På andra sidan

Tack hörni! Ni är bäst! ♥

ÄNTLIGEN har jag läst klart allt och den är SÅ JÄVLA BÄST♥♥♥ och du är BÄST♥

Naw, du är awesome! Jag kan inte beskriva med ord hur glad jag blir! Allvarligt så blir jag sjukt glad och stolt (ja... Jag blir faktiskt stolt, hur konstigt det än låter...) och ni anar inte hur mycket ni betyder för mig. Ni är värda guld! Tack för att ni gör min dag! ♥

VARSE♥ du är också värd guld♥♥♥ dinna kapitel gör min dag♥♥♥

du är värd att vara stolt♥

Naw, tack! ♥


Kapitel 15



Jag gick försiktigt till mor och fars rum och kände hur jag började tveka mer för varje steg jag tog. Borde jag krångla till det? Nu när de äntligen var lite nöjda med mig så tänkte jag förstöra det. Bra jobbat, Isabella.
Men trots det bestämde jag mig för att fråga och ta smällen ifall något gick snett.
Så jag knackade försiktigt på dörren till mina föräldrars sovkammare. Snart hörde jag lätta steg utanför. Jag hörde att det var mor, far skulle aldrig kunna gå med så lätta steg.
Dörren öppnades och det syntes att mor blev förvånad när jag stod utanför dörren.
”Isabella? Vad gör du här såhär dags?” frågade hon utmattat.
Trots att hon var trött och nyss hade stigit upp var hon vacker. Hennes hår var en aning rufsigt, men ändå föll det i fina bruna lockar nerför hennes rygg. Hennes ansikte var fint format och hennes näsa var rak. Hon hade vackra läppar som hade en lätt röd färg. Hon var väldigt vacker, min mor. Det var hon. Egentligen visste jag inte vem jag hade fått min hårfärg ifrån. Varken far eller mor hade rött hår. Men jag tyckte bättre om mitt röda hår än en vanlig hårfärg som de flesta hade. Jag var lite annorlunda åtminstone.
”Mor, det är en skadad man utanför. Jag vill se så att han är okej”, sa jag lågt.
”Vi kan inte släppa in vilken man som helst i vårt hus. Vad ska folk tro om oss?” viskade hon till mig men en aning irriterad röst.
”Men mor, jag vet inte vad det är, men han… ja… han verkar skadad och vi kan inte låta honom dö om det nu är så illa”, svarade jag.
”Isabella. Vi kan inte hjälpa mannen. Förstår du? Gå upp på ditt rum igen och försök sova. Ta din medicin, det gör inget om du sover länge ifall du inte vaknar”, sa mor och tänkte stänga dörren igen.
”Men snälla mor—”
”Nej. Gå. Tänk inte mer på det. Vårt hem är ingen sjukstuga, eller hur?” frågade hon.
Jag svarade inte utan slog ner blicken.
”Eller hur?” frågade mor igen.
”Nej, mor”, mumlade jag.
”Bra. Gå upp igen och håll dig borta från fönstret”, sa mor och stängde dörren.
Jag vände mig besviket om och började gå till min sovkammare. Hopplösheten fyllde mig. Det var den chansen. Jag förbrukade den. Mannen skulle aldrig få komma in, hur mycket han än skulle banka på dörren.
Frågan var bara om jag skulle klara att inte hjälpa honom? Jag var tvungen att hålla mig undan. Jag borde göra som mor sa, och inte gå i närheten av fönstret, då jag skulle se mannen. Jag skulle nog inte klara av det.
Men jag ville fortfarande se var mannen var, och om han var okej. Men det var han nog inte, varför skulle han plötsligt vara det?
Jag gick fram till fönstret och tittade ut. Jag försökte urskilja konturerna där ute, och såg mannen. Han var väldigt nära nu, allt för nära. För nu kunde jag se vem han var. Det var ingen mindre än Hector. Pojken som jag absolut inte fick träffa, än mindre prata med. Han behövde min hjälp.

GUD vad glad jag blev när jag loggade in och såg att du lagt upp ett nytt kapitel, lika BÄST som vanligt ♥

Naw, tack underbara unge! ♥

Varse♥♥♥ superduper bästa underbara unge♥

Suuperbra!

Hector comes again

Och nu måste hon bara hjälpa honom, eller vad?