Född av blod

Hej på er Jag är så ledsen att jag inte lagt upp något på så lång tid. Skolan, fotboll och mycket annat har tagit min tid och då har det här helt enkelt fått ta ett steg åt sidan:/ Men här kommer i alla fall nästa kapitel
***
Kapitel 16
Inte heller den var något problem för mig att undvika. Den kom inte alls i samma hastighet eller kraft som de pilar som Primus tränade mig med. Däremot såg de knivar som den här figuren kasta mot mig ut att vara i något som i alla fall såg ut som silver. För att ta reda på om jag hade rätt fångade jag kniven i luften. Det sved som bara den när silvret borrade sig in i min hand som om jag fångat kniven i bladet istället för i fästet. Med en grimas slängde jag den ifrån mig.

”Försvinn, djävulens avkomma”, figuren slängde av sig luvan. Det var en man med rakat huvud och iskalla grå ögon. Hans ansikte var som hugget i marmor med samma bleka färg.

”Slappna av”, jag log och visade mina spetsiga tänder. ”Gud kommer att skydda dig.”

”Ta inte Hans namn i din blodfläckade mun”, svarade han och slängde ännu en kniv mot mig.

Jag vred mig vigt som en katt undan bladet. Även den flög in i vägen med ett brak.

”Ta det lugnt nu”, sa jag. ”Du kan ju skada någon.”

”Monster!” röt mannen och ännu en kniv flög genom luften och ännu en gång vek jag undan.

Då tappade jag tålamodet. En galning stod och kastade knivar runt sig. Det var inget jag inte kunde reagera på. Jag tyckte till och med att jag haft mer tålamod med honom än vad någon egentligen kunde förvänta sig av mig.

Efter ett djupt andetag och ännu en kniv som jag var tvungen att akta mig för, började jag röra mig mot mannen. De första stegen var långsamma, men snabbt ökade jag takten. Han hann slänga ytterligare två knivar mot mig innan jag var framme vid honom.

”Hej då”, viskade jag precis innan jag satt tänderna i hans hals.

Jag hade aldrig varit med om något mer hemskt. Så fort hans blod rörde vid min mun var det som om det började brinna. Det sved som att stoppa ner ett glödhett metallspett i halsen. Jag slog chockat upp ögonen och slängde ifrån mig mannen. Flämtande efter luft backade jag undan.

Ett rosslande skratt kom från mannen som mödosamt reste sig upp. ”Trodde du att jag skulle komma utan skydd?” frågade han hånfullt. ”Du kommer inte åt mig.”

Men där hade han så fruktansvärt fel. Jag kunde inte sätta mina tänder i honom, men jag kunde mycket väl komma åt honom. Min strupe stod i brand och det gjorde mig argare än vad jag någonsin varit tidigare. Ilskan blossade upp som en eldslåga som man slänger på torrt fnöske. Det fick mig att sluta tänka klar. Min hjärna fylldes av rödglödgad dimma.

Mannen hade inte en chans när jag slängde mig över honom. Han kunde inte heller göra något motstånd när jag pressade ner honom mot gatan med handen tryckt mot hans kala huvud.

”Hälsa din gud när du träffar honom från mig”, mumlade jag böjd över honom. ”Om du inte kommer uppåt kan du alltid hälsa den där nere från mig också”, efter det ökade jag trycket mot hans huvud. Med ett krasande ljud spräckte jag hans skalle.

Jag kunde inte låta bli att trycka lite onödigt hårt. Det fick hans redan krossade skalle att slås sönder helt och ett otäckt jack öppnade sig i hans panna. Ur det rann hjärnsubstans ut på gatan. När jag såg det skingrades den röda dimma som svept in över mig. Förskräckt reste jag mig upp och såg ner på den döde mannen. Hans huvud var helt förvridet av min behandling.

Trots att jag bannade mig själv för vad jag gjort kände jag ingen skuld. Han hade försökt döda mig. Det var inte mer än rätt att jag fick ge igen med samma mynt. Det enda som fick mig att må dåligt var vad Primus skulle säga när han fick reda på det. Han hade lärt mig att man inte skulle ta någons liv om man ville leva länge. En varelse som skulle leva i en evighet borde ha tillräckligt med kontroll över sig själv för att veta när det var dags att sluta.

”Okej, Elli, dags att jobba”, Primus fick jag ta hand om senare. Nu var jag tvungen att städa upp efter mig.

Jag tog mannen och slängde honom över axeln. Snabbare än vinden var jag uppe på hus och sprang över takpannorna. Jag visste precis vad jag skulle göra och precis vart jag skulle springa.

I utkanten av stan rann en vild flod. Den var både djup och mörk och skulle sluka mannen direkt och svepa bort honom. Det var vad jag ville och vad jag skulle göra.

Det tog mig några minuter att ta mig ut ur stan. Någon till gick åt för att ta sig till en öde strandbank. Lika enkelt som en människa kastar macka med flata stannar kastade jag ut den döde ordensbrodern. Han flöt på ytan ett ögonblick innan vågorna slog upp över honom och drog ner honom i sitt djup. Jag såg det ske samtidigt som jag slätade ut vecken som bildats på mina kjolar och min kappa. Ur samma ficka som jag hade min börs tog jag fram en näsduk. Med den såg jag till att få bort alla bevis på att jag någonsin haft kontakt med mannen. När jag var klar slängde jag ut även den i vattnen.

Så tog jag mig tillbaka till stan. Färden tillbaka tog kortare tid eftersom jag kände att jag hade bråttom. Om jag kom allt för sent skulle Primus börja ställa frågor och jag visste inte hur mycket jag kunde ljuga. För jag hade bestämt mig för att inte säga något till honom. Jag ville inte se honom besviken över att jag tappat kontrollen och dödat mannen på det sättet. Jag ville inte riskera att han skulle bli missnöjd med mig. Jag förstod precis hur trollkarlspojken Tomas känt när han gjort misstaget med skuggvarelsen. Hans misstag hade nästan fått oss dödade, men jag hade bara dödat en människa. Han kunde ju inte precis komma tillbaka och döda mig.

Jag tog samma väg tillbaka. Farten gick lite fortare också för att jag inte längre bar på en dönick längre. Han hade inte vägt särskilt mycket men ändå sackat mig något. Utan honom tog jag mig från stranden och in till stan på minst en minut kortare tid.

Tillbaka i gränden slätade jag ut kjolarna igen och tog ett nytt djupt andetag. Efter det var jag redo att möta Primus vid fontänen. Där han redan stod och väntade på mig. Han såg orolig ut när han tittade ut över torget. Men så fort han fick syn på mig kunde jag se hur hans breda axlar slappnade av.

”Det tog tid”, kommenterade han och erbjöd mig sin arm.

”Jag hade lite svårt att välja vilken kappa jag skulle ha”, ljög jag och tog hans arm utan att se honom i ögonen. ”Hoppas du inte har behövt väntat allt för länge?”

”Det är ingen fara, men jag började bli lite orolig”, vi började gå längsmed gatan. ”Jag tycket att jag kände det som om du var arg.”

”Åh, det ja”, min hjärna arbetade snabbt för att jag skulle kunna hitta på något. ”Jag blev lite arg på mannen som hjälpte mig att hitta rätt i butiken. Han var lite för ivrig att försöka sälja mer än vad jag ville ha”, jag ryckte på axlarna. ”Men jag hörde även något aningen oroande. Tre kvinnor stod och viskade om oss och anmärkte att det var något som inte stod rätt till.”

”Um”, brummade Primus. ”Jag har nog stannat här allt för länge. Det är nog dags för oss att dra vidare.”

Det hade jag inget att säga om. Jag kände inte mycket mer av världen än det lilla jag sett här och det jag lärt mig med hjälp av kartor. Men jag var inte oäven. Att lämna den här stan skulle vara början på ett nytt äventyr och det tackade jag inte nej till.

”Men vi får se vad som händer”, förkunnade Primus och svängde in på gatan mot vårt hus. ”Det kan lägga sig eller eldas upp. Allt beror på, men vi bör vara beredda på att lämna.”

”Du vet bäst”, svarade jag med ett leende.

”Om det mesta, ja”, skämtade han och låste upp dörren. ”Vissa saker kan jag mycket väl och andra lär jag mig fortfarande”, med de orden tog han upp mig i sin famn.

Han bar in mig i hallen och stängde dörren med höften. Som om jag inte vägt mer än en fjäder bar han upp mig till sovrummet där han lade ner mig på sängen och pressade sina läppar mot mina.
***
Blev ett ganska kort kapitel den här gången, men det beror på att hela berättelsen är uppdelad i kapitel och jag stoppar vid varje kapitelbyte Men jag hoppas att det här var till belåtenhet i alla fall

Det var verkligen till belåtenhet!

Super duper bra!!

Ännu ett ruskigt bra kapitel, det må har varit något kort men inte desto mindre gott!

”[…]som den här figuren kasta mot mig[…]” Lägg till -de i slutet av ”kasta”, så att det blir ”kastade.”
”Även den flög in i vägen med ett brak.” Det ska vara ett till g i ”vägen.”
”Jag hade aldrig varit med om något mer hemskt.” Tycker att det skulle låta och se bättre ut om du skrev ”hemskare” i stället.
”[…]för att jag inte längre bar på en dönick längre.” Du har skrivit ”längre” två gånger i meningen.

Hm, undrar vad det var som smakade så illa i den där prästens blod? Någonting som han hade druckit som var bortstötande för vampyrer eller liknande, kanske?

”Hälsa din gud när du träffar honom från mig”, mumlade jag böjd över honom. ”Om du inte kommer uppåt kan du alltid hälsa den där nere från mig också” Haha, klockrent!

Det känns inte så bra att Elli bestämde sig för att ljuga, även om jag kan förstå hennes resonemang. Visst, den här gången löste det sig (verkar det som i alla fall), men nästa gång hon låter ilskan ta överhanden och hon dödar en människa kanske det får värre konsekvenser.

Det ska bli spännande att se om Elli och Primus bestämmer sig för att ge sig av och i så fall vart det bär av för dem då. Och så är jag nyfiken på om de kommer stöta på den där anti-vampyrorden igen, kan nog bli intressant.

Det är mer än en månad sedan förra kapitlet och jag ber hemskt mycket om ursäkt för det. Jag har tänkt flera gånger att jag skulle lägga upp, men har inte kommit till. Ber väldigt mycket om ursäkt:/ Här kommer i alla fall ett i början av veckan kapitel Till de som haft lov och börjat skolan på nytt, de som precis fått lov och de som inte fått något lov alls Till alla helt enkelt
***
Kapitel 17
Den döda mannen blev min hemlighet. De första dagarna hade jag så hemska skuldkänslor att jag knappt vågade titta Primus i ögonen. Under tiden vi varit samman hade vi varit helt uppriktiga mot varandra. Därför fick hemligheten ett frö av förtvivlan att gro inom mig. Jag mådde så bedrövligt att jag en gång var nära att berätta vad som hänt i alla fall. Men då hade jag sett hans blick. Den tittade på mig som om jag var ett konstverk utan några fel eller skavanker. Jag ville att han skulle fortsätta titta så på mig. Därför höll jag tyst.

Tack och lov lade sig skulkänslorna efter några dagar. Det var bara när vi pratade om prästorden som de växte upp inom mig igen. Men de tyngde mig inte alls lika mycket längre. Livet kunde återgå till det normala. Hur normalt nu ett liv som vampyr kunde vara.

Efter sju veckor som vampyr fick jag en presenta av Primus. Det var ett armband i så nära silver man kunde komma utan att vara silver. Det var gjort av ovala länka som fästs i varandra och en skör platta på ovansidan.

”Du kan rista in vad du vill på den”, hade Primus leende förklarat.

”Som mitt födelsedatum”, skämtade jag. ”Eller ditt.”

”Visst, om du vill att de ser ut som en fängelsebricka”, svarade han och blinkade med ena ögat mot mig.

”Kanske det”, hade jag med ett leende svarat och gett honom en kram.

Det blev såklart inga födelsedatum på den lilla plattan på armbandet. Men jag gick till stans bästa juvelerare för att få en inristning. Jag hade bestämt att det skulle stå ”Evighet” och en liten diamant skulle fästas bredvid. Det skulle vara som en påminnelse till hur länge jag och Primus skulle vandra på jorden.

Juveleraren, som var en ung man med nötbrunt hår, slängde komplimanger på komplimanger mot mig och försökte två gånger att bjuda med mig på en middag.

”Ni är allt för vänlig, herrn”, sa jag och viftade med solfjädern framför ansiktet. ”Men jag måsta hem.”

”Synd. Ni kanske har tid någon annan dag?” undrade han samtidigt som han höll fram det färdiga armbandet mot mig. Jag lät honom sätta fast det runt min handled. ”Redan nu i veckan?”

”Vi får se”, sa jag men visste att det aldrig skulle bli något av det. ”God kväll, herrn”, innan mannen hunnit stoppa mig hade jag lagt fram betalningen på disken och lämnat butiken.

För varje dag som gick blev vädret kallare och mer höstigt. Det var lite förvånande att det bara var en månad sedan det var sensommarvärme. På grund av vädret befann sig allt fler människor inomhus om kvällarna, vilket innebar att fler gator låg öde. Trots det sjöd staden av liv, det gällde bara att veta vart man skulle gå.

Jag var dock inte på väg mot någon plats full med människor. Redan innan jag gick till juveleraren hade jag ätit. Nu kände jag mig klar för dagen och ville hellre hem. Där jag kunde sjunka ner i tystnaden med en god bok eller bara njuta av Primus sällskap. Att vara ute varje kväll hade tappat lite av sin charm. Stan började bli tråkig och människorna lika så. Nu kallade hemmet mycket mer.

Efter det jag hört av kvinnorna inne i klädbutiken var vi redo att åka om det skulle behövas. Ibland önskade jag det. Det kändes som om stan stod still. Jag ville ut och se något nytt. Vara någon annanstans och testa något jag inte varit med om förut. Primus hade sagt att vi snart skulle åka vidare, men att han behövde ordna upp några sista saker först. Så jag var tvungen att vackert vänta.

Genvägen jag valde var en som innebar mycket springning över tak och en hel del hoppande. Det var den vägen som tog kortast tid och den jag oftast valde. Den löpte också genom en del öde kvarter så risken att bli sedd var mindre än vad den var på många andra genvägar.

Jag höll en hög hastighet och hann därför inte stanna när någon blockerade min väg. Till min förvåning var det jag som flög bakåt och inte varelsen jag sprungit in i. Jag var på väg att slå in i husväggen bakom mig när en stark arm fångade upp mig.

”Du bör verkligen se dig för”, kommenterade Primus med ett leende samtidigt som han hjälpte mig att få tillbaka balansen.

”Du behöver ju inte ställa dig i vägen bara för att”, svarade jag syrligt.

”Hur skulle jag annars få stopp på dig då?”

”Testa med att ropa på mig.”

”Fungerar det då?”

”Om jag vill lyssna.”

Det skrattade han hjärtligt åt och gav mig en kyss på läpparna.

”Men du måste medge att det här sättet var väldigt effektivt”, log han.

”Väldigt”, höll jag med och lade armarna om hans hals.

”Jag har en överraskning till dig”, berättade Primus efter att ha gett mig en innerlig kyss till. ”Och jag tror att du till och med kan uppskatta den.”

”Till och med? Vad ska det betyda?” jag höjde frågande på ena ögonbrynet. ”Skulle jag vara otacksam och snarstucken?”

”Haha! Något i den stilen ja”, retades han utan att släppa greppet om min midja.

”Puh”, frustade jag. ”Då är vi i alla fall två om det.”

”Mycket riktigt”, skrattade han och snurrade runt mig i sin famn så jag stod med ruggen tryckt mot hans mage och bröst. ”Blunda”, beordrade han och lade därtill händerna över mina ögon. Världen blev svart.

Primus började gå och på sett tvinga mig framåt. Jag försökte hänga med i vad vi gick, men hoppen och vinklingarna gjorde det omöjligt. Efter tredje takbytet var jag helt vilse. Jag fick hoppas att Primus visste vart vi skulle och det var jag nästan helt säker på att han gjorde.

Det var först efter att han lyft upp mig på något från ett tak vi sprungit på som vi stannade upp. Han tog bort sina händer och lät mig se vart han fört mig. Vi var högt upp över stan stående på en takbalkong med svart metallstaket om där en ros växte mellan stängerna. Utvikt på det mörka trägolvet fanns en klarröd filt där det stod en korg mitt på. Ur den stack en flaska upp och två vinglas.

”Oj”, andades jag ut. ”Vad vackert.”

”Jag tänkte att vi skulle fira att du varit född i sju veckor”, berättade Primus och förde mig fram till filten. ”Vampyrfödd.”

”Det är helt fantastiskt”, berömde jag samtidigt som jag sjönk ner på filten.

”Du har sett så lite, min kära Elli”, skrockade han och sjönk ned vid min sida. ”Men visst är det fint.”

”Jag hoppas att jag en dag får se mer”, kommenterade jag med en axelryckning. ”Som du sa är jag bara sju veckor gammal.”

”Så sant, så sant”, han sträckte sig mot korgen och tog upp flaskan och glasen.

Primus korkade upp flaskan och den omisskänneliga doften av blod svepte in över oss. Det var inte ofta som vi drack blod från flaska, men jag hade fått veta att han hade ett helt lager med uppkorkat blod. Han hade fyllt de med blod som han tyckt smakat bättre än många andra han smakat. Dessutom var det visst så att blod var som vin, det blev bara bättre med åren. Därför borde blod som smakat gott från människan smaka ännu godare något sekel senare.

”Det här fick jag tag i när jag reste i Brasilien”, berättade Primus medan han hällde upp i det första glaset. ”Det var en ganska dyster tid i mitt liv. Jag försöka förstå vad jag egentligen levde för. Varje vampyr hamnar någon gång inför den frågan. Det brukar vara då många av vårt slag väljer att ta sina liv. De har tröttnat på den värld vi lever i och tycker att de sett allt som finns att se och allt som finns att uppleva. Många väljer då att gå ut i solljus eller spetta sig själv”, han hällde upp i det andra glaset. ”Jag var på väg att följa deras exempel när jag stötte på den man vars blod du ska få smaka. Han var en shaman som var villig att dela med sig av sitt blod om jag gav honom lite av mitt. Han verkade veta att han hade väldigt gott blod annars hade han aldrig lagt fram förslaget. Så mot att jag fick en flaska av hans blod fick han ett prov av mitt blod. Jag fick dessutom vara närvarande när han använde sig av det”, han satt tillbaka korken i flaskan. ”Med mitt blod kallade han till sig en fladdermus som han gjorde till sin vakt genom att mata den med mitt blod. Den blev ett farligt vidunder i form av en vanlig fladdermus, men den lydde shamanens mista order och höll honom säker. Det var visst så att vampyrer i närheten ville komma åt hans blod och han behövde en vakt. Men ingen av de vampyrerna var villiga att köpslå med honom. Så kom jag och var villig att göra det. Vi skiljdes åt nöjda båda två. Jag hade inte bara fått en flaska med underbart blod utan också lite av min livsgnista. När jag såg vilken verkan mitt blod hade fick jag idén att skapa en ny vampyr. Sedan tog det bara hundra år att hitta dig”, han gav mig ett leende och bjöd mig det ena glaset.

”Hur gick det med shamanen?” undrade jag.

”Han lever nog fortfarande”, berättade Primus och höjde sitt glas. ”Skål för blodet.”

”För blodet”, jag höjde mitt glas så vi kunde slå de mot varandra.

Blodet var helt sanslöst. Det var som om alla ljuvligheter på hela jorden samlats för att skapa det. I samma stund som det kom på min tunga var det som om jag slungades iväg till en plats där det enbart var njutning som existerade. Det fick mig att ställa ifrån mig glaset och glida upp i Primus knä. Jag kysste honom så att det lilla av blodet som fanns kvar på min tunga förenades med det sista han hade kvar på sin.

Som av ett under låg vi plötsligt nakna i varandras armar och njöt av varandras kropp och själ. Jag låg över honom med ett ben på var sida om hans kropp och hans händer vandrade över min bara kropp. Våra läppar var hårt tryckta mot varandras. Det fantastiska blodet fick njutningen att stiga till ett klimax.

Det var först när verkan av blodet börjat avta och jag låg med huvudet på Primus bröst som jag kunde tänka igen. Blodet hade lagt en dimma över mina ögonen och svept in min hjärna i ett luddigt töcken, men nu började tankarna samla sig på nytt och jag kunde tänka en hel tanke utan att behöva ta i.

”Berätta något mer om dig själv”, bad jag utan att flytta mig från min behagliga plats till hälften uppe på honom.

”Vad vill du veta?” undrade han. Med ett finger började han rita små ringar på mitt skuldeblad.

”Vad som helst”, förkunnade jag och slöt ögonen. Just där och just då var livet väldigt behagligt.

”Jag kan berätta om min skapare om du vill?” föreslog han och fick en nickning till svar. ”Han föddes till vampyr i slutet av den romerska storhetstiden. Han hade som människa läst och studerat filosofi och kunde en hel del om dagens naturvetenskap. Han var väldigt vidsynt och funderade mycket på vampyrernas existens och vår plats här på jorden. Han var den vänligaste vampyren jag någonsin träffat och troligen någonsin kommer att träffa. Det är från honom många av mina egna värderingar, och även dina, kommer ifrån. Han lärde mig att trots att vi är högre stående än människor och många andra varelser, är alla levande väsen och bör bemötas som det också. Ett liv är inget man tar lättvinnigt på.”

De orden fick det att hugga till i hjärtat på mig. Jag blev smärtsamt påmind om mannen jag dödat och om det liv jag släckt. Skulle Primus bli riktigt arg på mig om han fick reda på vad jag gjort? Skulle han förkasta mig och säga att jag smutsat ner hans mästares filosofi? Skuldkänslorna bubblade upp inom mig.

”Men han dödade själv många varelser”, hans ord fick bubblorna att lägg sig något. ”Under trettioåriga kriget vandrade vi över slagfälten och dödade män. De skulle med största sannolikhet dö i alla fall, men det var en bra källa till näring.”

”Hur dog din skapare?” frågade jag försiktigt.

”Han sökte upp en häxa i Italien”, svarade Primus. ”Han hade tröttnat på livet här på jorden och bad henne om att göra honom ett med en tårpil. Hon var en vis kvinna som brydde sig om andra och gick därför med på hans önskan. Jag var där när han försvann.”

”Jag beklagar.”

”Det är inget att beklaga. Det var hans val och dessutom lever han ju fortfarande, bara i ett annat tillstånd.”

Tystnade lade sig över oss. Jag anade att Primus fylldes av minnen från en svunnen tid långt innan jag vandrade på jorden.

”Berätta om något av dina egna äventyr”, bad jag för att få honom på andra tankar.

Skuldkänslorna hade lagt sig. Det var bara en man jag hade dödat. En man som dessutom ville döda mig, så rent tekniskt hade det varit i självförsvar. För övrigt var det inte mot honom jag hade några skuldkänslor. Han liv betydde ytterst lite för mig, om ens någonting alls. Det var hemligheten för Primus som gnagde på mitt samvete, men det verkade som om han och hans mästare varit med om värre än bara en död man. Det skulle inte bli några problem.

”Ja du, jag kan berätta om när jag var med under franska revolutionen?” sa han efter någon sekunds betänketid.

”Åh, det vill jag höra”, under en middag hade jag hört två män prata om vad som hänt i Frankrike i slutet av 1700-talet.

”Vet du vad en giljotin är?” frågade han.

”Ja, det är en avrättnings redskap där en sned klinga sitter fast i en hög träställning. Genom att dra i en spak får man den att trilla ner. Man använde den för att hugga huvudet av folk. Ett effektivt sätt för en människa att döda någon”, svarade jag.

”Precis. Den uppfanns av anatomiprofessorn J. Ignace Guilliotin. Men det var jag som gav honom idén. Innan jag drack av hans blod antydde jag att det måste finns ett enklare sätt att hugga huvudet av någon och att själva grejen med bödel och yxa var en aning omodärn. Jag antydde även att om man hade klingan hängande högre i luften skulle ju fallkraften öka och göra det lättare att kapa av huvudet. Om man dessutom hade bladet i en ställning blev varje snitt likadant vilket gjorde att halvdana halshuggningar inte längre skulle inträffa. När han vaknade dagen efter med bultande huvud hade mina ord fastnat i hans hjärna och han förverkligade den och fick giljotinen byggd”, berättade Primus utan att någon gång sluta att rita cirklar på mitt skuldeblad. ”Jag var ju tvungen att se hur min uppfinning fungerade, så jag var på nästan varenda avrättning som utfördes i Paris. Till exempel var jag på plats när franska folket avrättade sin egen kung och senare samma år även sin drottning. Henne hade jag förresten smakat på innan hon blev tillfångatagen. Jag tror att jag till och med har en flaska av hennes blod någonstans märkt med Marie-Antoinette. Jag ville ju inte blanda ihop det med någon annan flaska.

”Hur var den tiden?” undrade jag och såg när en duva satt sig på ett av staketets stolpar.

”Frankrike var i uppror och resten av världen var orolig att revolutionen skulle sprida sig, vilket den också gjorde. Flera länder har haft radikala förändringar inom sina gränser”, svarade Primus. ”Men just där och just då mitt under franska revolutionen var det väldigt härligt. Folk var hela tiden i rörelse och det var så lätt att få tag i blod, samtidigt som man enkelt kunde jaga människor utan att vända några misstankar mot en.”

”Det låter härligt”, kommenterade jag och såg hur duvan lyfte från staketet. ”Saknar du det?”

”Både ja och nej”, svarade han utdraget. ”Vissa saker var bättre då, men det är även mycket som förbättrats”, han slutade rita cirklare och drog bara med handen över min nakna rygg.

Jag reste mig upp på ena armen så att jag kunde se honom i ögonen. Mina ögon drunknade i hans blodröda som var likadana som mina. Det var här jag hörde hemma, naken i Primus armar. Inget i denna världen kunde vara riktigt dåligt när jag mötte det med min skapare.

”Har man alltid en såhär stark”, jag gjorde ett försök att åter bli ägare av mina tankar. ”Relation till sin skapare?”

”Ens skapare och ens skapelse är de enda, samman med ens syskon, som en vampyr verkligen kan älska”, hans röst lät avlägsen på något sätt. ”Alla andra här i världen betyder ingenting i jämförelse. Vi blir hela när vi är med någon av dem och det är enda gången vi kan vara lyckliga.”

”Så det är kärlek jag känner för dig?”

”Den sanna kärleken. Renare än vad en varelse som andas och död någonsin kan känna. Bandet mellan de av samma vampyrblod är så starkt att det inte går att bryta”, han reste sig också upp på ena armen så att våra ansikten bara var en liten bit ifrån varandras. ”Har du hört uttrycket ’blod är tjockare än vatten’?”

”Mmm”, svarade jag utdraget och minskade avståndet mellan våra ansikten ännu mer.

”Det var vampyrerna som myntade det för mycket länge sedan.”

Primus pressade sina läppar mot mina och jag behövde inget shamanblod för att komma i ett njutningsfullt rus där världen bara var ett ord utan innebörd.
***
Det blev ett långt kapitel som kompensation för förlorad tid Lugnt och harmoniskt kapitel som jag skrev som ett extra kapitel för ett bra tag sedan eftersom det var några som undrade hur Primus blivit som han blev Dessutom lade jag till lite vampyrgodis till er alla Hoppas att ni uppskattade det

Awesome!

Har inte läst än, men den verkar bra, så jag bevakar och läser ikväll!

Skit bra.

Bara en liten grej.

”Jag tänkte att vi skulle fira att du varit född i sju månader”, berättade Primus och förde mig fram till filten. ”Vampyrfödd.”

”Det är helt fantastiskt”, berömde jag samtidigt som jag sjönk ner på filten.

”Du har sett så lite, min kära Elli”, skrockade han och sjönk ned vid min sida. ”Men visst är det fint.”

”Jag hoppas att jag en dag får se mer”, kommenterade jag med en axelryckning. ”Som du sa är jag bara sju veckor gammal.”

Först skriver du sju månader och sedan sju veckor.

Wow! Ny läsare!! Jag är IMPONERAD!