[PRS] Yehet & Allie Mazur

Med en enkel axelryckning drar Daniel till sig sin mobil.
"Halv nio," berättar han efter han fått syn på siffrorna son lyser. Han drar benen över sängkanten och ställer sig upp. "Vet du när din syster kommer hem?" han ställer frågan med ryggen mot sin vän medan han skrollar igenom sina notiser som han fått under natten.

"Jag ska kolla om hon har skrivit något." svarar den blonde och nappar åt sig mobilen. Han har några notiser, men inga meddelnanden från Misaki.
"Inget." meddelar han och slår av mobilen. "Men pappa skulle komma hem från sin jobbresa idag, så han borde vara hemma snart?"

"Okej," säger Daniel med sin blick fäst på mobilen. Han gäspar tyst och drar en hand genom de livliga lockarna medan han svarar på alla snapchat meddelanden han fått. "Ska du hem direkt?" ärligt talat så vill han inte att Noah ska gå därifrån, men han känner ändå att det kanske är bäst. Visst vill han inte äventyra deras vänskap, och att ignorera den kortare skulle definitivt göra det, men han vill inte heller berätta allt han har i hjärtat för att sedan få sitt hjärta krossat. Han orkar inte med det.

"Tror det." nickar Noah. Den lite akward stämningen från dagen innan är tillbaka och hänger tung i luften. Nervöst skyndar han sig att byta till sina egna kläder medan han hoppas att stämningen bara är han som inbillar sig.
"Tack för att jag fick stanna över natten." tillägger han med ett försiktigt leende.

Stämningen runt omkring dem känns som allt annat än lugn, och Daniel ogillar det starkt. Men han har ingen aning om vad han ska göra åt det.
"Självklart, jag skulle ju inte låta dig sova ute, utan min jacka." han öppnar dörren till sitt rum med de kläder han sovit i fortfarande på, och följer Noah till dörren.

För Noah känns det som om tiden flyter på snabbare än någonsin, innan han vet ordet av har det redan gått tre veckor sen han sov över hos Daniel. Det har varit en rätt så stressig period och den blonde har aningens dåligt samvete över hur han prioriterat nästan all tid på skolan.
När han nu sitter vid sitt skrivbord och läser igenom ett stycke i sin engelskabok slår det honom att han och Daniel inte träffats utanför skoltid på nästan en vecka. Det dåliga samvetet gnager i honom igen, men han tvingar undan det och fokuserar på boken igen.
Han hinner dock bara läsa i lite mer än fem minuter då Misaki sticker in huvudet genom hans dörr. Hennes hår ser nyfärgat ut, blankt och svart ramar det in hennes flickaktiga ansikte. Hon är egentligen naturligt blond, precis som Noah, men hon har färgat håret svart ganska länge. För att smälta in bättre, är hennes ständiga svar när han frågar varför.

Det är mycket som hänt de senaste tre veckorna. Noah har antagligen inte lagt märke till det, då killen bara fokuserat på sina studier. Vilket Daniel har blivit en aning trött på, men han håller det för sig själv. Han är inte direkt oskyldig själv, desto mindre han träffar Noah desto bättre. Orken att ljuga om sina känslor har han inte. Men, den långa killen vet ändå att han måste berätta för Noah förr eller senare, och det är väl bättre att han berättar det privat, än att Noah ser dem i skolan. Det är därför han står där, bakom Noahs dörr och när Misaki pratat färdigt med honom låter hon mig komma in i rummet, och stänger dörren efter sig. Daniel går fram till Noahs säng och lägger sig ner på rygg med händerna och benen utsträckta.
"Gissa vad," säger han och låter sina hörlurar trilla ner runt hans nacke. Han tittar mot den blonda som sitter vid sitt skrivbord.

Förvånat vänder den blonde sig om och ser på sin vän.
"Hej." svarar han med en smått nervös underton. Det känns stelt att prata med Daniel nu, då han har en svag känsla av att den andre har blivit ganska irriterad på hur mycket han sitter inne och pluggar hela tiden.
"Hur mår du då?" tillägger han snabbt.

Daniel ler enkelt mot Noah, leendet är påtvingat och han skakar på huvudet.
"Kan inte ta frågan seriöst direkt, men jag mår perfekt, faktiskt," sjuttonåringen sätter sig upp på sängen och flinar lite. Han kan inte ta frågan seriöst då killen mittemot honom inte brytt sig om att kontakta honom, även om han vet varför. "Du vet tjejen jag snackade med dig om? För typ tre veckor sedan?" han kommer ihåg kvällen mycket väl, men det var inte alls en hon han snackat om. Daniel sträcker på armarna med ett leende. "Visar sig att hon känner detsamma, så du har missat en del."

"Dejtar ni nu eller vad?" frågar den blonde med en liten rynka i pannan. Av någon anledning han inte riktigt kan förklara känns tanken om att Daniel skulle dejta någon... Overklig. Fel.