Descendants

Juliette satt i fåtöljen och läste, när hon hörde hur Evie rörde på sig. Hon tittade upp, och log. Hon satt upp, så det var ju ett bra tecken.
"Godmorgon" sa Juliette och log brett.
"Hur mår du?" frågade hon sedan, mer allvarligt. Hon slog ihop boken och lade den på bordet bredvid fåtöljen. Hon reste sig upp och gick fram till sängen.
"Vill du ha någonting? Dricka eller äta någonting?" sa hon och pillade på sin fläta. Hon var fortfarande lite orolig att mamman skulle vara kvar i Evie, men det verkade ändå inte som det, eftersom att halsbandet inte var kvar.

"Lite ont bara." svarade Evie, lite huvudvärk och ont efter halsbandet men inte mer och det var inte så farligt mot det hon varit med om.
Hon ser på Juliette och skakar på huvudet, visst var hon både hungrig och törstig men det fanns viktigare saker hon ville tala om.
"Hur är det med goda fen?" frågar Evie och ser skuldmedvetet på Juliette.
"Jag menade inte att göra det. Inte göra henne illa, det blev så fel. Förlåt." Evie gjorde något som hon aldrig gjort mot någon människa förr. Hon omfamnade Juliette och tårar föll, Evie grät som aldrig förr.
"Tack, tack för allt. Tack för att du tog mig hit, tog Disa och Daniel hit. Tack för att du räddade mig ditt hår, men jag förtjänar det inte."

Juliette nickade.
"Blue mår bra, hon är lite omskakad bara, magin du och din mamma använde är så stor motsats till hennes egen att det slår ut henne, men hon är stark. Hon ger sig inte i första taget" sa hon och log brett. Hon blev förvånad när Evie plötsligt omfamnade henne. Hon lade armarna om henne.
"Det förtjänar du visst. Hade inte din mamma manipulerat dig hade du aldrig gjort vad du gjorde, du hade inget val. Det är inte ditt fel, det var din mammas verk, genom dig. Hon utpressade dig" sa Juliette och höll om henne. Hon funderade på hur hård Evie brukade se ut, och undrade om det var ofta hon grät. Juliette gissade på att det inte var så.

Juliette harklade sig.
"Jag vet att det här antagligen är det sista du vill, men vi behöver ha ett möte angående det som hände, och det som din mamma gjorde. Du kommer inte stå till svars för vad som hände, men vi måste prata om framtiden" sa hon och bet sig i läppen.

Evie nickade och torkade sina tårar, svalde gråten. Hon borde inte bete sig såhär, det var inte okej att gråta.
"Får jag träffa henne sen? Jag vill be om ursäkt." sa hon och skulden stod fortfarande att läsa i hennes ansikte som tillfälligt var öppen som en bok. Ögonen var rödgråtna och sminket kladdigt och utsmetat. Hon ansåg det fortfarande vara hennes fel vad än Juliette sa. Hade det inte varit för at hon såg Daniel och Disa komma springande hade hon inte slutat. Men hade modern inte hotat med att skada dem så hade hon heller aldrig gjort det. Hon var tacksam att allt från moderna var borta från henne både halsbandet och spegeln. Evie var livrädd att komma tillbaka, modern skulle inte vara nådig, Evie visst att hade det inte varit för Juliette hade modern dödat henne.
Evie nickade åt det Juliette sa och svalde. För henne lät det som ett möte att bestämma vilket straff hon skulle få. Evie struntade i det egentligen, hon själv kunde bli tillbakaskickad till ön och dödad av sin mor sålänge Disa och Daniel fick stanna.
Evie ställde sig upp på lätt ostadiga ben och gick fram till handfatet för att få bort allt smink och dämpa det rödgråtna ansiktet.

Juliette nickade.
"Du kan få träffa henne nu om du vill, hon är precis här bredvid" sa hon och nickade mot rummet som låg bredvid hennes. Hon väntade på att Evie skulle få samla sig innan hon gick och knackade på dörren.
"Kom in!" hördes en röst inifrån, och hon öppnade dörren. Hon nickade mot Evie att gå in. Hon valde att stanna utanför, det var ju trots allt Evies samtal, inte hennes.
"Jag väntar på dig nere i samma rum som vi var i första gången vi var här" sa hon och nickade. Hon gick ner för trapporna och in i salen med sofforna, och slog sig ner tillsammans med sin pappa. Hon undrade svagt hur samtalet med Blue gick, men om hon kände Blue rätt så skulle hon inte hysa agg mot Evie.

Evie drog efter andan och klev in i rummet. Hon var mycket olik sig, osminkad och rödgråten som hon var. Skulden stod att läsa i hennes ansikte och hon var mer öppen och ångerfull.
Hela hennes utstrålning hade inget av det hårda och slutna den brukade ha.
"Hej, hur mår du?" frågade Evie med darrande röst och såg ner i golvet.
"Jag vill komma för att be om ursäkt om man nu kan be om ursäkt för en sådan sak. Jag ville det verkligen inte, förlåt." sa hon kvävt och tårarna började åter att falla sakta.
Vad var det ens med henne? Hon verkade ha väldigt nära till känslor vilket hon annars aldrig hade.

Blue satte sig upp mer i sängen. Hon såg trött ut, och man kunde se märken efter blixten som hade slagit ner i henne på halsen. Trots tröttheten så log hon lika brett som innan.
"Jag mår bra efter omständigheterna. Jag förstår självklart att du inte hade något val. Du hade otrolig press på dig från en person med mycket inflytande i ditt liv. Jag tror ingen i denna värld kan påstå att de hade agerat annorlunda". Blue reste sig långsamt upp ur sängen och tog ett par steg fram till Evie. Hon lade händerna på hennes axlar och tittade på henne.
"Den viktigaste frågan är hur du mår, efter allt du har varit med om" sa hon och strök bort en av tårarna från Evies kind.

Evie stirrade på Blue och var rädd att hon skulle falla ihop om hon gick. Därför ledde Evie sakta dem till sängen så hon kunde sitta. Dessutom var Evie inte pigg själv. Hon var blek och kände sig helt slut efter allt som hänt, modern som påverkat henne, magin som hon använt och att hon knappt ätit mat på hela veckan.
"Men du kunde dött, hela Auradon kunde blivit övertaget." kved Evie fram innan hon åter föll i gråt och föll i den goda fens famn.
"Förlåt jag ska inte gråta." sa hon men tårarna föll ändå som om de aldrig ville ta slut, som om det var från hela hennes barndom och att hon äntligen fick slappna av och vara liten och trygg.
"Jag vet inte hur jag mår, det är förvirrande. Så mycket känslor jag inte borde ha." försökte Evie slutligen förklara då hon lugnat sig något. Det var inte bara gråten, utan allt annat med, att ha folk som faktiskt brydde sig om henne och att goda fen kändes som en mor för henne om det nu var så en mor kändes. På allt detta var att hennes egen moder faktiskt försökt att döda henne.
"Min mor försökte att döda mig." sa hon slutligen tyst. Det var ett stort svek, ett svek från någon som Evie alltid hade haft hopp om att modern skulle bry sig om henne.

Blue strök Evie över håret när hon grät i hennes famn.
"Gråt hur mycket du vill, vännen. Tårar är sorg som lämnar kroppen" sa hon och log. Hon tystnade en stund.
"Vad din mor gjorde mot dig är fruktansvärt, men om både hon och du vill jobba på det så kan man få en bra relation, men som jag ser det ligger det hos henne, du har redan försökt." sa hon och lade armen om Evies axlar. Hon tittade på henne.
"Jag är säker på att både Rapunzel och Flynn kommer tillåta dig att stanna här om du vill, för du kan inte åka tillbaka till ön, risken för att något skulle hända dig är för stor" sa hon och fortsatte att stryka Evie över håret.

Evie såg tvivlande på Blue, visst hon var genomgod och så men trodde hon verkligen på att hennes mor skulle bättra sig? Visst hoppades Evie det än, men hon hade försökt hela sitt liv utan resultat, eller resultatet i att hon ville döda henne.
"Åker Disa och Daniel tillbaka följer jag med dem. Mor kommer skada dem." visst skulle deras föräldrar inte bli glada över det. Men de brydde sig inte om sina barn och fanns det en chans för dem att komma nära den onda drottningen skulle de offra sina barn för det.
Evie torkade tårarna och gick fram till handfatet för att kyla sitt rödgråtna ansikte med vatten. Hon skulle på något möte och just nu kände hon sig inte alls redo för det. Hon hade aldrig känt sig så svag som nu, med känslorna så nära.
Evie sade sedan adjö till Blue och gick ner till rummet där Juliette och hennes föräldrar var, hon knackade på och klev in.