PRS Aphrodite & wolfy

Vid vägskälet stannade hon upp och flätade samman sina fingrar, såg sig nervöst omkring. Det var som om hon förväntade sig det värsta: att Killian skulle ha kommit fram till att han inte alls ville gå på balen med henne och att hon nu stod och väntade förgäves på honom. Hjärtat slog därför ett extra slag då hon såg en lång kille iklädd en smoking komma gående längre fram. Långsamt växte sig ett leende fram på hennes läppar - han hade inte ångrat sig! Beundrande lät hon sin blick glida över honom från topp till tå. Han såg nästan ännu bättre ut än vad han vanligtvis gjorde.
"Jag funderar om jag vågar ta med dig till balen, jag riskerar att förlora dig till ett gäng dreglande flickor," log hon då han kom fram. Det skulle inte alls förvåna henne om de andra tjejerna skulle flocka sig runt honom som om de aldrig sett något stiligare i hela sitt liv. Vilket de för den delen knappast hade. Då han höll fram ett rött band sträckte hon ut sin vänstra handled mot honom, tyckte det var roligt att han tagit med något extra som ingen annan skulle ha.

Killian skrattade till.
”Oroa dig inte, jag lär bara bli förlorad till 1800talskvinnor, och det lär det finnas få av ikväll” sa han och blinkade med ena ögat. Han lade bandet runt hennes handled, korsade det och knöt sedan en rosett.
”Sådär. Vilken tur att det råkar matcha klänningen” sa han och tittade på henne. Klänningen, och Meila, var verkligen vacker. Det var ganska stor skillnad på balerna nu och förr.
”Så, är det något speciell tid du behöver vara hemma? Jag behöver ju inte förarga dina föräldrar mer än jag redan har gjort” sa han och blinkade med ena ögat igen.

Han var ganska så glad över att få gå på bal igen, även om han var ganska säker på att det skulle bli en ny erfarenhet, eftersom det skulle se helt annorlunda ut.
När de kom till skolan där balen skulle hållas så blev hans misstankar verklighet, det såg definitivt inte ut som det gjorde förr. Inte för att det gjorde någonting, det skulle bli roligt ändå.

Meila skrattade till och nickade, där hade han en poäng. Då de kom fram till skolan rynkade hon förvånat på pannan, trots att hon bara såg utsidan än så länge så hade eleverna som förberett och planerat balen gjort ett bra jobb. En fotograf hade de också ordnat på plats som tog kort på de som ville. Meila ville givetvis ha ett minne av kvällen så hon styrde stegen närmare ingången för att kunna ställa sig i kö. Hon hann knappt bli otålig eftersom kön rörde på sig relativt fort, flyttade sig närmare Killian för att sedan le glatt mot kameran. Killen som agerade som fotograf hade investerat i en polaroid-kamera och de blev erbjudna varsitt kort. Hon studerade bilden innan hon öppnade sin lilla kuvertväska för att förvara det där.
"Jaha, vad tycker du än så länge?" frågade hon nyfiket och klev in i lokalen, såg sig häpet om medan hon gick fram till ett bord där det erbjöds dricka samt smått och gott att tugga på. "Måste skilja sig en hel del från hur det såg ut förr?"

Killian ställde sig i kön och log mot kameran. Han brydde sig inte så mycket om foton, och var glad att verkliga vampyrer inte var som sagans vampyrer som inte fastnade på foton. Han gick in i salen och tittade sig omkring, en massa dekorationer var på väggarna och glada och förväntade ungdomar stod i salen. Ja, det var verkligen stor skillnad på då och nu.
”Det är jättefint, men verkligen skillnad från förr, speciellt kläderna” sa han och skrattade till. Musiken var också annorlunda, och dansen också. Men han fick anpassa sig helt enkelt. En väldigt popig låt slutade för att ersättas av en låt som han inte kände igen, men med tanke på takten så var det vals. Alla ungdomar verkade plötsligt bli obekväma och rörde sig mot väggarna. Killian harklade sig och höll ut handen mot Meila.
”Får jag lov?” frågade han med ett flin på läpparna, han var ju tvungen att gå tillbaka till dåtiden, mest för skoj.

Dansgolvet var fullt av elever eftersom en låt med ordentlig sväng spelades. Då den ersattes av en långsammare var det inte många själar som stod kvar eftersom de flesta skyndade sig bort, antagligen i jakt på något annat att roa sig med då deras mod inte räckte till för en vals. Meila kände sig inte heller på hugget då hon inte ansåg sig själv vara särskilt begåvad när det kom till dans, men då Killian erbjöd henne sin hand varken tänkte eller kunde hon tacka nej. Hon tog hans stora hand i sin och neg lätt med ett rart leende på läpparna.
"För all del," nickade hon och började röra sig mot mitten av dansgolvet, väl medveten om att många skulle vila sina blickar på henne och Killian och det gjorde henne väldigt nervös. En vänlig påminnelse om att hon inte skulle koncentrera sig på något annat än Killian fick henne att känna sig lite bättre till mods.

Killian tog ut Meila mitt på dansgolvet, och började röra sig i takt med musiken. Det satt verkligen i ryggmärgen. Eftersom han var den som förde, så var det bara för Meila att följa efter honom, han visste ju inte om hon hade erfarenhet av att dansa vals eller inte. Oavsett så gick det bra för dem, men när han tittade sig omkring insåg han att de var ensamma på dansgolvet. De andra ungdomarna stod antingen och stirrade på dem eller stod och pratade med varandra. Vad dansade ens ungdomar nu förtiden? När musiken slutade stannade Killian och log brett mot Meila.
”Det där gick ju superbra” sa han och böjde lite på huvudet och överkroppen av ren reflex. Som sagt, det satt ju i ryggmärgen.

Killian sneglade bort mot en av väggarna där dekorationerna minskade, och en bild på en tjej satt uppe på väggen. Han tittade noga på bilden och på bordet nedanför bilden där ljus var tända. Bilden var på tjejen som Tara hade dödat i kyrkan häromdagen, tydligen hade hon gått på skolan. Han vände blicken från bilden och mot Meila igen.

Med tanke på Meilas okunnighet när det kom till dans och vals, så gick det förvånansvärt bra ute på dansgolvet. Det var givetvis Killians förtjänst, det märktes tydligt på honom att det här var något han verkligen kunde. Hon vilade hela tiden blicken på hans ansikte, förutom de korta stunder hon kände sig tvungen att snegla ned på sina fötter. Alldeles för fort var dansen över och hon neg lätt, precis som hon tidigare hade gjort.
”Nu ska vi inte överdriva,” mumlade hon och rodnade aningen tack vare hans kommentar. Hon såg sig om i lokalen, försökte att inte bry sig så mycket om de andra elevernas blickar, vände sig mot Killian i samma ögonblick som en lång blondin närmade sig.
”Hallå där, dig har jag inte sett förut,” kvittrade hon och fladdrade nyfiket med ögonfransarna, ”vad sägs om en dans?”

Killian log.
”Det gick verkligen jättebra, du kanske borde ha fötts på 1800talet istället” sa han och flinade. Dock var han glad att hon inte hade gjort det, för deras vägar skulle nog ha korsats av helt andra anledningar då. Han skulle precis öppna munnen och säga någonting när en annan röst talade till honom. Han vände sig om mot blondinen som frågade om de skulle dansa. Han harklade sig. Varför inte? Han tittade snabbt på Meila med ett litet leende. Han vände sig sedan mot blondinen igen.
”En dans låter bra, men håll mig inte borta från min dejt för länge bara” sa han och blinkade med ena ögat mot Meila.

Martha pep förtjust till och kastade en blick över axeln mot två tjejer som stod vid väggen, gav dem en menande blick vilket resulterade i att flickorna brast ut i hysteriska skratt.
”Jag lovar ingenting,” sa hon sedan med ett sockersött leende innan hon greppade tag om hans hand för att dra ut honom till dansgolvet. Meila stod kvar vid väggen och följde paret med blicken, visste inte riktigt varför hon kände en viss avundsjuka av synen. Hon hade åtminstone haft rätt när det kom till att tjejerna skulle bli hopplösa runt honom, de betedde sig som om han vore en grekisk Gud som från ingenstans fallit ner från himlen. Då hon var osäker på hur länge Killian skulle dansa med Martha, passade hon på att gå efter ett glas med dricka. En kille stod där och såg vilsekommen ut, förmodligen hade hans dejt försvunnit iväg någonstans. Då hon inte hade något bättre för sig slutade det med att hon stod kvar och samtalade med killen en lång stund. Han var inte alls blyg utan väldigt rättfram men inte på ett oförskämt vis. Han var rolig också och genom att flika in några skämt här och där fick han henne att slappna av en aning.

Killian skrattade till lite och började dansa med tjejen, som tydligen hette Martha. Hon påminde Killian om de jobbiga tjejerna från förr i tiden, som bara ville dansa för att försöka sätta klorna i honom. Det var verkligen stor skillnad att dansa med Meila, som rörde sig graciöst. Martha kunde inte hålla takten över huvud taget. Killian dansade ändå, och flera tåtramp senare så var låten äntligen slut. Han nickade och log mot tjejen som verkade ha tyckt att dansen gick hur bra som helst innan han började röra sig tillbaka mot Meila, som stod och pratade med en kille.
”Känner du henne?” frågade han och nickade bort mot Martha, som hade gått bort till sina vänner och de stod och pratade med varandra och kastade blickar bort mot honom och Meila hela tiden. Han tittade på killen som Meila pratade med och nickade mot honom, mest för att han skulle förstå att Killian hade sett honom.