Not what I wanted [PRS]

”Det finns duschar i skolan”, påpekade Yaosu och skyndade sig blockera sextonåringens flyktväg. ”Ni har väl inte alla lektioner idag ens? Och det är betydligt viktigare att få i sig näring, speciellt när man är sjuk”, fortsatte han och började löst putta tillbaka Joshua in i sovrummet. Efter några steg, slank han åt sidan och ställde ner tallriken och muggen på skrivbordet, samtidigt som de mörka ögonen diskret utforskade omgivningen. Allting var väldigt prydligt uppställt, precis som han själv gillade att ha saker och ting. Troligen gick det inte att hitta ett endaste dammkorn, än mindre en fläck som behövde städas. Det påminde honom verkligen om sig själv på många olika vis.
”Äh, om han inte vill äta frukost så vill han inte det”, påpekade Zihao, som tassade in genom dörren och föll ner ovanpå madrassen.
”Varför är du här? Du måste också äta frukost”, grälade Yaosu genast och skakade på huvudet, återigen irriterad på sin lillebror.
”Får jag inte vara här eller?” Frågade sjuttonåringen med ett höjt ögonbryn, utan att göra några som helst försök till att flytta på sig.
”Jovisst, men..äsch, du är ju omöjlig att föra en diskussion med”, muttrade den äldre och drog ut skrivbordsstolen åt Joshua, som han fattat ett varsamt grepp om överarmen på. ”Sitt.” Många fann Yaosus sätt dikterande och strikta, vilket de också var. Men i verkligheten agerade han bara på precis samma sätt som deras barnflickor gjort under uppväxten och därför tänkte han knappast på det. Det viktigaste var ju att alla mådde bra och inte lämnade huset på tomma magar.
”Om Joshua ändå ska ta på sig sin uniform här hemma kan du lika gärna också göra det..vänta så kommer jag upp med den”, muttrade nittonåringen och släppte därmed Joshuas arm, för att sedan försvinna ut genom dörren. Skönt.
”Förlåt, jag borde inte ha pillat på dina kinder.” Ursäkten hade sluppit ut ungefär i samma sekund som Yaosu försvunnit utom syn och härhåll. Varför kunde han bara bete sig normalt när den andre inte var där?

”Men jag är inte sjuk,” protesterar Joshua med nersjunkna axlar och ett besviket ansiktsuttryck. Panik och förkylning är liksom inte samma sak, så himla långt ifrån varandra. Han låter sig själv däremot bli puttad in i rummet igen, bara för att se ner på tallriken med frukost. Hela magkorgen knyter ihop sig av bara vida synen av frukosten, och bara tanken att behöva sätta sig i tåget utan att ha fått duscha. Nu är han fortfarande ren och fräsch, förhoppningsvis, men inte tillräckligt för sina egna ögon. Det har blivit en lyxig vana att vilja duscha varje morgon, och ibland skulle han säkert klara av att skippa det utan att få panik.. men nu har han så mycket andra tankar som han bara vill tvätta bort med duschen, glömma bort den. Yaosus arm om sina axlar skulle nog vanligtvis få kinderna att hettas upp som aldrig förr, men nu känner sextonåringen sig som en liten femåring. En femåring som inte kan ta hand som sig själv, måste ha en barnvakt som ser till att han äter. Kanske det är vad. Yaosu ser sig själv som också, en barnvakt som känner sig angelägen att se att allihop får mat i magarna. Det är förvisso snällt, och det är säkert inte meningen att vara en förolämpning, men Joshua anser fortfarande att han kan ta hand om sig själv. Det är inte riktigt sant, han skulle slingra sig iväg från maten, men ja.. Nittonåringen verkar inte vara som en orolig vän, utan mer som en.. Ja, barnvakt helt enkelt, som bara vill göra sitt jobb och få det överstökat. Det är löjligt och dumt av Joshua att ha sådana förhoppningar, särskilt när de håller på att bli styvbröder, men det går liksom inte att skaka av sig dem. Kanske det hade varit annorlunda om Joshua inte varit den han var, om han varit kapabel till att äta själv och inte få så mycket panik. Kanske det hade funnits mer att attraheras av då. Utan att säga någonting mer sätter sig gryffindoreleven ner på stolen och blickar ner mot maten. En liten bit paprika kommer in i munnen, tugga, tugga, tugga. Det kan väl räcka?
”Det är okej,” slingrar sig ur strupen perautomatik. Han är inte direkt van vid att folk klämmer på hans kinder, nej, det gillar han inte. Joshua är väldigt angelägen i hur puffiga de är och vill gärna se dem försvinna, bli mindre. ”Tack för komplimangen antar jag, mina kinder är inte något jag gillar direkt."

Nåja, kanske Joshua inte var direkt sjuk, men han såg inte ut att vara på top dagen till ära. Den där hesa, ostadiga rösten som bröts lite då och då var bara en av faktorerna som avslöjade honom. Fast det var inte de enda aspekterna som snappat upp Zihaos uppmärksamhet. Han kunde nämligen inte riktigt släppa det faktum att den andre åt extremt lite. Under gårdagens middag hade sextonåringen planerat att inte äta någonting alls, insisterat på att han inte var hungrig och hade ätit en stor lunch. Idag var det samma visa igen - han ville inte äta, klarade, enligt sig själv, utan frukosten. Det gjorde han ju däremot inte.
De märka ögonen betraktade den yngre under tystnad, noterade gång på gång hur smal han var. Och sedan kunde sjuttonåringen självfallet inte undgå att bli en gnutta tvär när allt Joshua lyckades få i sig var en bit paprika. Vad i helvete, insåg han inte hur mycket hans kropp behövde näring?
”Jag tycker att dina kinder är jättefina, så det så”, muttrade Zihao och drog upp benen under sig, drog förstrött fingrarna över underlakanet på madrassen. ”Men du, du kan inte bara äta en bit paprika och tro att det räcker”, fortsatte han och kom upp på fötter, tassade fram till skrivbordsstolen där gryffindoraren satt. Långsamt lutade han sig sedan framåt, placerade återigen fingrarna under hakan på Joshua och såg löjligt beslutsam ut. Ögonen spände sig fast i den andres, smalnade en aning på eget befäl. Nu så, nu skulle det allt bli uppläxning.
”Du tog hand pm mig igår, så det är inte mer än rätt att jag tar hand om dig idag”, började Zihao och lät blicken falla mot tallriken. I princip ingenting var uppätet, förutom den där lilla biten paprika. Det dög inte. Speciellt inte om Joshua höll på att bli sjuk. Nope.
”Ät upp det som är på tallriken, eller åtminstone hälften..du har typ inte ätit någonting sedan den där stora lunchen du talade om igår, och jag tvivlar på att det ens var sanningen.” Rakt på sak.

Det är väl bra att åtminstone någon gläds av de puffiga kinderna. Kinderna som Samuel alltid avgudade, vilket är anledningen till att han ibland får för sig att kalla sin lillebror för en liten ekorre. Förnedrande faktiskt, men med tanke på alla kroppkomplex som Joshua har, så händer det faktiskt inte lika ofta.
”Vad bra att du gillar dem..” Mumlar sextonåringen och masserar de mörkröda kinderna. Jodå rodnaden har kommit tillbaka.. eller ja, om den någonsin försvann så att säga. Dock är det som att all färg, även den rosiga färgen som brukar vila under huden verkar krypa in och gömma sig. Joshua är någorlunda van vid att Samuel eller modern försöker tvinga honom att äta, men Zihao? Det hade han inte ens haft tanken om. De mörka ögonen borrar än en gång in sig hos slytherineleven, vars smala, kalla fingrar är placerade under hakan. Precis som tidigare i köket, herregud. Allt Joshua vill är att bli lämnad ensam när det kommer till maten, på så sätt är det ingen annan som blir sårad om han skippar några måltider. Plus känner han sig så äcklig om han äter framför människor, allt blir bara som en stor klump i magen och en tugga känns i princip omöjlig. Kanske det låter galet, men det är sanningen. Han vill inte äta, än mindre framför någons ögon.
”Du behöver inte ta hand om mig, det finns liksom ingenting som står fel.” Nej, att Zihao känner behov av att se till att mat kommer ner i magsäcken på Joshua är väl av någon sort oro, men han ska inte behöva känna det. Det är Joshuas val, så varför bara inte lämna honom till det? ”Var det inte du som precis sa att jag inte behöva äta om jag inte ville?” Bra, kom med ursäkter nu. Zihao hade ju faktiskt sagt det när Yaosu fortfarande var i rummet, så kanske det kan fungera? Blicken glider återigen ner mot tallriken och känner klumpen i magen växa allt mer för varje sekund. Nej, nej, nej.

”Jo, det gjorde jag men nu har jag ändrat åsikt”, knorrade Zihao, som inte hade några planer på att ge sig. Han kunde vara ganska enveten av sig och backade inte gärna ner. I alla fall inte när han väl bestämt sig.
”Och vadå ingenting står fel?” Muttrade han därefter och ruskade på huvudet. ”Du mår uppenbarligen inte någe vidare och kroppen kan inte mota bort virus utan energi!” Åh jösses. Den här gången tänkte han verkligen inte ge med sig, eller hur? Envisheten hade krupit fram från sin lilla gömma och den var starkare än vanlig, mer slagkraftig och enträgen. Grejen var ju den att Joshua knappt gett maten ett ärligt försök. Han hade typ tittat på den, rynkat på näsan och låtsas som om den inte existerade. Beteendet kunde inte vara nytt heller, med tanke på hur smal sextonåringen var. Det enda som inte såg ut att bestå av skinn och ben var de puffiga kinderna, men utöver det fanns det inte mycket att ta på.
”Inser du inte själv hur otroligt smal du är?” Undrade Zihao och lät fingrarna dra sig undan, samtidigt som han rätade på ryggen. ”Jag säger ingenting om det egentligen, men du kan inte fortsätta ignorera problemet, Joshua. Till och med någon så ofantligt korkad som jag inser vad du håller på med och ser att du försöker gömma dig från verkligheten..” fortsatte han tyst och satte sig ner på den andres säng, med en utdragen suck. Sjuttonåringen själv var väldigt hälsosam, trots pälsproblemet. Istället för att göra honom utmärglad och gråaktig, hade symptomen kikat fram på andra sätt - typ genom tänderna och humörsvängningarna. Men helt ärligt så föredrog han det över det andra. Kroppen både ändå hyfsat bra, han hade ork och ganska mycket överskottsenergi. Detta betydde att han utan problem kunde fortsätta vara en del av quidditchlaget, orka gå på nästan alla lektioner och plugga. Visserligen var han inte så bra på det där sistnämnda, men han försökte i alla fall! Och till hans stora försvar gick det faktiskt bra i förvandlingskonst och försvar mot svartkonster. Eller det hade gått bra, tills Dolores Umbridge klampat in och förstört allt.

Så nu kommer den påstådda förkylningen igen, han är ju inte sjuk. All halsont kom från panikattacken som ville ge fysiska besvär precis som psykiska. Nu kanske Joshua är lite undernärd, men hans immunförsvar är inte helt patetiskt. Han tar han om sig själv, han skulle aldrig kunna låta sig själv bli förkyld precis inpå skolstarten.
”Det funkar visst att mota bort virus,” mumlar Joshua medan den lilla gaffeln fortsätter att leka med maten. De små topparna borrar in sig i en ny bit av paprika. Det är endast grönsaker som inte får halsen att täppa ihop sig och inte låta maten gå ner, dock känns det fortfarande konstigt att svälja. Han har bara ätit grönsaker den senaste veckan och han vill gärna slänga hela tallriken i väggen. Han vill inte ha någonting, så varför spelar det någon roll för Zihao? Han har inte pratat med Joshua om problemet på flera år, men nu verkar han vilja bli barnvakt. Dessa små tankar glider åt sidan däremot så fort slytherineleven påpekar hans utseende. Det är många som retar honom för att vara tunn, dra i den lilla mängd skinn han har på kroppen och lämna hårda blåmärken. Främst killar i skolan det vill säga, som är lite för beroende av maskulinitet. Dock kan inte Joshua se det, i spegeln är han så stor.. när han ser ner på benen, fett, när han känner på sina armar, fett, fett, fett.
”Det är inget problem om folk slutar göra det till ett, jag tar hand om mig själv.” Om något är det väl bra för honom att gå ner i vikt.. i hans mörka, stora ögon är han överviktig, och att förlora vikt skulle definitivt vara ett nyttigt beslut. Joshua förstår dock problemet, modern har ju försökt banka i honom lite terapi och ätstörningsläkare sen fjortonårsålder. Han gnager försiktigt på sin underläpp innan han fångar upp Zihaos hand i sin. Första gången han vågat göra det. Om han gjort det för drygt en vecka sedan hade han varit orolig att få värre stryk än någonsin. ”Du behöver inte oroa dig om något sådant. Jag mår fint av att hoppa över några mål. Bättre.”

Vad var det för ord som precis rymt sextonåringens läppar? Det är inget problem om folk slutar göra det till ett. Trodde han verkligen på det där? Kunde han helt ärligt lyssna på sig själv och tänka det här är helt rationellt, det är inte bara någon twistad form av önsketänkande. Om han nu faktiskt gjorde det och trodde på sig själv till fullo, då var det någonting som var grovt fel.
Zihao stirrade blankt på Joshua, utan att vika undan med blicken den här gången. Annars brukade han göra det, rikta ögonen mot något annat håll för att rodnaden trängde sig på. Men inte den här gången. Inte ens när den yngre fångade upp en av de betydligt större händerna vek han sig. Nej, allting hos sjuttonåringen var helt plötsligt väldigt skarpt - blicken, läpparna, alla drag. De var ganska skarpa i vanliga fall också, men det här var någonting helt annat. Det var inte så att han såg mordisk eller arg ut, däremot försökte han få fram allvaret i situationen, få Joshua att inse att det han precis sagt var helt bisarrt.
Hade de stått på samma sätt för någon vecka sedan hade det hela säkerligen slutat med ett hårt slag mot ansiktet, kanske någon spark mot magen eller liknande. Tanken skrämde Zihao, som nu gått och börjat oroa sig för sextonåringen. Tänk att slå till den där nätta, smala kroppen som såg ut att kunna krossas i vilken sekund som helst bara av tyngdkraften. Tänk att han hade gjort det så många gånger innan. Vidrigt och oförklarligt. Han visste ju inte varför han gjort så och skulle nog aldrig lista ut det till fullo.
”Du mår fint?” Upprepade slytherinaren och såg fullkomligt likgiltig ut. ”Fint? Det är bättre?” Fortsatte han med lite mer kraft i orden. Nu hade bägaren runnit över och ilskan fattat ett löst grepp om honom. Hur tänkte den yngre? Var han seriös i det han sa?
”Är du på riktigt så förblindad av självförnekelse att du inte kan se att du är sjuk?” Utbrast Zihao tillslut och drog åt sig handen, placerade istället dem båda på de taniga axlarna. ”Dumma pojke, du kommer dö om du fortsätter såhär, förstår du inte det?” Grälade han allt som greppet hårdnade. Skulle axlarna gå sönder snart? Krossas? Det kändes nästan som det.

Okej, uppenbarligen har Joshuas ord gjort den andre förtvivlat ilsken. Det är ett nytt ansiktsuttryck, något han aldrig lagt ögonen på innan. Alla drag blev skarpa, mer allvarliga på något sätt. Den där lätta oron har bytts ut till något helt annat, som om Zihao blivit arg av orden sextonåringen valt att använda. Kanske det varit dumt, kanske han bara borde ha hållit käften och inte käftat emot. Men det hade slankt ut mellan läpparna av sig självt, och helt ärligt hade han menat det. Han vill inte att folk ska oroa sig, om de bara lämnar honom ensam.. då behöver det inte bli något problem.
”Jag mår likadant som jag gjort sen jag var tolv, varför bryr du dig ens nu?” Rösten är ett litet mumlande. Helt ärligt skulle han ljuga om han sa att han inte är rädd, för det är han. Den hårda, lätt utmanande rösten påminner honom om så många gånger han blivit inknuffad i ett skåp. Hjärtat vet att Zihao inte försöker göra illa honom, men rädslan kommer per automatik. Det känns lite tomt i handen när den andres handflata förflyttas mot axlarna, han gillar att krama om något, särskilt under panikartade stunder. Plus var Zihaos hand väldigt fin, mjuk.. det här var nya tankar, definitivt inte sådana han haft när krogarna kommit i kontakt med Joshuas ansikte. Nytt, och rätt konstigt faktiskt. Dessa nya tankar om slytherinelevens händer försvinner dock rätt kvickt. Greppet hårdnar om hans axlar, och orden dumma pojke är inte direkt något som Joshua uppskattar. Hur liten och patetisk tror Zihao att han egentligen är? Fullkomligt inkapabel till att ha hand om sig själv? Ja, han gillar inte mat, han vill inte äta, men det betyder inte att han är dum i huvudet. Att han förnekar alltihop, för det gör han verkligen inte.
”Zihao förlåt, men du känner inte mig. Du kan inte bara säga såna saker.. utan att veta vad det är som står på,” Det känns dåligt att säga sådär, han har verkligen gillat att prata med sjuttonåringen under gårdagen, men nu? Han har pratat med Yaosu om vissa dilemman, det finns anledning till att han ville se till att han skulle äta, men Zihao? Det är antagligen av en rimlig, snäll anledning som han säger de orden, men de slår hårt. Vad är det som förändrats efter fem år med ingen snäll eller kärleksbar kontakt alls. Så varför nu?

Hade Zihao gått lite för långt nu kanske? Joshua hade ju trots allt rätt i det han sa - sjuttonåringen kände inte den yngre och hade väl egentligen ingen dom helst rätt till att lägga sig i. Men av någon jävla anledning hade han inte kunnat hindra sig själv, kanske pågrund av fullmånen eller för att han helt plötligt inte ville art den andres puffiga kinder skulle tyna bort. Han kände nog ändå att han skulle kunna tänkas vänja sig vid dem, varesig han ville eller ej. Fadern hade omedvetet sett till det.
”Får man inte bry sig eller?” Bet den äldre tillbaka och satte sig återigen ner på Joshuas säng, med armarna korslagda över bröstet och underläppen putande. Det hade nog inte varit rätt taktik att börja skaka den andre sådär, än mindre klämma sönder de sköra axlarna. Tills vidare kunde han lyckligtvis skylla på fullmånen, intala sig själv att den gjorde honom lite extra skör och lätt berörd. Dock så var det även sanningen, då allting blev så extremt mycket jobbigare att hantera på precis alla sätt och vis. Han kunde liksom inte låta bli att bry sig om saker han inte borde bry sig om, bete sig som en vanlig människa eller någonting överhuvudtaget liknande. Det värsta var däremot att han själv insåg detta, alltså att hans beteende var väldigt irrigationer och underligt, för att inte tala om när han gång på gång la näsan i blöt.
”Äh, förlåt”, knorrade Zihao och drog upp benen mot sig, vilade hakan mot knäna med slutna ögon och rynkade ögonbryn. ”Jag vet inte varför jag håller på och tro mig..jag vet att det inte är min ensak, men av någon jävla anledning kan jag inte släppa det”, fortsatte han tyst och ville med ens sjunka ner genom madrassen och vidare mot golvet. För den första gången någonsin önskade han att de kunde påbörja resan till skolan tidigare. På så sätt skulle de ju inte behöva vara så nära inpå varandra. Men..men sjuttonåringen ville helt plötsligt vara nära just Joshua. Fan. Hur hade det kunnat ändra sig så snabbt egentligen? Det var nästan så att han ville börja banka sig själv i huvudet. Irriterande känsla, minst sagt.

Bry sig.. det är en udda liten mening som Joshuas hjärna gärna vill sitta och gnaga lite på. Han vet att vissa bryr sig om honom, Samuel och modern, Aeron och Hayley. Men bortsett från dem har framtiden för Joshua eller hans mående inte verkat intressera någon på skolan. Än mindre av de elever som behandlat honom som Zihao gjort tidigare, så han känner sig förvirrad av den plötsliga kommentaren. Ögonbrynen rynkar ihop sig lite mer för varje sekund medan de mörka ögonen sätter sig på sina egna händer. Fingrarna kramar om varandra, som att det ska hjälpa mot tomheten. Han hade bara hållit i slytherinelevens hand i några sekunder, men puff så känns allt bara mycket svalare. Kanske han är desperat för lite mänsklig kontakt efter alla lena djur, antagligen. Att krama om en hand, eller en midja, skulle göra gott. Dock är det nog ingen bra ide att försöka sträcka ut sin hand till Zihao igen. Nope.
”Bryr du dig?” Frågar han efter en kort stunds tystnad. Kommer han gå på det? Med tanke på hur desperat han är efter någon ny kontakt, efter någon jämnårig som ska bry sig om honom och inte bara göra det för att en själv ska må bra, så kommer han nog det. Naivt, att lägga så mycket energi på att tänka på om Zihao bryr sig om honom eller inte, när det inte borde spela någon som helst roll. Han borde inte tveka, han borde inte låta sig själv bli nedgrävd och använd, men hans hjärta orkar liksom inte tänka så längre. Joshuas förnuft protesterar, påminner honom om allt dåligt och elakt den äldre gjort, men av någon anledning börjar det förnuftet försvinna mer för varje sekund. Nej, nej, nej. Det är inte tillåtet. Joshua orkar inte bli samma naiva lillpojk han var för något år sedan, han har klarat sig själv alla dessa månader själv. Han behöver ingen mer som kanske kommer leka med honom. Med ett bittert, halvt leende glider ögonen upp mot det välbekanta ansiktet framför sig.
”Du behöver inte släppa det, bara.. jag vet inte, lyssna på mig?” Ingen bra plan, verkligen långt ifrån en. Dumma Joshua, som tror att Zihao faktiskt vill stanna där. Blicken i hans ögon skriker efter att få bli utsläppt, men det är ändå något annat där som sextonåringen inte riktigt kan sätta fingret på. ”Jag menar du får helt klart släppa det om du vill, jag bara,” orden verkar inte riktigt komma ut rätt, helt patetiskt. Han vill inte få Zihao att tro att han måste stanna där pågrund av skuldkänslor, verkligen inte. Däremot skulle han inte ha något emot om han stannar, om sällskapet på riktigt är genuint och inte något skämt.