[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Han hade ätit en stund innan han tog till orda.
"Så, hur redo känner du dig?" frågade han henne. Han visste faktiskt inte riktigt varför, men han brukade ofta prata på det viset. Han förklarade inte vad han menade, utan lät lyssnaren själv tänka ut det. Antagligen hade hon väl vant sig vid det här laget.

Eira ryckte på axlarna, så som hon brukade vid hans frågor. Det var mest för att ge henne själv tid att tänka då hon visste att han ville ha ett svar.
"Redo? Tror jag. Jag vill ge mig av, det känns som om det är tid till det om jag vill finna min bror vid livet. Dessutom kan jag träna mer under vägen inte sant? Sedan lär man sig mycket utav riktiga situationer och vi lär knappast bli överfallna här." avslutade hon det hela. Hon visste inte vad hon skulle säga, enligt henne var hon aldrig bra nog och kunde bli bättre. Men hon visste faktiskt inte vad Loke tyckte om hennes framsteg, var hon bra nog?

Han nickade.
"Absolut. När är du redo?" frågade han henne, syftade då på om hur många dagar hon skulle vara redo att resa. Han och Tor kunde snabbt bli klara. Iallafall Loke kunde packa ihop och resa inom en timme, om han var tvungen, då han fått många års träning av flykter. Tor tog väl något längre tid på sig men kunde ändå bli klar snabbt.

"När som helst egentligen." säger hon något fundersamt. Men hon hade inget som behövdes packas egentligen, hon hade de kläder hon använde plus ett par extra skjortor hon fått av Loke. Sedan hade hon bara den lilla säck med saker hon haft under sin färd. Hon var redo när som helst att ge sig av och hon ville det med, det kändes som om tiden bara drog iväg.

Han log ett halvt leende.
"Då säger vi väl imorgon då." Han hade aldrig varit tålmodig, och aldrig utgivit sig för att vara det heller.

"Härligt." log Eira stort och åt upp sin gröt.
"Ska du bara lämna smedjan eller? Kommer du tillbaka?" frågade hon något bekymrat då hon ställde sig upp för att de skulle till smedjan. Hon ville gärna veta vad som skulle hända sedan med dem, skulle de tillbaka? Överge henne? Hon visste inte men hon kände en enorm tomhet då hon tänkte på det, som att förlora en familj.

Han ryckte på axlarna.
"Vi får se. Vad vi finner, och hur det slutar. Kanske är det snart dags att återvända hem. Vi får se helt enkelt." Han brukade sällan planera framtiden så väl. Och hur många år han än bodde någon annanstans så kallade han alltid Asgård för hem.

"Jag kommer sakna dig." log Eira svagt och såg på honom. Hon skulle sakna honom mycket mer än Tor, konstigt nog med tanke på vilka de var. Men Loke hade inte visats sina mindre bra sidor till henne ännu.
De kom ut till smedjan och började med dagens arbete. Även detta hade hon lärt sig, det var en helt annan sak att smida svärd än bruksföremål, man måste lägga mer kärlek på den.

Då blir hon nog den första att göra det, tänkte Loke med ett litet leende för sig själv. Förutom Sigyn, kanske. Men han trodde att de flesta andra nog bara var glada att slippa honom.
Han förvånades något över hur snabbt hon lärt sig, både svärdskonst och i smedjan.
"Det är nog dags att bege sig till Tor nu. Vill du följa med eller stanna här?" frågade han Eira efter att de jobbat några timmar.

Eira la ifrån sig svärdet hon gjort klart och lät det svalna.
"Nej, jag följer gärna med." log hon och drog av soten hon hade på händerna på sina byxor innan hon gick.
På vägen till Tor mötte hon Nora, en av kvinnorna hon lärt känna. Ibland hade hon blandade känslor för dem. Hon lurad dem det visste hon och samtidigt kunde de bli de bästa vänner med.
Nora greppade förtroligt Eiras hand och slängde en triumferad blick på de andra flickorna. Som om hon vunnit något, vunnit Eira. Ingen av dem skulle vinna henne inte någonsin. De talades vid en stund innan Nora vinkade hej då, hon skulle åt en annat håll och hon gav Eira an puss på kinden innan hon försvann.