter operationen kunde han inte längre prata och han kunde knappt gå. Det är hemskt. Det var inte roligt att vi, dagen efter operationen åkte och hälsade på henne. Jag var nio eller tio år gammal, och att se min mamma sådär. Det var verkligen fruktansvärt. Hon låg i ett rum med många andra. Apparater pep överallt. Hon var drogad för att hon inte skulle ha ont, men det visste jag inte då. Hon hallucinerade en del och var allmänt konstigt. Jag kunde inte sova den natten. Jag var livrädd, så jag gick ner och sov i mammas säng den natten. Något jag inte förstod då, men som jag förstår nu, är att min mamma trodde hon skulle dö. Hon har bland annat sagt till mig att när de skulle skjutsa henne till röntgen så trodde hon att de skulle ta hissen upp till himlen. Detta är dock något som jag inte tänker så ofta på, utan har typ kommit över. Men när jag gick ut sjuan och vi trodde allt var frid och fröjd och att min mamma var på bättringsvägen och snart i så pass bra skick för att börja arbetsträna, fick vi veta att hon hade en cysta i magen, vilket också är en slags tumör. Helt ofarlig och lätt att ta bort, men det knäckte mig för ett bra tag. Jag var verkligen livrädd för att något skulle hända henne. Operationen gick bra och hon fick komma hem en vecka tidigare än planerat. Hon mår tack och lov bra nu, men hon är sjukpensionär och kommer alltså aldrig jobba igen. Det är tillräckligt jobbigt för henne att ”jobba” med vardagssysslor hemma.
Kan också tillägga att några släktingar dog åren jag var sex, sju och åtta år gammal. Det var inte särskilt lätt men samtidigt hade jag inte jättebra kontakt med de plus att jag var så liten så det är inget som gnager i mitt huvud idag.

Åttan gick ganska bra, jag försökte bli duktigare i skolan och inte göra något för att en av mina kompisar, A-S, skulle vara arg på mig. A-S var under åttan sur mest hela tiden, och överreagerade på allt. Hon blev sur för ingenting och man fick absolut inte ha en annan åsikt än henne om någonting. Det var hemskt att varje dag vara rädd för att hon skulle bli sur på mig. Jag försöker alltid vara alla till lags, vilket inte gick så bra eftersom A-S och min andra kompis J inte kom särskilt bra överens. Det var ändå bättre mellan de i åttan än i sjuan.
Sedan började vi i nian och A-S var ”snällare”, vilket behövdes eftersom J’s pappa plötsligt dog under sommarlovet, dessutom hade vi även blivit vän med M. Mina betyg blev bättre och det kändes ganska bra förutom att jag var ganska stressad. Höstterminen gick ganska fort men på jullovet hände något med mig. Jag fick plötsligt jobbigt med andningen och mina mediciner verkade inte hjälpa. Jag var på vårdcentralen flera gånger och fick starkare astma och allergimedicin och jag skulle ta de fler gånger per dag än vad jag tidigare gjort. Men det blev ingen skillnad. Vissa dagar var det bättre och andra sämre. Vissa dagar var det riktigt illa. Jag fortsatte klaga hemma och vi åkte till sjukhuset och gjorde tester. Men det var inget fel på varken mina mediciner eller på mina lungor. Allt fungerade som det skulle. Uppenbarligen var det ju något som var fel, eftersom man inte ska gå runt och känna hela tiden hur tungt det är att andas. Tillslut fick vi veta av vårdcentralen att jag troligtvis hade ångest, och de skickade en remiss till BUP. Väl på bup fick jag göra olika test. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag fick på det sista testet men jag överdriver inte när jag säger att jag fick 32 poäng på ett test, där 25 poäng var väldigt illa. Och då hade jag svarat helt sanningsenligt också. När jag snackade med dem, beskrev de det som att allt hade byggts på efter som och stressen i nian var ungefär sista droppen som rann över, vilket känns väldigt vettigt (detta var på sommarlovet när jag gått ut nian). På vårterminen i nian började min bästa vän J umgås med de andra i klassen och var mindre och mindre med oss. Hon åt bara lunch med oss och jag och hon följdes hem efter skolan eftersom vi bor väldigt nära varandra. Hon började bete sig konstigt mot mig, och det gjorde väldigt ont. J som kommit in i mitt liv mellan femman och sexan, som betydde så mycket för mig, vände mig ryggen utan att ens verka vara medveten om det.
Klassresan vi gjorde tillsammans i slutet av nian var hemsk. Vi åkte till Göteborg och för första gången i mitt liv, hade jag ingen att vara med. Jag har alltid haft kompisar, och när jag inte varit med någon på rasterna på skolan har det alltid kommit fram några och frågat om jag ville vara med. Men nej… M visste jag skulle vara med resten av klassen eftersom det var sista tiden tillsammans, A-S hängde med en tjej som hette S mest hela tiden, och J var med ett gäng tjejer jag inte trivdes med. Jag var ensam kvar och jag hade verkligen ingen att gå till. Jag hängde med de vuxna på den resan istället, och tack och lov var min pappa också med, annars hade jag nog inte vetat vad jag skulle göra. Dock hade jag några internetkompisar i Göteborg som jag passade på att träffa den dagen vi gick på Liseberg, och det ångrar jag verkligen inte, det var det enda positiva med den resan. När jag kom hem var jag ledsen. Både på mig själv och på alla andra. Tur nog hade jag fått en ny vän, N, som var ett år yngre än mig som jag umgicks mycket med under sommaren, annars hade jag nog varit för mig själv mest hela tiden.
Efter sommaren började jag gymnasiet och var rädd att jag inte skulle få några kompisar alls. Men första dagen lärde jag känna L och G, två väldigt snälla och roliga tjejer. Så egentligen flöt hela första året i gymnasiet på väldigt bra. Jag och J bråkade, och hon fick veta hur jag hade känt det sista tiden i nian, och hon hade väldigt dåligt samvete över det, hon hade inte alls tänkt på hur hon betett sig o.s.v. så jag förlät henne, och det ångrar jag inte en sekund att jag gjorde. Jag och N umgicks nästan varje helg, och vi blev väldigt nära vänner. Eftersom jag var livrädd att mitt mående skulle påverka mina betyg så var det just det, det gjorde, men på ett positivt sätt. Jag fortsatte gå till bup, och en dag när min pappa hade skjutsat dit mig eftersom jag skulle ha enskilt samtal (mina föräldrar brukade vara med annars) sa han till psykologen rakt i ansiktet på mig ”lillasyster skulle behöva en tid här, hon mår egentligen mycket sämre än elin”. Jag blev så ledsen, så besviken, så arg. Psykologen sa till mig när pappa hade gått, att hon direkt såg på mig att något inom mig gick sönder. Och det gjorde det. Jag tänker på det fortfarande, att mina föräldrar alltid brytt sig mer om min lillasyster, även när det var jag som hade en depression, thanks. Det blev december, och min födelsedag. 10 december. Jag gick i skolan, mina föräldrar åkte med min syster till bup (kan passa på att tillägga att jag hatade tanken på att hon skulle dit, och jag övervägde att sluta eftersom hon skulle snacka med samma personer som jag, jag ville ha något ”eget”), och på kvällen åkte min pappa och övade med kören (han är musiklärare och de brukar vilja ha med honom på deras konserter eftersom han spelar gitarr) inför deras luciauppträdande. Jag var svinarg och ledsen. De bokade upp min födelsedag, med andra saker. Hela den dagen smsade jag med en kompis, K, om att jag ville ta livet av mig. Först på kvällen fick han veta att det var min födelsedag, jag hade inte velat säga det till honom. Resten av ettan gick fort, jag var sur på L ganska ofta eftersom hon var en attentionwhore. Hon skar sig ordentligt och gick runt och ”visade upp det” på skolan. Jag skar mig också, men visade jag folk det? Nej. Endast N, eftersom hon slet upp mina tröjärmar. Jag lärde känna H och S via internet och sedan dess har vi träffats väldigt många gånger. H är en av mina närmsta vänner men jag och S snackar inte lika mycket idag. De försökte i.a. f. stötta mig så mycket som möjligt, eftersom i och med att jag gick ut ettan slutade på bup eftersom jag var, som de sa ”inte öppen för förändring”. I tvåan bytte jag, G och L klass till den andra klassen på samma linje. Jag och L var via spanskan kompis med V som gick i den klassen, och hon var en av anledningarna till att vi bytte. G slutade helt att komma till skolan, L rymde till sin pojkvän i Karlskrona och jag har sen dess inte sett henne. Det är jag glad för eftersom hon ljög mig och V rakt i ansiktet så sjukt många gånger, så man var verkligen less på henne. Återigen blev det den 10 december, min födelsedag. Det var min längsta dag i veckan, och återigen skulle min pappa öva med kören. Jag blev asledsen och tillslut sa jag det till mina föräldrar, och de ”hade inte trott att jag brydde mig så mycket”. Hmpf.
Jag och V blev väldigt bra kompisar på vårterminen i tvåan, och vi umgicks mest hela tiden. Min syster blev konstigare och konstigare mot mig, och en dag upptäckte jag att hon hade en blogg där hon strängt taget bara snackade skit om mig. Det gjorde ont. Riktigt ont. Särskilt när hon också hela tiden skämtade om att jag var adopterad. Jag började seriöst drömma om att jag var det!? Jag har inte bra självförtroende, men alla gånger det blivit bättre har hon slagit sönder det. Tack så hemskt mycket… Jag orkar inte säga vad hon sagt till mig när vi var mindre eftersom jag inte bryr mig om det idag. Jag berättade för V om hennes blogg, och V blev rasande, på riktigt. V visste hur mycket jag brytt mig om min syster och tagit hand om henne under alla år, och min syster kunde haft det så mycket värre, men det är ju klart svårt för henne att se. Men jag har varit en bra storasyster, det vet jag. När sommaren kom, tog hon bort bloggen. Hon insåg väl hur dumt det var. Men två år senare har jag fortfarande inte berättat för henne att jag vet om att hon hade den. Den sommaren skämtade hon med mig också om att hon hade haft en blogg där hon snackat skit om mig. Då såg ja hur falsk hon är och hur lätt hon har för att spela inför folk. Jag tänkte berätta för mina föräldrar då, bara så att de skulle veta om vad hon gjort, men jag klarade inte av det, eftersom jag då under ett halvårs tid tjatat på att de skulle ringa till bup så jag fick en ny tid där. Men inget hände så man kan väl säga att jag inte litade på dem.

Nu kommer det som är jobbigast att skriva om, och redan nu börjar ögonen tåras. Jag vet att jag sagt detta förut, men jag skriver det igen, eftersom det är så pass viktigt.
Jag hade ett bra sommarlov, och jag och J åkte till Stockholm för andra året i rad tillsammans. Allt var faktiskt ganska bra, tills det att jag kom hem från Stockholm. Jag kom hem på fredag kväll eller lördag morgon, träffade V på söndagen. Sedan var det som att jag slogs omkull och mitt liv rasade samman. På måndag morgon väcker min pappa mig och säger att min morfar har blivit sjuk. Direkt gömmer jag mig under täcket och tårarna forsar fram. Min morfar. Min älskade morfar kan inte vara sjuk. Det gick verkligen inte. Han är den underbaraste människan som jag någonsin träffat. Min förebild i livet, den person som jag älskar mest i hela världen. Min morfar som alltid var stolt över mig och som alltid fick mig att känna mig älskad no matter what. Han som alltid kom och hälsade på när jag var liten. Han var en av de som uppfostrade mig till den jag är idag. Min morfar, som jag älskade sen den dagen jag föddes. Bästa platsen att sova på när jag var liten var i min morfars famn. Min morfar som älskade sina barnbarn mest av allt och alltid var så snäll och omtänksam mot dem, och alla andra också. Min morfar som var min bästa vän. Det kommer jag alltid ha med mig, att han var en så fantastisk person, och att jag alltid var och kommer alltid att vara morfars flicka. Han skröt på mig till höger och vänster, så det undgick ingen att vi hade en särskild relation. Jag har hört det från så många håll, så jag vet att det inte bara är jag som hittar på något. Min mormor, vänner och bekanta till mormor och morfar, mina föräldrar, min moster o.s.v. har alla sagt det. Jag känner mig lyckligt lottad att ha få träffat en sådan underbar person, och över att ha fått ha honom i mitt liv. Dessutom har jag mycket av honom i mig, vilket känns underbart. När jag konfirmerade mig och döpte mig, fick jag en mobil av mina föräldrar, mormor och morfar och farmor. Men av morfar fick jag också en träkosa (som man dricker ur alltså) som han gjorde när han gick jägarskolan (ca 60-65 år sedan). Det är en av de finaste ägodelarna jag har.
Som ni kanske förstått, dog min morfar så småningom. Efter att ha gråtit en stund under täcket lyckades jag få fram frågan till pappa vad det var för ”sjukdom”… och fick då veta att han fått en hjärnblödning på morgonen, och är halvt medvetslös på sjukhuset. Läkarna ville att de anhöriga skulle komma om det var möjligt, eftersom han troligtvis inte skulle överleva dagen. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag grät konstant hela dagen. Även när det kändes som att ögonen skulle sprängas fortsatte jag gråta. Det var verkligen den värsta dagen i mitt liv. Jag träffade J på kvällen och berättade om allt som hänt under dagen. Jag var röd i hela ansiktet och jag fortsatte gråta medan jag pratade med henne. Dagen efter när jag vaknade var jag fortfarande röd och svullen i ansiktet och ögonen gjorde svinont. Han levde i tio dagar, sedan dog han. Begravningen var just innan skolan började, och den var fin. Riktigt fin. Många kom och jag kramade folk till höger och vänster även om jag knappt visste vem någon var. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på min morfar. Det har gått 14 månader nu.

Jag började trean, fortsatte dansa (som jag börjat tillsammans med J på vårterminen i tvåan), hade en hel del med skolan och sedan var jag också uttagen att få åka på praktik till Spanien i två veckor med fyra andra från min skola och fem från samma skola i Skellefteå. V var också en av de uttagna. V och jag bedrev även UF företag tillsammans, och vår kompis D var också med. Han gick i samma klass som oss och vi lärde känna varandra via spanskan. Vi började umgås med D på skolan mest hela tiden, och även LL, JJ (de skulle med till Spanien) och deras kompis E. Everything was great. Vi blev också bättre vänner med de flesta i klassen. Jag sköt undan alla känslor och låtsades att allt var bra, och det funkade.
10 december fyllde jag 18 år. Det var en dag som alla andra dagar. Inget speciellt. Dock fick jag folks uppmärksamhet för en gångs skull. Min syster hade börjat gymnasiet, och hoppat av. Hon låg bara hemma i sängen och vägrade äta o.s.v. så allt kretsade runt henne.
På nyår var jag på fest hos V och hennes systrar. Jag hade ingen lust att fara, men jag gjorde det ändå eftersom hon fyller år 1 januari. Väl där lämnade hon mig helt i sticket. Den enda jag egentligen hade att snacka med var killen hon gillade, tydligen. Jag skriver ”tydligen” eftersom hon sa det till mig samma dag, och hon gillade två andra killar också på den tiden. Bra… Jag snackade i.a. f. med honom en del, och vi kramades också (hallå det är inget fel med kramar?? Och jag menade absolut ingenting med det.), och V och han kramades också, hon satt i hans knä, de höll hand mm. Efteråt var hon asarg på mig. Hur arg som helst. Eftersom jag snackat med honom mm. Och jag sa till henne att det var ju eftersom jag inte hade någon annan att snacka med, och jag ville hela tiden snacka med henne men hon ignorerade mig totalt, snackade med alla andra och sprang iväg när jag väl fick tag på henne. Svaret jag fick då var ”men jag kände alla på den festen, du kan ju inte förvänta dig att jag ska stanna upp och snacka med dig då!?”. Tack. Tack så himla mycket. Sedan dess har min och V’s vänskap gått upp och ner. Hon har blivit arg på mig för ingenting, och bråkat med mig och sagt mycket elaka saker till mig hur måna gånger som helst. Jag har inte sagt någonting tillbaka, även om jag velat. Men om det händer igen, kommer jag inte vara snäll tillbaka för jag klarar inte av att ta skit från henne längre. Hon har bytt ut mig mot några andra tjejer istället som hon hela tiden är med och snackar om varje gång jag träffar henne. Jag är glad för hennes skull, att hon har kompisar eftersom hon haft svårt med vänner tidigare, men jag kan då inte snacka om andra utan att hon ska bli galen på mig. Hon har försökt få med mig att umgås med dem eftersom jag vet vilka det är, men de gånger jag varit med har hon stängt mig ute, och ja, jag har inte varit ”med” om man säger det så. Jag vantrivs verkligen när jag är med henne och hennes ”o så bra kompisar”, eftersom jag hamnar utanför. Hon undrar varför jag aldrig vill vara med dem, men eftersom hon sagt att jag är så lätt att läsa av, förstår jag inte att hon inte kan lista ut varför. Om det kommer på tal igen ska jag säga sanningen.
Nu har V flyttat från orten eftersom hon pluggar på ett annat ställe. Det är väldigt skönt eftersom jag då får vara ifrån henne på ett helt annat sätt, och det är nödvändigt för tillfället. Vi behöver en paus.
Jag och J har i.a. f. hittat tillbaka tillvarandra sedan efter jullovet, och jag älskar det. Dessutom har jag börjat snacka med G igen som jag var vän med i ettan.
Förra veckan träffade jag G på stan, och då träffade vi på V!?!? Hon hade inte sagt till mig att hon var hemma på besök, så jag tog ganska illa vid mig, med tanke på att vi mötte henne med de andra hon umgås med. Nice. Men jag orkar inte tänka på det för tillfället. Kanske tar upp det med henne sedan... som med allt annat.
Mina föräldrar blir jag galen på dagligen. Tack och lov har min syster börjat på en internatskola nu i höst så jag slipper henne på veckorna. Men jag blir fortfarande galen på hur hon har betett sig senaste året, och att mina föräldrar bara bryr sig om henne och passar upp henne 24/7 då hon är hemma, precis som de gjort under det här året.

Jag orkar inte med mer. Trots att jag varit arg, ledsen och gått till en psykolog senaste året, så har jag mått ok under omständigheterna. Dock har jag skjutit upp alla känslor, och jag känner att allt börjar rasa för mig nu. Jag gråter dagligen, så fort jag slappnar av. Jag blir ledsnare så fort jag tänker på morfar, än vad jag blivit under senaste 10 månaderna eller vad det kan vara. Allt kommer ikapp mig nu, och jag vill inte. Jag orkar inte.


Om någon vänlig själ läste detta, tack. Det betyder mycket. ♥

^
det där var väldigt väldigt starkt gjort av dig. Fortsätt kämpa, det är vart det. May the force be with you.

kinshaw
Jävlar... Det där var långt! Jag har inte koncentrationen och orken att läsa just nu, men jag lovar att återkomma! Om jag inte svarar här så skickar jag ett PM! ♥ Puss vännen.