Skriva av sig-tråden

Li: Jag vet inte hur det funkar med er lägenhet, men om du bodde där först, borde inte du kunna kasta ut dem då? Sen, om din kompis inte lyssnar på vad du säger så tycker jag att du ska prata med hennes pojkvän. Om han är så snäll och vettig som du beskriver så kommer han att förstå och acceptera att de inte kan bo där. Det löser sig säkert på nått sätt. ♥

Li: Jag blev sjukt irriterad av att bara läsa din text. Kände adrenalinet börja pumpa... HAHA. Asso, jag hade fått ett utbrott för länge sen..... Tycker synd om dig!

Jag är så dålig på att typ.. bli arg, tyvärr :c och nu känns det bara så sjukt att hon bara lät honom flytta in. Jag tycker ju synd om honom också, de har packat alla grejer, åkt hit, osv, och så kanske de blir utslängda direkt. Men jag blir galen .__.



Hahhaa ja men alltså det är typ så, jag går sönder på insidan liksom </3

Li, jag tycker faktiskt att du ska kontakta hyresvärden direkt så att du får slut på ditt lidande så fort som möjligt.

Åh, jag förstår inte hur du kunnat stå ut såpass länge Li! Jag hade fått ett utbrott för, ja, ett bra tag sedan. Stå på dig, säg till henne på skarpen innan du ringer hyresvärden, om det inte hjälper ska dem ut!
hoppas det går bra. ♥

Fina, starka, otroliga Jasmin,
du är en av mina förebilder, visste du det? Det säger jag rent från hjärtat, därför jag vet vad du har gått igenom, iallafall en del av det. Om jag skulle vara en annan person, någon som du aldrig träffat förut, skulle jag aldrig gissat att du fått genomgå allt detta. Så stark, vacker och modig tjej som du är. Jag ångrar att jag inte gjorde något i mellanstadiet, det gör jag med hela mitt hjärta, vilket jag hoppas du förstår. Hade jag kunnat, hade jag spolat tillbaka tiden, tagit dig i min hand, vänt mig ifrån alla elaka personer och satt mig på berget bredvid dig.

Efter att ha spenderat 1 år i samma klass som A.N förstår jag rakt på sak vad du menar när du beskriver hur hon har varit mot dig. Hon har varit riktigt elak mot mig också; hon är en sådan person som älskar att trycka ner folk. "If people are trying to bring you down, only means that you're above them". Hon är inte ens värd din blick. Jag blir äcklad när jag tänker på (förlåt) idioter som henne, och båda vi två vet dels varför.

Som din bästa vän hoppas jag att du vet att jag alltid kommer stå på din sida, vad det än handlar om. ♥

Jasmin, Jasmin, underbara människa...
Du bevisar med din text att trots att man har gått igenom ett helvete så kan man stå stark och visa världen vad man går för. Du är en underbar person som får synas, för du syns! Jag älskar det jag ser både rent utseendemässigt och personlighetsmässigt. Du är en underbart stark människa som jag personligen tycker får stå upp för dig själv alltför mycket. Du ska inte behöva bevisa vem du är gång på gång, du ska inte behöva förklara dig själv. Det är så jävla tydligt att du alltid vill väl och försöker göra det rätta. Det är så fel vad dessa människor utsatte dig för, men det är så starkt av dig att berätta för det kommer att hjälpa många.

Du kommer att hjälpa flera både yngre och äldre medlemmar, tjejer och killar här på Mugglarportalen. Du kommer att hjälpa dessa personer genom att bevisa att det faktiskt går att kämpa sig loss, att det faktiskt går att stå på jorden med både fötterna och vara starkt trots att man har blivit plågad på det sättet. Du bevisar att det finns något att leva för, framtiden.

& för att kommentera det trevor skrev. Den skolan är bara sjuk. Jag är så glad att jag bytte därifrån, för jag hade allvarligt inte orkat en dag till. Jag kommer ihåg den dagen då jag hade färgat mitt hår svart och lagt i rödrosa slingor. Jag var hur nöjd som helst och jag älskade mitt hår, för det var så himla fint. Att jag sedan fick höra ord som "emo", "jävla äckel", "fan vad ful du är" dagen efter gjorde mig otroligt ledsen. För varför fick jag inte vara nöjd med det jag hade gjort utan att någon hatade mig för det? Sen när blev det okej att trakassera någon pga utseende? Jag färgade över mina slingor dagen efter, jag föll för vad dom sa till mig. Ändå, så hängde detta kvar tills jag slutade på skolan. (detta var i sjuan, jag bytte skola i åttan) Jag var alltid hon som var annorlunda, hon emo-tjejen, hon som ingen skulle tycka om trots att jag vid den tidpunkten såg ut som alla andra. Jag var stämplad för livet och än idag, 4 år senare, så ser jag hur dessa personer tittar snett på mig. It's a fucked-up-world.

när vi ändå är inne på att bli dömd efter utseendet...
när jag gick i högstadiet så snackade tjejerna i min klass skit om mig bara för att jag inte va som dom. jag va för det första blyg/tyst vilket dom tyckte va jätte konstigt, och så brydde jag mig inte så mycket om mode osv. och jag såg rätt normal ut, men ändå klagade dom på mina kläder för att jag "alltid hade samma kläder på mig"(vilket jag inte hade) och alltid hade samma frisyr... liksom, seriöst. låt andra se ut som dom vill. snacka om att såna människor inte har något liv.

det jag menar är att bara man ser liiiite annorlunda ut så får man skit för det.

Nu har jag tid att svara lite lätt och samtidigt få tillfälle att tacka er som kommit med så många fina ord och visat att ni läst/brytt er. Tack så hemskt mycket! Arigato Anapneo, Luna 1, Cyachi, ikka, trevor, mellanrum, childhoodlight, superman, accioron och expelliarmus.

Ni behöver inte oroa er för att jag på något vis skulle vara gråtfärdig eller utan ork kring detta samtalsämne. Det må vara mer skrämmande kanske men jag kan tala öppet till alla om att min relation till min far inte är bra och att jag inte är intresserad av att ändra på det. Det kändes bara bra att få sammanställa allt och självklart kan man få en klump i magen just för stunden när man tänker på en del minnen - men så fort tankarna flyger och far åt håll som inte rör honom så mår jag prima och bra!

Det är enkelt att dalta runt men jag är förbi det stadiet sedan länge. Med texten ville jag mest sammanställa allt från början till slut och visa vart det lett mig och gjort mig till. Självklart blir jag rörd av att få reda på att några av er tagit åt er och berörts på ert vis - att ni på något vis fått ett nytt perspektiv på livet, ny syn på andra människor eller bara rent allmänt fångat in något nytt om någon annan.

I efterhand kan även jag chockeras och känna att ansvaret jag tog var groteskt men just under den tiden jag levde på det viset fanns inte tankarna alls. Jag såg inte hur jag levde riktigt - jag tog ansvar för att jag ville lätta bördan på min far och min bror. Jag ville göra människorna glada - precis som idag när jag vill göra mina vänner och människor jag stöter på glad. Jag vill kunna sprida livsenergi och hjälpa på mitt sätt och det har alltid varit ett mål. Just under de tuffaste åren såg jag inte att det jag gjorde skadade mig och sög ur energin ur mig mer än vad jag efteråt anat och listat ut. Sedan tog det ett par, tre år att räta ut allt och självklart gick jag in i väggen och mådde skit under den tiden - när man inser vad som hänt och hur mycket enklare mycket kunde ha varit om många val och händelser hade hanterats annorlunda.

Men ni skall veta att jag idag mår bra och lever ett trivsamt liv! Det kommer stunder i livet när han kommer på tal och då är det självklart lite jobbigare. Varför? För att det är jag som måste göra valet OM eller NÄR vi skall kunna ta upp kontakten på en familjenivå igen. Valet ligger hos mig och självklart kommer skuldkänslorna fram när jag vet att jag inte är det minsta intresserad (och förmodligen ALDRIG kommer bli helt intresserad) men att jag vet att många andra hoppas, vill se och önskar att jag skall bete mig vuxet och "förlåta" utifrån den synvinkeln som de bär på. Men jag har förlåtit och gått vidare på mitt vis. Jag ler åt att han har en ny familj och att han mår bättre - jag ler för att jag mår bättre och har min vänskapskrets... detta har väl dock inte många andra riktigt förstått sig på. För vi är alla olika och bär på olika perspektiv av moral, liv och tro.

ikka: Jag blir berörd av dina ord och håller tummarna för att det skall bli bättre för dig en vacker dag! När jag var sexton år valde jag att helt flytta till mamma för det var mer trivsamt - men jag träffade honom fortfarande på alla fotbollsträningar och matcher samt på en del helger och då den julafton då det liksom bröt samman.

OM du behöver avstånd från din far ett tag så våga ta steget och bo hos min mor en längre tid? Håll modet uppe och finn en stark relation till din mor, tycker jag. Min mamma har varit fantastisk genom åren. Vi har inte talats vid såååå väldigt mycket men vi har roligt på vårt vis och sedan jag flyttade hemifrån har hon blivit extra mammig. Jag dyker upp på hennes jobb ibland för att äta lunch med henne osv. Det är trevligt!

trevor: Dina ord är fantastiska, Tack! Du har verkligen förstått på mitt tankesätt och jag nickar instämmande i allt du skrivit. Positiv inställning har varit a och o genom åren och även om det har varit jobbigt så har jag försökt arbeta på att se framåt med en positiv inställning och om det varit svårt så har jag dragit fram disney-musik som gett mig positiva känslor för stunden och stärkt mig inför morgondagens äventyr och hinder. Att ta med sig det positiva ur livets alla händelser är guld värt och jag önskar att alla människor skulle kunna ha den styrkan att göra så! Tack för dina kanonbra ord trevor.

childhoodlight: Fina, fantastiska och starka människa ♥ Även dina ord är fint valda och jag kan nicka instämmande till allt och bara tacka tusen gånger om för dem. Jag har även läst texten som du delade med dig av här i tråden och du skall komma ihåg att du är riktigt stark och bra som den du är! Du kan ignorera och förlåta människor som ser ner på dig och tycka synd om dem för att sedan köra ditt race med de vänner och familjemedlemmar som stärker dig för var dag som går ♥

och sedan vill jag råda Li till att ha ett allvarligt snack med sambon. Om sambon inte tar ett allvarligt snack seriöst kan sambon dra år fanders. Det är så jävla respektlöst att inte hjälpa till i ett bo och inte städa upp efter sig själv. Hoppas det löser sig!

Nu blev jag väldigt inspirerad till att ösa ur mig mina tankar.. Det skulle vara otroligt skönt, även om det inte gäller så värst allvarliga saker. Små delar ur detta har jag kunnat prata med andra om, men det finns ingen som jag har delat med mig allt till, och det verkar kanske korkat att göra det på internet, men eftersom mugglis känns som ett andra hem så tänker jag låta er ta del av det, om ni vill och orkar läsa, dvs.


Detta gäller förhållanden, kärlek och sådant skit. Let's go back to 08. Jag var då 12 år och hade nyss kommit på att det här med förhållanden var spännande. (Det låter rätt så töntigt när man skriver det.. haha). Jag fick kontakt med en kille som vi kallar för P. Jag fick för mig att han hade ett intresse för mig - och så var det - förutom den lilla delen att det han var intresserad av var inte mig som person, utan min kropp. Ja, you get it. Jag tänkte ju inte på detta då, utan vart jättesmickrad av alla komplimanger jag fick av honom, för jag hade tidigare haft väldigt dåligt självförtroende. Det blev ingenting mellan oss, jag bara gled ifrån honom, vilket jag är tacksam för, för inte långt senare fick jag höra om massa skit som han har gjort. Nu på senare år vet jag att det har blivit värre - han har våldtagit flertal personer väldigt grovt, inkluderat en av mina vänner.

Av det jag fick höra då blev jag väldigt rädd. Jag gick fortfarande i mellanstadiet och hade inte tankar på att någon kunde bete sig så hemskt, killarna i min ålder var ju fortfarande barnsliga, men ändå väldigt snälla. Ja, samma år, under sommaren, fick jag kontakt med en annan kille, som vi kallar för A, och ganska snabbt blev vi tillsammans. Direkt efter det fick jag även höra massa saker om honom, men jag vände dövörat till och ville inte lyssna på det, för han verkade ju vara en helt underbar person. Vårt förhållande varade tre månader, varav han vid flera tillfällen "försökte vara otrogen", om man nu kan säga så. Han raggade på mina vänner, och massa andra, försökte få dem att ha sex med honom - och jag levde i ovisshet. När min vän berättade detta ville jag inte tro henne - han var ju hennes ex och hon var ju säkert bara avundsjuk, tänkte jag. När det tog slut, under hösten, började mina funderingar flyga runt. Varför var sex det enda dessa killar var intresserade av? Är det alltid så? Finns det ingen som bryr sig om mig?

Ett år gick och jag fortsatte med dessa funderingar. Under det året fick jag även veta av kompisar som var med om liknande saker, jag tyckte jag såg artiklar om våldtäkter i tidningarna hela tiden och började bli rädd för att det skulle hända mig. I januari, när jag väntade på bussen i stan, en mörk och kall kväll, så kände jag hur någon kom bakifrån och började tafsa. Jag fick panik, självfallet, men som tur var blev jag inte helt paralyserad. Bussen kom precis - och jag förstår knappt vilken tur jag hade, eftersom den vanligtvis var försenad. Jag vred mig ur hans grepp och slängde mig på bussen, och han följde inte efter. Jag vågar knappt tänka på vad som skulle ha hänt om bussen inte hade kommit då - då torget var tomt på folk.

Detta tyngde mig mer och mer, och jag berättade det inte för någon. Under sommaren började en annan kille ta kontakt med mig, vi kallar honom A2. Jag var livrädd nu och ville absolut inte ha något med någon kille att göra, förutom mina nära vänner som jag såg som bröder, såklart. Men mina kompisar, som inte visste om det som hade hänt, peppade mig. En väns mamma kände denna kille och sa att han var hur underbar och snäll som helst, så jag tänkte "jag ger det ett försök".

I slutet av augusti blev vi tillsammans. Jag bestämde mig på en gång för att jag skulle gå långsamt fram. Det där med att gå långsamt fram var däremot inte alls hans grej; efter en vecka tillsammans så var han på mig om att "nu är det dags att vi ligger med varandra", ungefär. Men jag tvingade mig själv till att vara stark och sa ifrån. Det höll inte - efter tre veckor i vårt förhållande dumpade han mig, via sms, (kan tillägga att han var 18 år då) där han skrev att han inte kunde vara tillsammans med någon som inte ville ha sex med honom.

Det var droppen för mig. Nu skulle jag aldrig, aldrig aldrig mer få intresse för någon. Jag var skitledsen, helt förstörd. Jag hade inte hunnit få några starka känslor för honom alls, men det var besvikelsen av att ännu en gång bli förnedrat på det sättet, att känna mig som ett objekt. Åttan fortsatte och jag mådde sämre och sämre. I mitt dåliga mående tappade jag kontrollen en aning. Jag sökte mig till människor som mådde dåligt, precis som jag. Och så råkade det finnas en kille i min klass, som vi kallar L. Vi hade knappt pratat förrut trots ett och ett halvt år i samma klass, men helt plötsligt öste vi ur våra känslor och tankar för varandra och jag kände verkligen att han förstod mig. Och bäst av allt, att han kunde säga, inte bara att han var intresserad av mig, utan att han faktiskt var kär. Detta kunde ju inte gå fel.

Vi blev aldrig tillsammans, men i ett halvår lekte han med mina känslor. Det är så jag beskriver det - även om jag vet att det inte var meningen, för han var väldigt osäker i sig själv och jag tror inte att han förstod hela tiden vad han gjorde. I stället för att peppa varandra i vårat dåliga mående så blev vi nedtryckta. Förra sommaren var både den bästa och värsta i mitt liv. Jag kände hela tiden hur det var på väg att bli någonting, men hur han sedan drog sig undan och försvann bort. Jag blev lika ledsen varje gång, men jag gav honom alltid en till chans, vilket jag ångrar.

Jag kan säga att idag är vi 'vänner', fast vi inte har pratat på länge; vi är inte ovänner, i alla fall. Jag var besviken på honom ett bra tag, men jag fick en förklaring och en ursäkt, och jag vet att han är en jättebra människa.

Men det faktum att han var en så bra människa gjorde mig nästan ännu mer ledsen. Det kändes nu som att alla "dåliga" sökte sig till mig, medan alla bra, schyssta och som inte bara var ute efter min kropp, bara såg mig som en vän.

Och nu kommer vi till i vintras, då jag fick kontakt med A3. I början var det endast vänskapskänslor jag kände, jag hade inte en tanke på att det skulle bli någonting annat, men mina känslor blev starkare och starkare, och hans likaså. I januari blev vi tillsammans, och jag var lyckligare än någonsin. Ända tills för några dagar sedan. Vi hade aldrig bråkat, aldrig haft det jobbigt eller så. Men nu, efter åtta månader av lycka och kärlek hade hans känslor för mig försvunnit. De senaste dagarna har jag varit ledsnare än någonsin, jag har gråtit mer än någonsin och skrikit mer än någonsin, jag har känt mig instängd.

Idag har jag samlat tankarna och känslorna, och gått igenom allting noggrant. Och efter en liten pratstund med honom, så insåg jag att jag faktiskt är väldigt glad över tiden med honom, och även om jag fortfarande är väldigt ledsen över att det tog slut, så vet jag att jag kommer kunna gå vidare. Han har gett mig väldigt mycket bra saker och erfarenheter, han har fått mig att inse att det finns bra killar där ute, som faktiskt bryr sig om mig, och fortfarande gör, även om det råkar vara så att han inte är kär, eller älskar mig. Vi kommer hålla kontakten, även om det kommer vara tufft i början, och är fortfarande vänner. Det känns otroligt skönt, och idag kändes det som att en sten lättades från mitt hjärta.

Jag är så otroligt tacksam, för att han har hjälpt mig upp ur ett svart hål där jag fumlat runt. Tårarna forsar när jag skriver detta, jag vet inte om det är ledsna tårar eller om jag bara är lättad, en blandning, skulle jag tro.

Det var otroligt skönt att släppa ut mina tankar, varav många som jag inte har delat med någon. Jag har en känsla av att jag kommer sova gott inatt. Ett stort tack till dig som har läst igenom detta , ifall någon gör det.