[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Natsume viste inte riktigt vad han skulle göra av varken orden eller pussen, hur han skulle uppfatta det hela. Risken att han fått någonting om bakfoten var ju ganska stor, så det var inte någon mening att få upp förhoppningarna. Plus att hela den här närgångenheten och känslorna delvis hade att göra med någonting primitivt. Inte för att det gjorde dem mindre äkta, men det hade nog åtminstone någon liten del i det hela. Hideo måste verkligen vara extremt speciell dock, då nittonårongen aldrig känt på liknande sätt innan.
Tvekande besvarade han den lilla pussen genom att dra tungan över den andres näsa. Rätt skulle som sagt vara rätt. Fast därefter så fortsatte Natsume genom att återigen attackera Hideos ansikte med en drös sliskiga pussar. Det bar ett jävla krig att få bort Kotaros lukt. Men bort skulle den, utan tvekan.

Som en läkarstudent har Hideo arbetat en hel del med att kunna läsa av människor, på både ond och gott. Det roliga i det här dock är att han även, på något mystiskt sätt, kan tyda djur förbryllande ansiktsuttryck. Eller förstå när någonting går snett. Tystnaden får tjugoåringen att tänka till rejält.. det här med känslor. Ja, han känner någonting stark för den andre av någon outgrundad anledning. Kanske han vill hjälpa honom, kanske han bara vill ha sällskap. Men något starkt är det. Och kanske Natsume känner samma sak. Men Hideo måste påminna sig själv om att de bägge två är i rätt kritiska situationer. Den andre ungdomen kanske endast känner en stark koppling med honom för att han är den enda människa han stött på under hela tre år. Kanske det inte är några riktiga, emotionella känslor.. bara önsketänkande. Kanske Natsume funnit sig själv ha starka känslor för varje person som tagit hand om honom under omständigheterna. Och kanske Hideo själv bubblar med dessa utmanande känslor pågrund av den brutna kontakten med Korato? Kanske han är desperat.. dessa tankar och funderingar låter mycket möjliga och får hjärtat att sjunka drastiskt.
"Förlåt.." börjar han tvekandes och sätter sig upp i soffan, bara för att släppa taget om den andre. Natsume kan mycket väl endast behandla honom med vänlighet pågrund av medlidande, den tanken är inte heller omöjlig. "Du får säga till om du blir obekväm, okej?"

Nu fick det vara nog, de behövde uppenbarligen ta ett rejält snack med varandra - även om det troligen skulle vara Hideo som skötte det mesta av pratet. Natsume försökte verkligen med det där dock, och det började bli bättre! Fortfarande inte bra eller så, men på bättringsvägen. Bättre än att bara kunna säga ja eller nej. Därför passade det ganska bra att Hideo satte sig upp, för då fick nittonåringen en chans att glida ner på golvet och tvinga tillbaka den andra formen. Igår hade det varit lätt och skett utan några större svårigheter. Den turen hade han däremot inte nu, då det hela smärtade förfärligt och skiftandet och knakandet av benen fortgick patetiskt långsamt. Det var nästan så illa att han var tvungen att ge med sig och skita i det. Men viljestyrkan fanns och den kunde leda till väldigt mycket.
”Förlåt, d-du borde inte b-behöva se”, mumlade Natsume och kom upp på sina vingliga ben, varefter han drog åt sig en av filtarna. Med en lätt rodnad strykande över de annars bleka kinderna, slog han sig sedan ner bredvid Hideo.
”Jag tycker o-om dig”, knorrade han och slängde en osäker blick på den andre. ”För mycket..d-det är i-inte normalt.”

Den uppenbara smärtan som visar sig över Natsume får tjugoåringen att vilja stoppa honom, tvinga honom att stanna i den lurviga formen. Att han ska behöva gå igenom en sådan smärta bara för att prata med Hideo kommer inte på tal.
"Be inte om ursäkt." försäkrar han och skakar på huvudet, usch.. det knakande ljudet hade varit olidligt i hans egna öron, så hur klarar Natsume, som behöver gå igenom smärtan, av det? Det är en riktigt bra fråga, och Hideo kan inte hitta något svar på det. Immun mot smärta är han ju inte, så det måste vara alldeles avskyvärt. Orden får dock ett leende att stryka sig över läpparna, men han vet tyvärr inte vad han ska göra med den informationen. Det är naturligt för dem bägge två att vara osäkra och förvirrade, men hur ska han förklara det för Natsume?
"Jag tycker om dig väldigt mycket också Natsume." försäkrar han och gnager sig i underläppen, tänker på varje liten stund de haft de senaste tolv timmarna. Hur är det ens möjligt att känna på det viset? "Saken är den att jag inte kan undgå att undra om du skulle känna så för vem som helst som hjälpt dig.. känslor kan bli oerhört starka väldigt snabbt, och du har inte haft någon mänsklig kontakt på hela tre år."

Grejen var att han valt att inte ha någon mänskligkontakt. Det hade gått väldigt snabbt det där - för honom att helt förtränga sitt ursprung och det faktum att han egentligen också var en männsika. Visst, han hade aldrig glömt det helt och hållet, men en del dagar hade det varit så gott som bortblåst. Nej, då hade han inte sökt någon mänskligkontakt utan mest funnit varelserna som gick på två ben frånstötande och läskiga.
”Nej, jag tror..j-jag tror inte a-att du fö-förstår”, svarade Natsume och greppade tag om Hideos hönder, trots att det fortfarande kändes väldigt ovant. ”Det är typ..jag v-vet inte..en varg-grej? Okej? Dålig förklaring, m-men jag vet i-inte ens själv”, fortsatte han skamset och kände hur rodnaden spred sig över ansiktet. Åh, fan vad pinsamt! ”Och jag gillar inte ens m-människor, så få inte f-för dig någonting.” Nittonåringen skrattade till och gömde ansiktet i Hideos axel med ett frustrerat stön. Nu skulle det inte dröja länge innan kidnapparen insåg vilken total looser Natsume vad, och då skulle han väl lägga benen på ryggen och kasta ut byrackan i vintervädret.

Hideo lyssnar noga, uppmärksamt. På något sätt förstår han vad det är den jämnårige vill ha sagt, och det är väldigt rart. Genuint.
"Du, var inte generad," viskar han och aningar armarna om honom, drar in Natsume i en varm kram. Försiktigt lutar han sin haka mot den andres ena axel, och sluter ögonlocken. "Vill du stanna här med mig ett tag, försöka ta det lite långsamt och se vart saker och ting går?" Det kanske är det bästa alternativet. Han sväljer hårt, Kotaro och han har precis gjort slut.. ioförsig har deras förhållande varit kört o ett år nu, men ändå. Det är nog värt att ge dem en chans, han och Natsume. Hur nu det ska gå.

”Fast jag borde inte”, påpekade Natsume och spärrade upp ögonen en aning. ”J-jag drog för att jag i-inte ville göra någon i-illa”, förklarade han fortsättningsvis och rynkade på ögonbrynen. ”Vissa dagar går det bra, men ibland så t-tappar jag kontrollen helt.” Typiskt att han inte gjort det när Kotaro slagit till Hideo, för då hade det faktiskt passat sig ganska perfekt. Och även om han verkligen inte borde stanna med den andre, så var det omöjligt att tacka nej. Det skulle vara lite som att lämna halva sitt hjärta bakom sig. Stackars Hideo, tänk om han kände sig tvingad bara för att Natsume sagt sådär? Om den ena parten inte ville, då skulle det ju bara sluta illa. Riktigt illa, till och med.
”Är du s-säker? För jag kan g-gå”, försäkrade han och mötte de betydligt större ögonen. Men han ville inte gå, nope. Var det det bästa alternativet? Ja, helt klart. Tänkte han göra vad som var bäst för dem båda? Nej, när hade han någonsin gjort det? De fick väl lov att gå och köpa pepparspray eller någonting, utifall att olyckan var framme.

Jo, det känns väl rätt dumdristigt att påbörja något, av två olika anledningar.. främst för att de knappt känner varandra, men också för den anledningen Natsume presenterar.
"Natsume, jag skulle inte fråga om jag själv inte var säker.." Försäkrar Hideo med ett svagt leende medan ögonkontakten håller ann. Han gnager sig i underläppen, osäker på vad han ska säga här näst, de är i en rätt udda situation de två. "Du, jag tror inte du kommer göra mig illa, försök att inte tänka på det för mycket."

Förvisso, men hur i all världens namn kunde Hideo blivit så säker på bara några timmar? De hade knappt talat med varandra, även om det främst berodde på Natsumes bristfälliga talförmåga. Men ändå! Den andre var en männsika och människor var sådär jobbiga och komplicerade, så hur hade det hela kunna gått så sjukt snabbt? Nittonåringen förstod sig verkligen inte på det där.
”Fast..f-fast jag har ju gjort andra illa”, envisades han och började återigen klättra över Hideo. Uppdraget angående det där med lukten var ännu inte över, och det skulle nog dröja ganska länge innan Natsume lände sig helt nöjd.

"Det har jag också gjort.. " berättar Hideo och fallet ner mot soffan återigen, det värkar som att Natsume har någonting emot hans lilla, svaga doft.. varför förstår han inte. "Men vi kommer ångra oss om vi åtminstone inte försöker, eller hur?" Det skulle de definitivt göra. Tjugoåringen skulle hata sig själv om han bara lät den andre gå därifrån, även om det känns väldigt udda och främmande. Att vara tillsammans med någon annan än Kotaro, som han bott med i ett år och dejtat i tre. "Vill du att jag ska ta ett bad eller något? Luktar jag verkligen så äckligt?"