~Livet och mörkret, sedan döden~

OMR, DÖR.

SÅ SPÄNNANDE, GUUUUUUD!

DAM DAM DAAAAAM

Spännande owo
och bra såklart...

OCH AWESOME

GAHH MER NU ♥♥♥♥ SÅ HIMLA BRA ASDFGHJKL

Skriv mer nu annars dör jag, guuud!

HEJ.
Tack för era fina kommentarer, de värmer♥
Pinez 14, är du ny läsare? cx

NU KOMMER MER.

~

Såg han mig?
Gjorde han verkligen det?
Ja, det gjorde han. Det vet jag.
Han sig in i mina ögon. Vi fick ögonkontakt, det kan inte ha varit inbillning. Nej, jag minns till och med vad han hade för ögonfärg. Bruna. Så där mörkt bruna, när man nästan inte ser puppilen.
Men varför gick han bara?
Varför sa han inte till sina ”kamrater”?
Varför?
Alla frågor snurrar runt i mitt huvud, så snabbt att det känns som att jag ska bli yr.
Det känns som ett prov i skolan, då man ska förklara och utvärdera, då man alltid ställs för den frågan: Varför?
Plötsligt hör jag röster igen, inifrån min pappas rum.
”Okej, nu sticker vi!”
Jag vill dra en lättad suck. Ja, stick nu. Stick nu och kom aldrig tillbaka.
”Yes! Kom nu boys.”
Detta lilla tal säger mig att en i denna ”klan” fortfarande är i tonåren och väldigt, väldigt omogen.
De skrattar högljutt och går ner för trappan.
De måste ha någonting med sig.
Jag är nära att resa mig upp, springa ner för trappan och hämta tillbaka det som är vårt.
Men sedan inser jag att det kanske inte är vårt.
Så jag sitter kvar i mitt lilla hörn och hör när den svarta Volvon kör i väg.
Polisen hann inte komma.
Även om de sa att det skulle skynda sig.
De har kommit undan.
Men jag tänker inte berätta för pappa. Nej, detta är inget att uppmärksamma.
De kom bara hit för att ta tillbaka. De måste de ha gjort.
Jag reser mig upp på mina vingliga ben, går ner för trappan och lägger mig på soffan.
Sluter ögonen.
Jag kan inte sluta tänka på mannens bruna ögon.

~

Förresten, vill du läsa Eowyn? cx

Puuuh, de är borta...

JÄTTEBRA!

Hehe, det glömde jag att säga. Jättebra kapitel!

Ps Ny bevakare over here!

Mega bra! : D
This is spännande P-P

Awesome!!!!

ha ha får se om jag orkar! cx