rollspelare & tippest prs

Sophia kom på då att kvinnan han älskade hade blivit ivägskickad på grund av hennes ankomst. Hon kollade på prinsen och tvekade lite innan hon försiktigt la sin hand på hans arm.
"Jag ber om ursäkt. Det som hände din vän är mitt fel." sade hon och drog tillbaka sin hand så fort hon pratat klart. Hon vände sedan blicken mot några fartyg som lämnade hamnen och suckade lågt, undrade vart de skulle åka och vilka ställen de skulle besöka på vägen dit. "Hur långt tar det att resa till Skottland?" frågade hon osäkert.

Hennes lätta beröring fick honom att vända tillbaka blicken från det glittrande vattnet till henne. Han skakade lugnt på huvudet. Bara att hon nämnde det som hade hänt orsakade en tung sorg inom honom.
"Nej, det är inte ditt fel", sa han och försökte ännu en gång pressa fram ett leende, något han misslyckades med då den tunga sorgen gjorde ett leende omöjligt. "Det var dumt av mig att påbörja en relation, med tanke på omständigheterna." Han höll inne en lätt suck och lät ögonen vandra över hennes ljusrosa klänning.
"Ingen aning", svarade han sedan med en axelryckning. "Aldrig varit där."

”När du är vid makten så får du ta tillbaka henne, jag kommer inte stå i vägen för dig.” Sade Sophia och nickade sedan åt hans svar. Hon mindes knappt Skottland eller ens hur hennes egna mor såg ut. Hon suckade sorgset och vände blicken mot marken. ”Kommer jag någonsin kunna återvända dit?” Frågade hon försiktigt och kollade på honom. Hon visste att det var ovanligt men hon ville gärna hinna se Skottland innan hennes tid var ute.

Hans ögon vandrade upp från hennes klänning till hennes ögon istället. Han valde att låta bli att kommentera det hon sa. Han var osäker på om han ens ville ha en älskarinna - inte för att han överhuvudtaget älskade Sophia, men för att det skulle kännas fel gentemot henne att ha någon annan. Särskilt när hon var bunden till honom.
"Så länge min far är kung så kommer du förmodligen inte få lämna Frankrike", svarade han ärligt. "Men när jag tar över så kommer jag inte hindra dig." Han vände bort blicken från henne till vattnet igen för en kort stund innan han återigen vände tillbaka blicken.
"Lovar", sa han och räckte fram tummen mot henne. "Tumma på det?" Ett leende hade växt fram på hans läppar; trots sorgen inom honom.

Sophia rodnade svagt när hon mötte hans blick, förstod inte ens varför. Hon svalde hårt och tittade ner på sina händer istället. Hon kände nästan hur hon var nära på att gråta när han sa det första, hans far skulle säkert regera i många år till. Hon kollade sedan på honom och sken upp i ett leende åt hans löfte. Hon skrattade till och nickade lite innan hon sträckte fram sin tumme.
”Någon gång följer du med. Det kommer vara ditt kungarike också.” Log Sophia och granskade honom lite snabbt.

De tummade på hans löfte och därefter drog han tillbaka sin hand igen. Situationen mellan dem var inte stel längre - båda hade (förmodligen) genuina leenden på läpparna och kunde tala ordentligt till varandra.
"Jag har fått intrycket av att jag inte är den mest populära personen bland skottarna", sa han och flinade till. Alliansen mellan de två länderna sågs negativt av främst skottarna, vilket ledde till att hans status i Skottland inte var den bästa. "Jag tror att jag håller mig därifrån."

”Skottarna gillar inte mig heller. Jag är för fransk för dom.” Sade hon och ryckte på axlarna. Hon hade fått veta allt genom brev från sin kusin som satt i rådet. Hennes ankomst sågs inte fram emot av särskilt många då de inte ansåg henne vara den rätta ledaren för landet. ”Så jag tror du klarar dig mer än mig.” Lade hon till och tittade upp på prinsen. Hon pillade lite med sitt hår innan hon rös till då det började bli lite kallare i luften. ”Vi kanske ska sätta oss någonstans eller rida tillbaka till hovet.” Sade hon tyst.

Han nickade förstående. Sophias rykte var verkligen inte det bästa i Skottland. Hur kunde hon ens vilja åka tillbaka dit? Han själv skulle aldrig resa någonstans där han visste att majoriteten var hans fiender.
"Vi kanske ska dra oss tillbaka", sa han och gjorde en ansats till att resa sig upp. "Vill inte oroa någon på hovet." Han reste sig upp och sträckte ut sin hand för henne att ta.

Sophia tog hans hand, aningen osäkert, och reste sig sedan upp. Hon började gå mot deras hästar, tänkte inte på att hon inte släppt hans hand.
”Bli inte arg nu men kommer du vara arg på mig igen imorgon eller fortsätter vi såhär?” Frågade hon och kollade på honom. Hon ville verkligen inte förlora det uns av vänskap de kommer till över dagen men hon ville inte heller få upp sina förväntningar bara för att bli besviken igen.

Faktumet att hon inte släppte hans hand fick honom att reagera smått. Inte negativt, men aningen förvånat. Han släppte dock inte hennes hand förrän hon började prata med honom igen. Vad skulle han svara på det? Han ville ju inte bli arg på henne - men han kunde inte lova någonting. Hans humör var hetsigt och han hade aldrig varit bra på att hantera det.
"Jag vet inte", sa han och ryckte på axlarna, gjorde sitt bästa för att försöka undvika frågan.