Brev till mamma
Forum > Kreativitet > Brev till mamma
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Skrivet av Elissa Malfoy: Skrivet av Borttagen: Hej igen mamma, det är nog inte så många som läser detta brev och allra minst du.. Det värsta är att jag inte vet hur det är att kalla en kvinna "mamma" längre, jag vet inte hur det känns! Visste du ens att du skulle förstöra mitt liv? Du sa till pappa att du inte var bra för oss, men du kunde ha låtit mig växa upp och då skulle jag kunna klara av dig.. Du skulle ha gett mig chansen! Jag vet inte hur det är att ha en mamma längre, ville du att jag skulle gråta när jag hör en sorlig låt? Ville du att jag skulle förstöras? Det ville du säkert inte men du kunde ha kämpat LITE till, för min skull. Du fick aldrig se mig växa upp till den jag är idag och det är din förlust men jag skulle ha valt att se dig i mitt liv mera! Ville du att jag skulle falla ihop när jag ser tågspåret so, du tog ditt liv på? Ville du att jag skulle drömma mardrömmar om det? Ville du att jag skulle gråta varje gång jag sitter på ett tåg? Du fattade inte vad du har gjort mot mig! Jag blir hel krossad när någon säger "då ska jag säga till din mamma" eller "ta hem detta så får dina föräldrar skriva under".. Jag blir helt sönderkrossad men jag vågar inte säga ifrån, jag vågar inte börja gråta, visa mina känslor.. Jag skulle bara vilja gråta ut.. Ingen förstår mig, men du skulle ha gjort det.. Detta blir nog det sista brevet jag skriver till dig.. Jag älskar eller älskade dig.. Ååh herregud! Jag började läsa precis och jag trodde typ att detta skulle vara n fanfiction.. Men när jag läste detta så typ börjar jag gråta ärligt talat  Detta vAr så fint och gråt ut! Du har mååånga Potterheads som stöttar dig... Men saken var att jag nästan var med om samma sak så jag kände igen mig.. Det kändes som att jag kan andas frisk luft igen detta hjälpte mig något otroligt mycket Tack!/Elissa Det, det finns massor med brev som är från verkliga livet, baserat på mina minnen och känslor.. 18 jan, 2014 10:27 |
|
Borttagen
|
Jag ska skriva ett brev till, alla har nog slutat bevaka denna tråd men det gör inget.. Ingen behöver läsa, bara dom som vill rota i mina tankar och kallar mig sinnessjuk..
Mamma, jag behöver dig nu, mer än någonsin. Jag har ingen att prata med som vet hur det är att vara tonårstjej, ingen runt mig vet det, är det inte det en mamma är lite till för? Att finnas där i alla lägen? Men varför, och varför kommer du inte hem?! Jag har väntat på att mobilen ska ringa och du svarar och säger godnatt igen, jag vill bara ringa dig, få veta var du är, VART ÄR DU?! När himlen blir svart, dagen blir natt tittar jag upp mot himlen och tänker på dig, jag kommer inte ihåg mycket av dig, men lite finns kvar och kommer alltid att göra.. Du gick igenom något som jag inte har men jag kommer snart sjunka genom jorden av sorg, alla klasskompisar har glada och snälla mammor som sätter upp deras fina hår i flätor, jag har ingen. Jag vågar inte visa min sorg, när någon frågar om dig, vågar jag inte bryta ihop som jag vill, jag svarar med en kaxig ton och går vidare, men innerst inne bryter jag ihop och vill bara försvinna, ingen känner att dom vill hoppa framför tåget när det kommer ett, ingen står på perrongen och tänker "Tänk att mamma hoppade nu, tänk vad läskigt, vad ont det måste göra.." Vid det spåret, där du dog vill jag aldrig mer stå, titta ner på spåret och gråta. Dom sa att du var fin, bara lite blod på pannan, DU VAR JU DÖD! DÖD! DÖD! DÖD! Du fanns inte mer då, du försvann för alltid. Varje natt drömmer jag mardrömmar, ibland är dom så hemska att jag inte vågar vara ensam någonstans. Jag går hela tiden runt och är orolig att det ska hända min pappa något, att han ska ta livet av sig, för om han försvinner har jag ingen kvar.. Sex år har gått, men det känns som att det var igår. Jag har fått vara hemma från skolan i flera veckor för att jag inte orkar någonting, jag lyssnar på dom låtarna som du spelade, jag tänker hela tiden på dig och hur det skulle vara om du fanns hos mig. Det är så ofattbart att du inte finns, ordet "mamma" finns inte i mitt liv. Alla säger att dom tycker att det är ofattbart men ingen förstår, ord är tomma. Ingen vet hur det är att gå och gå och vänta på att du ska komma hem, ingen vet hur det är att bli galen av längtan.. Jag kommer aldrig få se dig igen, du som förstod mig när jag var till besvär, du som tog hand om mig när jag var ledsen. Du försvinner.. Jag går runt och bär på ett svart hål inuti mig, det hålet går aldrig bort men det börjar bli för stort. Jag orkar inte mer, varje kväll innan jag ska sova öppnar jag fönstret och säger godnatt, men du hör inte, du finns inte. JAG BLIR GALEN! DU ÄR BORTA! 23 feb, 2014 18:34 |
|
Hermione Jane
Elev 
|
Sofia, jag ska inte säga att jag vet hur du känner dig. Jag känner mig nästan hemsk som har en familj med min mamma. Om det skulle hända henne något skulle jag bli galen. Jag vet hur det är att bära på sorg. Tro mig, det vet jag. Du vet att du ALLTID kan skriva med mig om det är något du måste skriva av dig om. Alltid❤️❤️
∞ 23 feb, 2014 21:14 |
|
Majaluna
Elev 
|
Jag gråter. Jag gör det. På riktigt. Jag känner dig inte, har bara ugglan lite med dig men jag känner dig inte. Jag gråter. Jättemycket. Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska säga något. Vilket jag tror att jag inte ska.
 
23 feb, 2014 21:32 |
|
Borttagen
|
Jag vet inte vad jag ska skriva.. känner inte dig alls, och.. det finns väl inte så mycket att skriva här egentligen.. jag blir bara så ledsen av att läsa det här, ingen ska behöva gå igenom något sånt. Du är så stark, vet du det? Jag är inte säker på att jag skulle klarat av det.. bara.. vet att jag finns om det är nåt nån gång..
23 feb, 2014 22:44 |
|
Borttagen
|
Jag svek dig, jag känner att jag har gjort fel. Jag och Alex fick välja vilken kyrka du skulle begravas i, vi valde kyrkan som finns några hundra meter från där vi bor men här, är den platsen du hatade mest, och jag har bestämt att din sista vila ska vara här! Ett till val som jag gjorde fel var gravstenen, jag valde att inte ha någon men jag skulle så gärna vilja ha en sten att gråta mot, som det står ditt namn på, det är på betydelselöst att gråta mot en gräsplätt, den betyder ingenting.. Kommer du ihåg? När vi satt och fikade, och jag frågade om du ville bli aska eller ligga i en kista, du sa att det var för tidigt att prata om det men det var det ju inte.. Jag förstår inte, jag gör bara fel! Du är.. Eller var det ända personen som förstod mig när jag gjorde fel, du älskade mig precis lika mycket när jag gjorde fel, du hade alltid en ledig axel som jag kunde gråta mot, du fanns där. Nu måste jag lyssna på dina favoritlåtar för att ens minnas att du har funnits! Du existerar inte hos mig mer och du lämnade inga spår, inga minnen efter dig. Du förstod inte att jag en dag skulle bli stor och förstå vad som har hänt, du trodde alltid att jag var en liten flicka som trodde att livet är en lek. Jag behöver dig, nu mer än alltid! Jag känner mig så jävla värdelös! Jag sviker alla, mina kompisar, min familj, ja alla! Jag svek den jag älskar så förskräckligt mycket och jag förstår inte hur jag ens klarade av att ens tänka tanken på att svika henne! Kan du inte bara komma? En stund så vi kunde prata.. Hela jag blir helt förstörd av att veta att det inte går att nå dig på något vis! Jag vill bara kunna ringa! Ha ett nummer som leder till dig! Skicka ett brev som du tar emot! Men det går inte.. Jag klarar inte livet utan dig, jag vill inte det men du gav mig inget val, jag måste! Jag måste kämpa hela tiden! Mitt liv går ut på att kämpa för din skull! Kunde inte du ha kämpat ett par år till för min skull så jag hann bli stor och förstå vad du gick igenom? Jag är så förskräckligt ledsen, jag har gjort så mycket fel som jag vill höra dig säga att det inte är någon fara. Jag kommer inte ihåg din röst, din lukt, din personlighet, nej, knappt ditt utseende.. Du har lämnat kvar ett stort svart hål hos mig som aldrig läker, det hålet försvinner aldrig, det känns bara som att det blir större! Du gav mitt liv en mening, när du vågade och försökte kämpa för mig..
4 mar, 2014 17:49 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Jag svek dig, jag känner att jag har gjort fel. Jag och Alex fick välja vilken kyrka du skulle begravas i, vi valde kyrkan som finns några hundra meter från där vi bor men här, är den platsen du hatade mest, och jag har bestämt att din sista vila ska vara här! Ett till val som jag gjorde fel var gravstenen, jag valde att inte ha någon men jag skulle så gärna vilja ha en sten att gråta mot, som det står ditt namn på, det är på betydelselöst att gråta mot en gräsplätt, den betyder ingenting.. Kommer du ihåg? När vi satt och fikade, och jag frågade om du ville bli aska eller ligga i en kista, du sa att det var för tidigt att prata om det men det var det ju inte.. Jag förstår inte, jag gör bara fel! Du är.. Eller var det ända personen som förstod mig när jag gjorde fel, du älskade mig precis lika mycket när jag gjorde fel, du hade alltid en ledig axel som jag kunde gråta mot, du fanns där. Nu måste jag lyssna på dina favoritlåtar för att ens minnas att du har funnits! Du existerar inte hos mig mer och du lämnade inga spår, inga minnen efter dig. Du förstod inte att jag en dag skulle bli stor och förstå vad som har hänt, du trodde alltid att jag var en liten flicka som trodde att livet är en lek. Jag behöver dig, nu mer än alltid! Jag känner mig så jävla värdelös! Jag sviker alla, mina kompisar, min familj, ja alla! Jag svek den jag älskar så förskräckligt mycket och jag förstår inte hur jag ens klarade av att ens tänka tanken på att svika henne! Kan du inte bara komma? En stund så vi kunde prata.. Hela jag blir helt förstörd av att veta att det inte går att nå dig på något vis! Jag vill bara kunna ringa! Ha ett nummer som leder till dig! Skicka ett brev som du tar emot! Men det går inte.. Jag klarar inte livet utan dig, jag vill inte det men du gav mig inget val, jag måste! Jag måste kämpa hela tiden! Mitt liv går ut på att kämpa för din skull! Kunde inte du ha kämpat ett par år till för min skull så jag hann bli stor och förstå vad du gick igenom? Jag är så förskräckligt ledsen, jag har gjort så mycket fel som jag vill höra dig säga att det inte är någon fara. Jag kommer inte ihåg din röst, din lukt, din personlighet, nej, knappt ditt utseende.. Du har lämnat kvar ett stort svart hål hos mig som aldrig läker, det hålet försvinner aldrig, det känns bara som att det blir större! Du gav mitt liv en mening, när du vågade och försökte kämpa för mig.. Starckars dig och stackars alla som har en död mamma. Det sörjer mig att äsa era brev då för jag har alltid haft en mamma, men aldrig en mormor. 10 mar, 2014 16:56 |
|
Borttagen
|
Otto
Jag har ingen mormor, morfar eller farfar.. 10 mar, 2014 17:01 |
|
Borttagen
|
Okej jag har aldrig träffat min mormor hon dog av cancer fyra år innan jag föddes
10 mar, 2014 17:02 |
|
Borttagen
|
Mamma, jag har nog redan skrivit detta men min största dröm är att du ska komma när jag har slutat skolan och hämta mig, att jag ser dig komma in genom dörren och le mot mig. Det kommer aldrig hända.. Är det meningen att gråta varje gång jag hör en sorglig låt? Det är bara så ofattbart att jag aldrig mer kommer att träffa dig, aldrig mer uppleva dig. Jag känner inte dig men jag är redo att lära känna dig.. Vi har dina saker i ett skåp, din mobil är trasig och din klocka är sprucken och grön efter rälsen, den står på 17.05, det var då, den stannade när tåget träffade dig.. Dina saker ligger orörda, ingen vill se dom.. Jag har ingen bild på dig, ditt utseende suddas ut mer och mer för varje dag.. Dom säger att du rullade in UNDER tåget och släpades med i flera meter, sen släpptes taget om dig och du låg livlös på spåret, nu var det över.
10 mar, 2014 17:09 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen