prs yehet & kkaebsong

Det gör Joshua lättad att Zihao lyssnar på det han har att säga, att han inte skjuter iväg orden. Dumbledore skulle aldrig göra något så orättvist mot en elev. Ett leende stryker sig över sextonåringens ansikte när han ser Zihao le en aning, och flytta sig närmre.

"Bara något litet," svarar Joshua och låter blicken glida tillbaka mot målningen, som än så länge endast är i svartvit. Konturerna av ett traditionellt japanskt hus, körsbärsträd och broar över bäckar. Blommor som stryker sig längs trädens stammar. "Har målat sen jag var liten," berättar han och låter fjäderpennan strykas än en gång över pappret.

Nyfiket betraktade Zihao målningen. Trots att skillnaderna mellan japansk och kinesisk arkitektur var ganska många, kunde han inte ändå inte låta bli att börja tänka tillbaka på sitt hemland och sin egen hemstad. Han saknade i princip allt i Qingdao - maten, människorna, språket...allting hade varit så mycket bättre i Kina. Där hade han varit en jämlike, med samma förutsättningar som sina bröder. Sedan hade fadern fått ett jobb i på det brittiska trolldomsministeriet och det var då allting börjat falla isär.

"Saknar du det någonsin? Japan alltså?" undrade Zihao, fortfarande med ögonen fästa på blocket. Varsamt lirkade han in sina armar runt Joshuas midja i hopp om att den yngre eleven inte skulle protestera. Han kände sig så bekväm i sextonåringens sällskap att det nästan var bisarrt. På samma gång var det en positiv sak, då han för tillfället kände sig allt annat än komfortabel med sina andra kompisar.

Joshua känner sig aningen generad när Zihao lirkar sina armar runt hans midja, det brukar aldrig gå så fort för honom att vara okej med kroppskontakt med någon. Visserligen finner han sig ofta gosandes med de vänner som inte puttar bort honom, men de är nära vänner. Joshua och Zihao har varit mer eller mindre varandras fiender i fem år.

"Hela tiden," svarar sextonåringen med ett lätt leende över läpparna. "Visst trivs jag hyfsat i London, men storstäder har aldrig riktigt varit min grej." förklarar han och lägger ner pennan, låter istället pekfingret glida över bläcket till träden och den japanska naturen. Så likt hans egna hem i Kyoto. "Plus var naturen mycket mer välkomnande där, istället för att rök."

Zihao kände sig lite som en blodigel, där han satt fastklistrad vid Joshuas sida, men det hade verkligen inte gått att låta bli. För den första gången under hela sitt liv, kände han sig sårbar och rent utsagt vettskrämd. Av någon skum anledning lindrade den yngre eleven de känslorna, fick tankarna att ägna sig åt andra ämnen. Till exempel hans förvirrade känslor gentemot personen bredvid sig.

"Jag förstår precis vad du menar", svarade han när han slutligen vaknade upp från sina egna tankar. "London är grått och trist", fortsatte han med en grimas. "Och maten smakar ingenting, det är som att äta papper!" Zihao hade alltid älskat mat, speciellt välkryddad sådan. Det spelade ingen roll vad det var för något, vare sig det var biff eller ankhjärna. Så länge det var tillräckligt starkt stoppade han det gladligen i munnen och svalde. Då modern var född och uppvuxen i Sichuan provinsen, hade även han och hans bröder växt upp omgivna av mat som var så pass stark att tungan nästan domnade bort - trots att de själva var uppväxta i Qingdao.

Joshua granskar den äldre eleven som sitter fastklistrad mot honom, vilket förvånansvärt nog inte irriterar honom alls. Det är en ny syn, att se Zihao så ynklig och rädd. Även om han är väldig mycket längre än sextonåringen, så har Zihao sitt huvud mot nätta axel, vilket tillåter Joshua att luta sin kind mot hans huvud. Blicken glider tillbaka mot målningen.
"Vill du se fler?" frågar han, syftandes på alla bilder i blocket.

Instämmande nickar den yngre eleven.
"Det finns en del Japanska restauranger, men atmosfären gör mer än vad man tror." berättar han. "Och det är ytterst få som kommer nära min mammas matlagning," ler Joshua stolt.

"Om du vill visa fler, så gärna", sade Zihao och lät genuint intresserad, någonting som skedde relativt sällan. Det var generellt få saker som faktiskt lyckades uppfånga hans uppmärksamhet. Skolarbetet var en av dessa företeelser som han alltid haft svårt att engagera sig i - det gick bara inte. Hur mycket han än försökte och kämpade med sina läxor verkade det aldrig leda till någon större nytta. Efter tillräckligt många år hade det resulterat i att han slutat försöka. Som sagt, har man en valnötshjärna så är det inte mycket att göra åt saken.

"Är det inte alltid så egentligen? Att ens mammas mat alltid slår allt annat?" påpekade han sedan och tankarna föll återigen på mat. "Min mammas dumplings och baozis är oslagbara..." Tanken på moderns mat fick Zihao att börja dregla, precis som han alltid brukade göra när det kom till god mat. Men det hade kanske varit mer acceptabelt om han inte gjort det när han satt med huvudet på någon annans axel.

Joshua vänder blad i boken, låter ett porträtt av Julian dyka upp framför dem. Efter flera år av konstant målande och tecknande har han både blivit duktig på natur, människor och djur. Dock vill han bli ännu bättre. Denna har han haft mer tid att färglägga, sovsalen bakom, hans blonda hår, de skarpa dragen och olivfärgade hud. Joshua börjar titta igenom flera ut av hans tidigare verk, osäker på om Zihao kollar på dem eller inte.

"Om jag ska vara ärlig finns det mycket som Londonbor är bättre på att laga än min mamma," berättar Joshua, som aldrig ätit pizza förrän han flyttat till England. När sextonåringen märker hur den äldre smått börjar dregla, fiskar han upp en servett i fickan och ger den till honom. "Inte på min skjorta tack," säger han roat.

Zihao tog tacksamt emot servetten och torkade bort dreglet som banat väg nerför hans haka. Ibland var det väl lite som om han hade hål i mungiporna, med tanke på hur mycket han faktiskt dreglade. Han slängde servetten åt sidan och placerade återigen armarna runtomkring Joshuas midja, samtidigt som han studerade målningarna i blocket. Hur kunde någon vara så otroligt duktig på att måla? Själv kunde han knappt rita ett rakt streck utan att det blev fult. Hans skrivstil var ännu värre, för att inte tala om alla lustiga stavfel.

"Nåja, det beror väl på vad de faktiskt lagar", sade Zihao och ryckte lite på axlarna. "Hur kan du vara så duktig på att måla förresten?" fortsatte han sedan nyfiket och sneglade på Joshua. "Du borde rita av mig."

"Träning ger färdighet," ler Joshua och stryker fjäderpennan över en gammal teckning för minst ett år sedan, som han helt glömt bort. Oftast brukar han inte kunna börja på ett nytt projekt förrän han är klar med de påbörjande, men det verkar som att har gjort det ett par gånger trots allt. "Mamma är rätt estetisk, så hon bombarderade oss med målarfärg och canvastavlor," berättar sextonåringen, undrar vad hans mor håller på med vid just denna stund. Om hon känner sig ensam.

Joshua lyfter upp huvudet från Zihaos panna, låter blicken studera hans ansiktsdrag innan han nickar lite.
"Vill du det?" frågar han medan han bläddrar igenom boken efter ett tomt blad. "Det var ett litet tag sedan jag gjorde ett porträtt."

Försiktigt lirkade Zihao loss sina armar och satte sig i skräddarsits mittemot Joshua. På så sätt skulle det troligen bli betydligt lättare att rita av honom. Åtminstone betydligt lättare än om han suttit med ansiktet halvt om halvt gömt bakom axeln på den andre. Han drog fingrarna genom det svarta, tjocka håret några gånger, tills han kände sig nöjd med sin frisyr.
"Ser jag anständig ut? Äsch, vem försöker jag lura? Jag är ju trots allt lika het som en stekpanna", pladdrade han på och såg ytterst självbelåten ut. "Hur ska jag sitta?"

Trots att det kanske var speciellt underligt, hade Zihao aldrig blivit avmålad förut. Han hade aldrig riktigt fått någon större chans att vara kreativ själv, när han varit yngre. Föräldrarna hade alltid styrt över deras intressen, vare sig de tyckte speciellt mycket om aktiviteterna eller inte. Till exempel kunde Zihao spela piano och hade även fått lära sig att läsa och räkna i tidig ålder. Weimin var, minst sagt, en gud när det kom till att spela cello och Yaosu fiol. På den tiden hade syskonen varit en riktigt beundransvärd liten trio. Trots att det inte var direkt vanligt för renblodiga magiker att lära sig spela instrument, eller räkna matematik för den delen, så hade alltid Chenlei och Hualing, båda två, alltid beundrat de icke magiskas sätt att uppfostra respektives barn på.