Förändrad värld Lupple & Medi

Han räknade stilla på sina händer. " Du är så distraherande." Log han ömt. " Nåväl. 19. Det är stort ändå. " Log han.

"Det är jag väl inte?" Sa hon och såg sedan bort.
"19 är stort ja... Men jag vill minnas mer." Viskade hon.
"Varför jag är som jag är."

Han nickade sakta. " Det är förståeligt." Viskade han ärligt.

"Gör du det?" Hon lade en hand om sin mage och kände på den.
"Är vi inte bara för att göra er lyckliga?"

Rafael såg på henne och log ömt. " Det gör jag faktiskt. Jag har perioder i mitt liv då jag inte har särskilt mycket minnen. Det är oerhört jobbigt. Och de minnen jag har är inte alltid så positiva. " Sa han ärligt. Han såg på henne, funderade på sitt svar. " Jag ser det hellre som att vi båda är här för att göra varandra lyckliga. "Sa han ömt.

Hennes underläpp darrade och en tår rullade ner längst hennes ena kind.
"Jag vet inte varför jag gråter."

Rafael såg hennes hår, fångade upp den med sitt finger. Den var nästan silvrig. " Det är okej Rhiannon. Jag förstår att du har många olika känslor i kroppen." Sa han ömt.

Hon lutade sig mot honom och började sedan att gråta.
"Jag är så.... slut?" Sa hon och svalde hårt.

Han la armarna omkring henne och drog upp henne i sitt knä. " Jag förstår det. " Viskade han i hennes öra. " Du har haft ett kort liv men genomgått så mycket hemska saker. " Viskade han.

Hon såg på honom och snyftade till.
"Ja jag tror det.." Hon torkade bort tårarna.