Superheroes [PRS]

Med ryggsäckarna packade och med ordentligt knytna skor begav vi oss av, Nema och jag. Mot den där campingen med Bajamajas beundrade halvgudagäng. Inte för att jag tror att hon hade någon större nytta av dem egentligen, men jag antar att det är bra att ha en liten grupp (halv)mänskliga anhängare när man ändå ska ta över världen. Kanske för ett gott rykte? vad vet jag.
"Redo för avfärd, då, Brooks?" Nemas hesa röst får mig att rycka till och jag ler sådär halvt - ena mungipan koncentrerar sig på att hålla fast en penna och den andra fokuserar på att le.
"Aye aye, kapten Willson", säger jag, gör en hastig honnör. Nema slänger huvudet bakåt och skrattar.
"Då går vi då, vicekapten Brooks!"
"På ett flygplan är jag kapten, Nema."
Vi passerar de automatiska svängdörrarna på bensinmacken vi köpt en karta och lite andra möjligtvis nödvändiga provianter på (inklusive pennan).
----
"Här är det!"
Jag sprider ut armarna, liksom för att välkomna den nya campingplatsen eller något.
Bumblebees camping har nån målat med svart färg och ritat dit bin. Någon har också tyckt att det är fyndigt att sätta dit en såndär bikupa. Av plast, förhoppningsvis.
"Då är vi väl framme, antar jag?" jag hinner knappt yttra en mening innan en annan röst talar.
"Om ni letar efter "Bumblebees camping" har ni iallafall kommit rätt." Rösten är maskulin och raspig. En lång kille med hår som lockar sig i nacken lutar sig mot skylten. Jag antar att han försöker showa off eller nåt, för genom den vita, tighta tröjan ser man svällande överarmsmuskler.
"Välkommen." Den andra rösten är feminin och också raspig, men jag tror det beror på att hon rökt. Håret är klippt i page och ett par korpsvarta irisar blänger på mig under luggen. På sig har hon en svart tröja och över den en skinnjacka. Byxorna? Svintighta, svarta läderjeans.
De har förändrats mycket på ett år måste jag säga.
Korptjejen - Miranda - och Krullhuvudet.

"Fan vilken smak.." Muttrade jag åt biväggen, tyckte att det hade varit snyggt om dem hade låtit bli att måla dit bin. Då hade dem kanske blivit tagna mer seriöst.
en mörk röst fick mig att vända mig om. En stor figur, omringad av lockar i ansiktet, log snett mot oss, som om han försökte ragga. Det låg något bekant över honom, men kunde inte komma på vad det var. Men gestalten som dök upp bakom honom kunde jag bara inte glömma.
Hazel svarade något, liksom försökte att låta normal, kanske försöka skaka av oss dem. Jag lyssnade inte, släpte inte ögonkontakten med korpen, Miranda. Hon gjorde inte detsamma. Jag vet inte om hon kände igen mig- den där skitungen som en gång slagit hennes kompis med en toaborste, blivit helt galen. Men- hon verkade det.
And, yes. I¨m still that little ashole.
"Nema?" Hazel drog i skinnjackan, fick mig att tappa fokuset på Korpen.

Nema vänder upp blicken mot mig, liksom dras bort från sina tankar.
"Hur mycket kostar det?" frågar jag tillsist. "Att sova här, en vecka."
Miranda drar ut tungan och leker med sin läppiercing.
Krullhuvudet, däremot, har nog andra tankar om vad att sova innebär. Jag antar att han inte känner igen varken mig eller Nema, men jag tänker inte berätta det för honom heller. Han får va lite smart och lista ut det.
"En natt med mig är gratis-"
"De frågade hur mycket en vecka på campingen kostade, Jordan", fräser Miranda och stirrar stint på mig.
"Visst, visst", Jordan, AKA krullhuvet, lyfter på händerna. "Jag ger mig, men hör av er iufall ni ändrar er..." Sedan svassar han iväg med händerna i fickorna och visslar bekymmerslöst på något.
"Jag vettefan vad ni gör här", säger Miranda och blänger upp på oss såfort Jordan är utom hörhåll. "Men för oss är halvgudavärldne bortglömd. Gudarna ställer bara till med nåt så jag uppskattar om ni sköter er eget och att ni varken drar in mig eller Jordan i det. Förstått?" Utan att vänta på svar fortsätter hon. "En vecka kan jag ta för 20 dollar för jag är på bra humör."
----
Tälet vi har haft med oss är militärfärgat och ska tåla alla väder. I alla fall om det är rätt uppsatt.
Jordan fick sätta upp vårt - för, ja.. det gick inte så bra föut. Kvällen är fylld av sång om hjärtekross och världsfred och det sprakar av brasan några av ungdomarna tänt.
"Ska vi bada?" frågar Nema, kastar en längtansfull blick mot sötvattensjön. Jag skrattar, nickar lite.
"Med kläderna på?" frågar Nema, ännu mer hoppfullt, men denhär gången väntar hen inte på npgot svar för i nästa sekund är jag omgiven av ljummet sjövatten.

Gruset sved mot huden då jag släpades längst den långa vägen. Håret satt klistrat i pannan, och blod samlades runt ställer på nästan ett stort Jack var placerat. Jag kunde inte protestera, kunde inte sparka eller förstöra ta mig loss. Jag var som fördomnad. Tårarna samlades i ögonen, rann nedför mina smutsiga kinder. Stnfältet var rött, rött och svart. Varje blinkning gjorde ont, varje andetag. När jag tillslut kunde få fram någonting stannade vi, och taget om mitt hår släpptes. "Sluta" upprepade jag, knappt hörbart det blev helt mörkt, sen såg jag vem det var som stod över mig. "H-Hazeem?" En våg av illamående sattes i magen, och im jag hade något att spy upp hade jag nog det.
Jag försökte lyfta armarna mot henne, men kunde inte röra dem. Dem var blodiga, varma och svarta av smuts.
"Jag är Ledsen Nema. Finns inget jag kan göra"
Sen blev det svart.

Jag slog genast upp ögonen, fann mig liggandes bredvid Hazel. Hennes ögon flackade runt i mitt ansikte, och när hon märkte att jag var vaken log hon. "Sovit gott?"
Jag skakade långsamt på huvudet. "Knappast. Själv då?"
Hon flinade och gjorde detsamma som jag, kysste mig på pannan och vände sig mot sin packning igen. Sen visade hon upp en flaska, mörkbrun med en färgglad etiker på. Genner's Beer.
"Skämtar du??" Sa jag hastigt, kunde inte låta bli att flina vid åsynen av den. Hon skakade hastigt på huvudet, rankade upp att hon hade mycket flera.
"Jag snodde dem från Krullet"
"Är det han??" Jag svalde, men det fick mig bara att mer. Sen drog jag upp cigaretterna ur fickan, lade dem bredvid ölflaskan. Hon skakade på huvudet.
"Det där är ju inte ens gott.."
"Inte öl heller. Det är effekten man vill ha." Påpekade jag.

Ska jag vara ärlig?
Öl smakar konserverat kiss.
Spriten, som halvfulla Jordan gett oss frivilligt, har bättre effekt. Vätskan bränner i halsen på ett tillfredsställande sätt och jag domnar bort mentalt efter ungefär två flaskor. Det enda jag kan koncentrera mig på är nu.
Presens.
Jag har ingen tid att tänka på senare.
Med spritflaskorna i handen strosar vi till sjön, där den största lägerelden för kvällen tänts. Ungdomar - 99% av dem är stupfulla- har samlat runt där och någon har satt på musik. Klubbmusik på högsta volym, högtalare..
Några dansar också - eller mer rullar höfterna mot varandra och så. Flera har tungorna i halsen på varann.
"Ayeee, Hannah, Ne- vad du nu hette, kom hit!" En numera stupfull Jordan staplar mot oss med Miranda lite på sidan om. Hon vaktar honom som en hökmamma. Jag och Nema ser på varandra, sedan nickar vi båda mot honom.
Jordan presenterar oss till sina kompisar; en kort tjej med blått hår och piercing i ögonbrynet, en kille med svart hår med blå slings, skarpa blå ögon har de båda och samma sylvassa kind -och käkben. Jag antar att de är syskon.
"De här två slår vad om att jag klarar av att dricka en flaska vodka snabbare än N-vad du nu hette-.." Jordan pausar, suckar och försöker komma ihåg. "I alla fall...."
"Han utmanar dig alltså, Nema", klargör Miranda och en antydan till leende speglas på hennes läppar.
--
Okay, I guess I'm still high
Okay, a high on you
One kiss, one touch, all-in, one more time
Stay the night, maybe two

Why don't we just go back, back to where we came from?
The summer air, the summer air
Why don't we just go back, back to where we came from?
The summer air, the summer air

"Va får ja om ja vinner, huh?" Jag var packad, till och med jag fattade det. Jordan blinkade till, och det ryckte ryckigt i ansiktet när han pratade.
"This abs, Girl" han drog upp tröjan så att man kunde se dem solbrända magmusklerna. Men när Mirande slog till honom drog han ner den, och flinet i ansiktetblev större.
"Har du cigg?" muttrade jag fram, lade till att jag ville ha tre askar. HAn nickade.
"Jag vill ha dig, bejb" Aldrig. Knappast. JAg skulle döda honom i sömnen.
Jag fnös högt åt Jordan, satte mig ostadigt ned på hud och grep tag i en av dem tvåliterstora vodkaflaskorna. Han gjorde detsamma, och jag kunde inte tveka en sekund innan jag räknade ned, och satte flaskan mot läpparna.
Det smakade beskt, som andedräckten man får efter man ätit ägg och majonäs. JAg andades snabbt genom näsan, tömde flaaskan snabbare än jag trott jag kunde.
Då hade han fortfarande en fjärdedel kvar, och när han märkte att jag slutat, kastade han flaskan mot mig. JAg försökte ducka, men ramlade bakåt.
"Du är skyldig mig cigg, boy"

Nema får sina ciggpaket av en svamlig Jordan, som för övrigt har svårt att hålla händerna i styr (en landar på mitt lår och jag blir tvungen att ta bort den). Jag ser att hans ena hand letar efter Nemas röv, men en morrning från denna får honom att spela oskyldig och sätta paketen i hens bakficka.
"Jävla filopedd", hör jag Nema muttra, men hen drar fram ett paket, får ut en cigg ur det och tänder på.
Någon höjer volymen och Tuesday exploderar ut från högtalarna.
Nema ler snett och säger något som är omöjligt att höra över musiken.
"Vill du dansaaa?!" skriker hen i mitt öra och vi försvinner ut bland de dansande kropparna, hand i hand.
Jag blundar, låter min kropp hitta takten i musiken eller vad man nu säger. Nemas händer hittar mina bakfickor och jag placerar mina på hens midja. Vi kysser varandra, ganska slarvigt och våra händer rör sig över varandra.
Efter ett tag av vårt så kallade dansande skrek Nema slöddrigt åt mig att hen skulle gå på toa och hämta sprit.
Jag nickade ofokuserat åt hens håll som nån slags bekräftelse, sedan sätter byts låten till Cake by the Ocean med DNCE. 
Den är inte någon klubblåt, men rytmen och texten passar in.
Plötsligt har jag en flaska whiskey i handen och min magkänsla säger mig att det är Nema som satt den där, så jag för flaskhalsen mot läpparna och halsar i mig den brännande vätskan samtidigt som jag rör på höfterna till takten.
Någons händer fäster sig vid mina höfter och min bak trycks mot… vänta.
Definitivt inte Nema.
Händerna rör sig mellan mina höfter och lite över min midja och jag stannar upp i mina rörelser för att försöka få grepp om vem det egentligen är som tagit tag i mig bakifrån.
Nema är före mig.
”Jag svär, Jordan Smith!” Hens röst mullrar över musiken och all rörelse tvärstannar. ”Jag ska fan döda dig.”

Ljudet från låten som spelades upp- River- dundrade i den lilla skogen där vi höll till, och jag svär, dem hade höjt volymen nr jag börjat skrika.
Jordan var dubbelt så packad som jag, reagerade inte när jag gick emot honom. Paniken i Hazels ögon var vilse, förvirrad.
Med en morrning drog jag bort honom fråmn henne, stod så nära honom att våra näsor nuddade varandra. Jag knöt nävarna, kunde slå vad om att dem vittnade. Sårskorporna efter Leo hade inte läkt ännu, och jag skulle mer än gärna få dem att blöda igen.
Jag slog. Näsan stod i en konstig vinkel, och över ena ögat hade ögonbrynet spruckigt. Fyllan utvidgade ordförrådet, och svordomar och själsord som jag inte ens visste om dem fans, flög ut ur munnen. I have no regrets.
Han verkade inte uppfatta ett skit, trots att jag matade på med slag. Jag knäade honom i sidan, fick honom att vika sig av smärta.

”Herregud”, får jag fram, tar omedvetet tag om Mirandas arm för att ställa mig rakt. När jag märker att jag håller i henne gör jag mig beredd att backa undan - Miranda verkar inte vara någon man får röra utan tillåtelse, men hon tog bara ett hårdare tag om min arm. När jag vände mig om för att möta hennes blick var de vanligtvis mattsvarta ögonen alldeles glansiga.
Trots att jag själv är packad fattar jag att hon också druckit. Och hon har verkligen inte supit lite för den delen heller.
”Han älskade dig”, slöddrar hon. De orden fångar min uppmärksamhet och jag glömmer för en kort tid bort Nema och Jordan.
”Han älskade dig så mycket”, fortsätter hon, mjukt. Blicken är fortfarande fäst på mig, men det känns som om hon tittar på något långt, långt borta. ”Du var som en drog för honom. Han kunde inte få nog av dig, fastän Kronos befallde honom att glömma.”
 Miranda suckar, hennes blick glömmer sig kvar vid minnena som dröjer sig i fjärran och en vass nagel surrar runt en lock ur den hackigt klippta pagen. Hon säger inget mer, i alla fall inget begripligt, men jag hör henne mumla. 

”Är du helt jävla sjuk i huvudet eller, pucko?” Killen med det färgade håret (Troye tror jag han heter) sliter bort Nema från Jordan med de svarta naglarna nergrävda i hens nackskinn. Nema fräser så att spottet yf, sprattlar, sparkar, klöser och river som ett vilt djur, men Troye låtsas inte märka av det.
”Sylvia” 

När den blåhåriga tjejen hör sitt namn nämnas nickar hon allvarligt, grimaserar åt Nemas håll och går till sin brors sida. Troye släpper taget om Nemas nacke och med en obehaglig duns och ett knakande landar Nema på marken. 
Ur Jordans näsa forsar det blod och hans ena öga är bara en smal springa genom det röda, svullna. Näsan själv sitter lite snett, hakan ser också lite malplacerad och bruten ut. Han har blåmärken i pannan och på armarna. Armbågen är vriden i en konstig vinkel, men trots det ler Jordan. Den stackaren vet nog inte riktigt vad som har hänt.
”Jag är trött”, säger han, hostar upp lite blod. Sedan sluter han ögonen och lutar huvudet mot Troye, vars ansikte blir knallrött och han får en sorts beundrande och beskyddande aura kring sig. Sedan somnar Jordan, som om inget har hänt.
”Kom, Nema”.
—-
Hag anstränger mig för att få fram orden tydligt, staplar lite med dem, men jag berättar för Nema om hur fin jag tycker hen är idag. 
Jag vet inte varför, men det känns bara väldigt rätt och liksom passande. Stjärnornas gnistrande och månskenet får håret att se ut som blod och hens hy ser ut som gnistrande, vacker snö. Ögonen, ja de är som havet självt och de är som två små hav inträngda i ett par irisar. Käklinjen är sylvass och jag drar mitt finger över den, försiktigt, som om jag skulle kunna skära mig. Läpparna är fylliga, mjuka när jag pressar min mun mot hens. Mjukare än vanligt, till och med. 
Det säger jag till henom, och Nema ler sådär förundrat mot mig, som om hen inte riktigt fattar vad jag menar trots att jag säger precis det jag vill, som jag tycker.
Och just nu, just idag och precis det här tillfället tycker jag om Nema sådär alldeles extra mycket och jag vet liksom att jag älskar henom.
—-
When your legs don't work like they used to before
And I can't sweep you off of your feet
Will your mouth still remember the taste of my love?
Will your eyes still smile from your cheeks?

And, darling, I will be loving you 'til we're 70
And, baby, my heart could still fall as hard at 23
And I'm thinking 'bout how people fall in love in mysterious ways
Maybe just the touch of a hand
Well, me—I fall in love with you every single day
And I just wanna tell you I am

So, honey, now
Take me into your loving arms
Kiss me under the light of a thousand stars
Place your head on my beating heart
I'm thinking out loud
Maybe we found love right where we are

Mina läppar nuddade varsamt hennes, samtidigt som jag trasslade in ena handen i hennes hår, och den andra i hennes hand. Vi ställde oss upp, staplade bara i takt med den avlägsna musiken. Hazel fortsatte viska små komplimanger i örat, hur fin hon tyckte att jag var, och jag bara log mot henne. Tänkte detsamma om henne. Hon var det enda jag såg, det vackraste jag visste. Hon drog mig närmare sig själv, kysste mig långsamt, lutade sitt huvud mot mitt. Jag tittade in i dem intensivt blåa ögonen, märkte det vackra mönstret, konturerna.
Ögonen blev våra, och varför vet jag inte, för jag var så jävla lycklig. Sen singlade en tår ner för min kind.
Och så lyfte hon handen, torkade varsamt bort den med tummen. Jag öppnade munnen, och orden slank ut, liksom knappt hörbart, men så högt att hon skulle uppfatta dem.
"Jag älskar dig"
~
Jag huttrade till, kröp ihop i hennes famn. Hon lade armen runt mig, och jag drog den närmare mig. Ville vara så nära henne som möjligt. JAg visste inte när vi hade somnat, inte ens när vi gick tillbaks till tältet.
JAg öppnade ögonen, fick se en tom flaska liggandes bara några centimeter ifrån mig. Då slog illamåendet upp, och det knöt sig i magen. Sen vällde en våg upp ur strupen på mig, och den där frätande smaken exploderande. Greppet om mig drogs bort, och innan jag hann reagera höll hon bak mitt hår, ledde mig ut från tältet. Jag föll ner på knä, och en ny våg vällde upp. JAg hade inte ätiti någonting, bara druckit all den där ölen.. Och spriten, och vodkan..
"Det är okej" Hazel strök mig över håret, liksom långsamt. Sen gav hon mig papper, ledde mig bort mot duschrummen.
"Säg till om du behöver något, lova" JAg nickade mot Hazel, påminnde mig själv om att tackan henne.
Sen drog jag av mig sporttoppen, millitärbyxorna, och klev in i duschen. Det varma vattnet dämpade förs inte illamåendet, och den där knipande smärtan i magen tycktes bara förvärras.
JAg drog ut på tiden när jag drog på mig kläderna igen, ville inte göra någon hastig rörelse. Allting tycktes snurra, varenda liten rörelse brände.
Jag drog upp dörren, staplade ut mot henne. Hon fångade min blick, kom snabbt fram mot mig, och någonstans hörde jag henne fråga hur jag mådde, och när jag öppnade munnen kom det inte ut något. Jag lutade mig mot henne, och sen blev allt svart.
~~

How do we fall in love? Harder than a bullet could hit you
How do we fall apart? Faster than a hairpin trigger

Don't you say, don't you say it
Don't say, don't you say it
One breath, it'll just break it
So shut your mouth and run me like a river

Shut your mouth, baby, stand and deliver
Holy hands, oh, they make me a sinner
Like a river, like a river
Shut your mouth and run me like a river
Choke this love 'til the veins start to shiver
One last breath 'til the tears start to wither
Like a river, like a river
Shut your mouth and run me like a river