Skriva av sig-tråden

Antar att det är om E?

Vill skriva av mig. Vill så gärna skriva av mig allt som finns inom mig just nu, som har funnits där länge. Jag vet dock inte om det är läge att berätta, för jag vet inte om det gör allting sämre eller bättre vid det här tillfället! Jag vet inte vad som kommer att hända med mig och det känns inte snällt att slänga ur mig massa saker som jag fortfarande är osäker på.

Förhoppningsvis vet jag mer i slutet av veckan och då kan jag äntligen vräka ur mig någonting! Jag önskar att jag kunde berätta allt för er, men jag vet inte om jag är redo! ♥

Jag behöver skriva av mig lite.

Jag är inte en lättskrämd person, men snart känns det som att jag knappt kommer att våga gå ut.

Allting har varit så sjukt skumt i orten där jag bor, den senaste månaden. Det har varit flera rån i området, jag har sett polis-/ambulanshelikoptrar tre helger på rad nu, det var skottlossning igår, och två olika mordfall på bara ett dygn, varav det ena var två döda barn.

Det här stället har alltid varit ett lungt och tryggt ställe att bo på och jag är glad att jag vuxit upp här. Har alltid tyckt om att bo här. Det gör ont att se att min fristad har blivit helt rubbad. Och jag känner mig rädd, något som det krävs mycket för. Jag fattar liksom inte vad det är som händer längre....

Jag känner att jag måste få skriva av mig nu. Jag är en person som ändras humör hela tiden. Inte utåt alltså inått. Ibland kan jag vara jätte glad och älska mig själv medans ibland kan jag bara hata mig själv som igår när jag skulle sova så låg jag och klöste mig på armarna med mina naglar och sa om och om igen, du är så äklig, du är så äklig. Man ser skrapmärken på min arm. Jag har flera gånger varit nära på att skära mig i armen med en rakhyvel. Och ibland får jag ångest och äter ingeting på flera dagar, har till och med stoppat fingrarna i halsen nån gång. Jag blir ganska ofta såhär på hösten/vinter och jag känner attt jag behöver hjälp för jag kan inte prata med någon jag känner för jag vill aldrig visa mig svag. Har inte gråtit inför mina föräldrar sen jag var 11. Snälla hjälp mig...

Du får gärna prata med mig. Jag har lite erfarenhet att känna sådär, även om det var många år sedan.

Men bara om du vill, naturligtvis.

Littlelindgren Har ganska stora erfaranheter av dina problem. Hör av dig om du vill prata, jag finns alltid här och förhoppningsvis kan jag stötta och eventuellt hjälpa dig litegrann iallafall! ♥ Finns på facebook, msn, skype, mobilen, här på mugglis, ja överallt! Hör av dig om du vill.

Nu känner jag mig dålig, har glömt att svara. Men nu gör jag det.
Ida S
Åter igen; Tack♥
Tack för att du erbjuder mig din hjälp.
Skulle bra gärna vilja låta henne läsa det där, men det kommer garanterat förvärra allt. Det är hemskt när ens föräldrar ska klaga på vad man än gör.
Mellan min pappa och mig.. Well, vi kan inte vara i samma rum i mer än 5 minuter utan att det blir bråk. Vi är för lika, båda har kort stubin och blir irriterade för ingenting. Det är en anledning till att jag inte vill vara där. Den andra anledningen är att han jobbar på tok för mycket. Han kommer jobba ihjäl sig. Jag har sagt till honom hur många ggr som helst att jag vill att han ska jobba lite mindre, för hans egen skull och för att han ska kunna fokusera mer på sina barn som är snart 15 och snart 18 år. Men nej då, han jobbar bara mer och mer. Alltså vägrar jag att åka hem till honom som en "protest", vilket ingen av mina föräldrar ännu fattat. De tror bara att jag är i en liten "mamma period".

Och min bror, herregud. Kan helt ärligt säga att jag inte älskar honom. Jag tycker om honom, han är ju trots allt min bror. Men absolut inte älskar.
Och fattar inte varför han vill konkurrera ut mig, det är han som är favoriten i huset. Lilla gullungen. Får allt han pekar på. Även fast han jobbar då och då på söndagarna i pappas butik och tjänar relativt mycket pengar för att vara 17, snart 18. Men nejdå, han behöver inte betala sina saker själv, det är mamma/pappa som betalar. Men jag får oftast betala mina saker själv, och jag är ändå "bara" 14, snart 15. Men jag jobbar ju inte.

Åter igen, TACK♥


Edit; Jag funderar på att kopiera en text jag har skrivit ner på datorn om mitt liv. Bara för att få ut nästan allt. Men det är en väldigt lång text, och jag tror inte ni kommer orka läsa den. Men vi får se, kanske lägger ut den nån dag.

LittleLindgren
Först och främst;
Ta INTE ett rakblad och skär dig. Du kommer ångra dig så sjukt mycket efteråt, tro mig jag vet, jag har varit där.
Ärren kan finnas kvar resten av ens liv, och det är så fult. Och ärligt talat, det hjälper inte att skada sig själv. Eller jo, just för sekunden, men sedan får man bara ångest och mår sämre.

Sedan;
Sådär kan jag också vara. Typ. Nån dag kan jag se mig själv i spegeln och tänka "Okej. Jag ser okej ut." annars är det enda som rör sig i min skalle när jag ser mig själv "Fy fan. Varför ser jag ut såhär? Jag är så äcklig. Ful. Fet. Jag borde inte få leva." osv. Det är hemskt att tänka så om sig själv, och man mår verkligen dåligt av det. Så om du behöver, och vill, prata, så tveka inte att slänga iväg en uggla.
Kramar till dig!♥

expelliarmus: Be strong and may the force be with you! ♥ Jag håller tummarna för att det går bra för dig vad det än är och hoppas att du mår bättre så snart som möjligt. Många kramar vännen!

expelliarmus – Vad det än är, så hoppas jag det blir bättre. Du vet väl själv vilken sjukt fantastisk människa du är? Sättet du hjälper till på. Sättet du alltid säger de rätta sakerna på. Sättet du för dig på- även om det bara är via forumet jag har sett dig, så har du gjort ett avtryck hos mig som är så självklart att man inte kan låta bli att beundra dig.
Så jag önskar dig det bästa, och att din önskan om att du ska kunna ösa ur dig lite av det som finns inom dig ska slå i uppfyllelse, just för att du önskar det.
Kram!

Margaret – Åh, stackare! Jag skulle också känt mig rädd i din situation, livrädd. Jag är inte speciellt lättskrämd av mig när det kommer till sådana saker för jag litar på tok för mycket på alla, jag litar på att inget ska hända, men det är egentligen naivt av mig. Jag vet inte vad jag kan säga mer än att jag hoppas att saker och ting lugnar ner sig snart. Alla förtjänar att känna sig trygga där de bor!
Kram!

LittleLindgren – Först och främst, även jag finns bara ett PM/mail/anything bort om du behöver prata om något, okej?
Att känna som du gör är mänskligt. De allra, allra flesta har tänkt i dina banor någon gång, även jag, så tro mig när jag säger att jag vet hur det känns.
Men du är en bra människa, av det jag har sett av dig, och du är absolut inte äcklig. Jag var bara tvungen att säga det. Och jag vet att det känns fel och konstigt och jobbigt att kontakta en skolkurator/psykolog om man aldrig gjort det förut eller känt behovet av det tidigare, men de finns där för att hjälpa dig och inget är för litet för dem. De kan säga bättre saker än vad jag kan och ge bättre hjälp, så jag råder dig verkligen att prata med någon sådan.
Kram!

Somnium – Ingen orsak tjejen ♥ Jag beklagar relationen du har med din pappa, har det alltid varit så? Eller är det en fas? I vilket fall, det låter väldigt jobbigt och jag förstår att du inte vill bo tillsammans med honom när det är så.
Och angående din bror, uppenbarligen känner han konkurrens på något sätt ändå, eller är riktigt avundsjuk på dig, annars skulle han inte bete sig som han gör om han inte är helt skadad i huvudet. Och det vill jag inte anklaga honom för, för som sagt, jag vill inte gå för långt... men herregud, du ska veta att jag är allvarligt upprörd över hur han behandlar dig!
Men tro mig, det är inte bara i din familj som brorsan blir "favoriserad". Jag vet inte om det har med kön att göra, för min lillebror får allt han pekar på; all utrustning till sin cross, skydd, kläder, hjälm, RUBBET gratis och när jag och min 15-åriga syster var i hans ålder och red, fick vi betala både ridhjälmar och stövlar själva. Åtta och tio år gamla fick vi spara ihop till det för att få fortsätta ta ridlektioner, medan vår lille bror här som snart fyller elva som sagt får allt gratis.
Så särbehandling är jag van vid, även om jag inte orkar lägga ner tid på att bry mig om det. Jag anpassar mig bara och tackar och tar emot för det lilla jag får, och skriver smått cyniskt av mig ibland vid såna här tillfällen på forum på internet.
Men visst gör det ont någonstans? Föräldrar, alltså. Jag säger bara det.
Kramar ♥

[EDIT: Shit vad mycket slarvfel... orkar inte rätta fler, förlåt, är trött och borde inte sitta vid Mugglis vid den här tiden på dygnet. Sömnbrist, here I come, men det finns viktigare saker än att sova.]

Jag är väldigt trött på att trycka ner mina känslor, att aldrig kunna berätta om dom. Trött på att dölja min självkänsla som sakta rasar mot botten med ett leende. Jag orkar inte med att folk ska tycka synd om mig. Men för en gångs skull önskar jag att någon bara kunde se förbi fasaden. Tror inte ens jag själv gör det ibland. Känslor har på något sätt blivit en sån tabu för mig, något jag inte orkar snacka om eller ens fundera över. Orkar inte känna någonting, så jag har låst in det men tydligen tappat bort nyckeln. Jag hatar vad jag har gjort mot mig själv. Och jag hatar att whina, så förlåt.