Skriva av sig-tråden

thecasualtie jag förstår dig. jag är bisexuell och ingen i min familj vet om det. jag är för rädd för att berätta.
och jag har en kompis jag kännt så länge jag minns, och han är en riktig homofob, jag sa till honom "om jag skulle vara tillsammans med en tjej, skulle du hata mig då eller?" han svarade, "inte hata dig, men jag skulle äcklas av dig."
åh tack nu känns det bättre... han vet inte heller att jag är bisexuell. har några nära kompisar som vet om det, och jag är helt enkelt för feg för att berätta för allmänheten..
jag har också varit i den positionen att jag fallit pladask för en nära vän, och jag vet att det inte är så roligt...
jag vet tyvärr inte hur du ska göra, för det är så lätt att säga saker men så svårt att göra dom.
Jag är en sådan person som inte följer mina egna råd, men det råd jag möjligtvis kan ge är att du försöker prata med henne.. jag hoppas det går bra för dig ♥

Som sagt, så började jag reflektera och tänka över mitt liv när Kintsugi skrev det hon hade gått igenom (tack för att du gav mig styrka att skriva ned detta). Det är ganska svårt för mig att acceptera det som har hänt i mitt liv; en del saker är svårare än andra, men när jag läste Vickis text så insåg jag att det inte finns någon mening med att älta det.

Jag var en tjej som alltid såg fram emot saker. När jag vaknade varje morgon vaknade jag med ett leende på läpparna. Det fanns ingenting som kunde skada min värld mer än ett sår på fingret eller ett uppskrapat knä. Jag tror att det där om att livet var mycket enklare när man var liten stämmer - kanske en kliché, men det ligger något i det. Jag mådde bra i skolan; det fanns kommentarer om hur kort jag var, om hur liten jag var; det var ingenting som riktigt störde mig, ni vet? Jag vågar säga att som liten hade jag ett gott självförtroende och en bra självkänsla; jag dansade inför två klasser ensam, kunde gå upp och prata inför över 20 elever utan att skämmas eller att vara rädd för att göra fel. Men samtidigt är det som två olika världar att leva i när man är barn respektive tonåring; jag tror inte att jag är ensam om att nya rädslor, nya tankebanor och nya känslor kommer fram när man väl växer upp.

År 2005 började jag lyssna på Tokio Hotel. Det året var de inte kända i resten av Europa; de hade preics slagit in i Tyskland och jag hade tur som fann dem genom mina tyska kusiner. Tokio Hotel har varit som en stödpelare i mitt liv i sex år nu och det finns så mycket jag skullle säga till dem om jag fick chansen att träffa dem igen. De har funnits där när allting har varit jobbigt och mörkt och tråkigt; de har funnits där med mig genom allting. De har påverkat mig på så många sätt och de har fått mig att prova på nya saker. Nåväl, 2005: jag började klä mig på ett annat sätt. Det var näthandskar och randiga strumpbyxor, puffiga kjolar och en lugg som klipptes. Och det var väl på grund av det allting började.

Mina klasskamrater började kalla mig för ditten och datten. Mina vänner började prata om mig bakom min rygg; de högg mig om och om igen så fort jag vände ryggen emot dem och det kändes. Det kändes faktiskt. Jag fick ständigt höra hur onormal och jobbig jag var. På rasterna satt jag själv på ett berg och skrev och skrev och skrev texter om hur taskiga alla var och om hur fel jag kände mig. När man är 9 år behöver man inte känna sådär. När man är 9 år ska man umgås med sina vänner och åka till simhallen och bada och äta glass och må bra. Man ska inte känna sig utsatt för någonting man inte kan rå för.

Det hela fortsatte tills 2007 då det förvärrades. De hade slagit ihop tre klasser till två och jag såg fram emot det; kanske skulle det vara en ny början? Jag kanske skulle kunna skapa kontakt med andra människor? Men det gick inte, för även dem vände sig senare emot mig. Det finns ingenting som kan beskriva hur totalt värdelös jag kände mig då. Men saker och ting blev värre och jag fann ofta mina saker utspridda i korridoren, mina saker förstörda; jag pratade med mina lärare, som i sin tur lovade mig att de skulle göra något åt saken. De höll inte vad de lovade. Ofta låste jag in mig i toaletten och grät och så kunde en lärare knacka på toadörren och säga att jag skulle skärpa till mig, för så farligt var det ju inte. Jag kände att ingen förstod mig och jag, som så många gånger, trodde att jag var någonting - insåg att jag faktiskt inte var det. Vem brydde sig om mig egentligen? Jag ville också vara med dem och skratta och ha kul på rasterna, jag ville också spela kula och hoppa hopprep. Men det gick inte för jag passade inte in. Kanske låter det lamt och töntigt när jag skriver det på det här sättet: men det var värre än det verkar. Jag må ha varit liten, men känslorna exploderade inom mig för att jag mådde så dåligt.

Jag fann lycka och glädje genom att vara med mina två bästa vänner på den tiden; vi kan kalla dem för S och N. De gick inte på min skola men våra familjer brukade ofta träffas, vilket i sin tur led till en vänskap mellan oss tre. Jag älskade att umgås med dem, de var underbara.

2008 och 2009 kom och en tjej skadade mig något reläjt, både psykiskt och fysiskt. Hon fick saker att se ut som att det var mitt fel; när jag pratade om någonting som inte hade någonting med henne att göra gick hon till en lärare och sade att jag hade sagt det till henne - och detta fick jag ta massvis med skit för. Ett exempel på detta var när jag gick i femman och jag var så glad över att jag äntligen skulle byta skola året därefter; jag sa "åh jag är så glad över att byta skola och komma till en ny plats" - och hon gick till våran mentor och sa att jag hade sagt att jag var glad över att hon skulle byta skola, att jag tyckte att det var skönt att slippa henne. När jag försökte förklara detta för min mentor lyfte han på fingret och sa att jag inte skulle ljuga för honom. Jag antar att detta var en stor anledning till att lärarna egentligen inte brydde sig särskilt mycket alls om hur jag mådde. Det hände så många gånger att jag grät och mådde dåligt över saker och ting som hände i skolan och de bad mig att skärpa mig, att sluta gråta, för att det var jobbigt.

Mamma kontaktade skolan ett flertal gånger men inga förändringar skedde. Varje dag gick jag till skolan och var rädd. Jag var rädd för att människorna skulle behandla mig lika äckligt och vidrigt varje gång. Jag kommer ihåg att när jag kom och skulle umgås med någon så gick de ifrån mig, jag kommer ihåg att när man skulle välja någon att vara med, att jobba med, så blev jag alltid ensam kvar, och jag kommer ihåg när jag skulle hem så fanns det alltid människor som cyklade in i mig med flit och kastade saker på mig när jag själv cyklade förbi dem.

Jag nämnde att jag året efter 2009 skulle börja på en ny skola och det stämmer väldigt klart. Något mycket bättre med det hela var att N, en av mina bästa vänner, även skulle börja där. Jag såg fram emot att äntligen slippa människorna som förstörde mig något enormt och tyckte att det kändes som en sten lyftes från mina axlar när jag åkte hem efter min sista skolavslutning på skolan som fick mig att må så himla dåligt. När jag väl började på den nya skolan var saker och ting inte så mycket bättre. Eleverna där började skrika saker efter mig i korridorerna - även om det inte var på samma nivå som på den gamla skolan - men min rädsla var stor. Den var stor för att jag trodde att jag skulle genomgå fyra år på en ny skola och återuppleva det som hade skadat mig något oerhört. N lämnade mig i skicket utan någon anledning som helst, hon bara slutade prata med mig och ännu en gång var jag ensam kvar. Mina andra vänner som jag hade funnit där lämnade mig också och jag fick prata med kuratorn i skolan som påpekade alla mina fel. Vad jag gjorde som var dåligt. Vad jag gjorde som påverkade andra på ett negativt sätt.

Nästa skolår kom och saker och ting var mycket bättre, dels för att min stil inte var lika extrem (hur kommer det sig att när man byter klädstil så börjar folk prata med en?) och jag började umgås med två tjejer i min klass (och det visade sig senare att en av dem umgicks bara med mig för att den andre gjorde det det var ingen riktig vänskap, det kände jag på mig hela tiden, men det var någonting jag kunde luta mig mot. Den ena tjejen bytte skola på vårterminen och det blev jag och den andre tjejen kvar. Det hade gått lite mer än ett halvår och jag hade, trots allt, mått okej. Mått okej, helt enkelt okej och inte mer eller mindre än det. Men den här tjejen som var kvar - A - lämnade mig också. Hon sa att hon aldrig hade tyckt om mig, att hon ansåg mig som dum och jobbig och att hon alltid hade ansett det.

Så jag antar att det som egentligen kändes mest var att ännu en person lämnade mig. Inte nog med de alla vännerna som jag hade som lämnade på förra skolan, inte nog med att min bästa vän lämnade mig, utan även A gjorde det. Så tankarna om hur dålig och jobbig jag var kom tillbaka och jag vägrade prata med någon om saken. Resten av den tiden pratade jag knappt med någon i min klass.

Däremot hade jag funnit en ny vän, vi kan kalla henne för A.N. A.N var en tjej som var väldigt olik mig, men på något sätt matchade vi, vilket resulterade i att vi umgicks mycket. Efter ett tag, av många dagar med skratt och diskussioner, så började jag märka hur hon tog efter mig. Hon började klä sig som mig, uttrycka sig som mig, sminka sig som mig; hon försökte vara som jag och det var många som fakiskt påpekade det. Från en början tyckte jag att det var kul, men när det kom till den punkten i våran vänskap att hon började ta mina bilder och texter och lägga upp på hennes blogg och ansåg att det var hennes material så fanns det mycket som jag blev sårad och ledsen över. Våran vänskap gick då ut på att hon bråkade med mig om ingenting. Jag kunde inte säga hur jag kände och tyckte angående saker för hon skulle bli arg; jag kunde inte be henne om någonting för då skulle hon skrika; jag kunde inte umgås med de jag ville för då lämnade jag henne; det verkade som att jag hade någon skyldighet att alltid vara med henne och följa hennes order i hennes ögon, och jag lät det påverka mig. A.N gjorde så att jag kände mig instängd och maktlös och jag trodde aldrig att jag, ett och ett halv år senare, skulle kunna ha kraften att backa undan och säga nej. Ord forsade ut ur hennes mun när vi väl bråkade och hon fick mig att gråta otroligt många gånger, fick mig att känna mig ännu mer dålig och äckligare än vad jag redan ansåg mig att vara. Hon kallade mig för hora, slampa, äckel, ful, jobbig, idiot, sa att jag inte förstod någonting och var en tjej som ingen tyckte om, som alla pratade skit om. Med tanke på vad jag hade gått igenom var jag väldigt känslig och tog åt mig något enormt. Föreställ er att ni har någon som kallar er för bästa vän i ena sekunden, och vänder ryggen i en annan sekund. Det känns inte bra.

Nu mår jag dock däremot mycket bättre. N kom tillbaka efter ett tag men jag ville inte ha henne som en nära vän; inte efter det hon hade gjort mot mig. De i min förra skola har jag knappt någon kontakt med, det finns ett få som ger mig några gillningar på facebook. som jag skriver några kommentarer till, men det finns ingen som jag riktigt umgås med. I min skola nu har jag varken mycket kontakt med A eller A.N; A får jag dock ta en stor del av då hon för det första umgås med en nära vän till mig och för det andra då hon går i min klass. Förra året började en ny tjej i min klass, L, och nu är vi bästa vänner. Min klass har förändrats och stämningen, samt sammanhållningen, är underbar. Jag har massvis med människor som verkligen ser mig och accepterar mig för den jag är och jag har många, många vänner på skolan. A.N har så många gånger försökt att bli min vän efter att jag inte orkade mer med henne förra året, men jag har sagt till henne att jag inte klarar av att ha en intensiv vänskap med henne. A brukar jag prata med, men jag är väl medveten om vad hon är kapabel till att göra och vill därför inte ha någon närmare relation med henne.

Jag är glad över att jag idag kan säga att jag vet vad jag vill och när jag väl vet det så gör jag det. Det finns självfallet tankar som att jag är värdelös och jobbig vid vissa perioder, men sådana tankar brukar efter ett tag försvinna. Det är skönt att veta att någon bryr sig, att någon förstår och att någon finns där för en när man väl faller. Jag tror inte att jag har haft en sådan här fin och bra umgåttskrets i hela mitt liv. Jag har återfunnit kontakten med en underbar tjej som nu är min bästa vän, jag har min andra närmaste vän i min klass, och jag har massor av andra nära vänner som betyder otroligt mycket för mig. Och jag mår bra.

thecasualtie: Det är lugnt, jag blir bara glad av att känna att jag kan hjälpa någon ♥

Anapneo: Självklart får även du gärna prata med mig om du vill. ♥

childhoodlight: Åh vad jag är glad att du lyckats ta dig ut ur den skiten och hittat riktiga vänner! Att du faktiskt kan säga att du mår bra idag måste betyda att du är hur stark som helst. ♥

Btw, jag är verkligen glad att folk här öppnar upp sig så mycket för varandra. Jag tror verkligen att det lättar att berätta vad man gått igenom för någon, oavsett om man säger det muntligt till en nära vän eller skriver det på mugglis. We are family, you know. ♥

ikka tack ♥

childhoodlight, jag känner igen mig i situationen med din vän A.N.
jag hade en vän som var exakt likadan, jag bröt kontakten med henne i början av sommaren.
vad bra att allt är bättre nu, och jag hoppas att det fortsätter och bara blir bättre och bättre för dig! ♥

Anapneo - Honey, he is no friend of yours! En vän ska stödja och du ska kunna vara trygg och prata om allt med en vän. Han hatar dig inte men äcklas? Det där var det mest löjligaste jag läst. Han förtjänar dig inte som vän om han ska äcklas av dig. Du är en vacker människa och låt ingen få dig att tro fel! Jag säger detta till alla HBT personer här på mugglis. Våga ta chansen. Det kommer finnas människor som kommer hata er för eran läggning och det kommer finnas människor som kommer beundra er. Vi är alla människor och var stolta. Vi är alla lika men unika på olika sätt ♥

childhoodlight
Jag blev faktiskt chockad när jag läste detta, och väldigt berörd. Det är svårt att tro att du, som är så stark och alltid står upp för dig själv, har varit med om något sånt här jobbigt. Men precis som jag skrev till Kintsugi så ger det oss andra ett hopp, och kraft att kämpa vidare. Inspiration.

Det är hemskt att någon ska behöva gå igenom detta, och på grund av hur man klär sig. Jag har sett mycket av sådant skit. När jag började sjuan så introducerades "emo-stilen" på min skola; många nya sjuor klädde sig i den andan. De blev totalt sågade och mobbade. En vän till mig (som jag inte kände då) blev upphängd i ett träd och fick tegelstenar kastade på sig. Det är helt sjukt. Han gick till rektorns senare och pratade om det. Rektorns svar? "Du får väll skylla dig själv lite som ser ut sådär".

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detdär mer än att världen är sjuk, men det finns människor som har varit med om liknande saker, som vet hur du känner, du är inte ensam. Det är otroligt starkt av dig att ta dig ur flera jobbiga år och sedan känna att du faktiskt mår bra. Att du vågar säga ifrån, för att du inte vill ha någon vänskap med folk som har sårat dig.

Du är en av de absolut mest omtänksamma människorna jag vet, och framför allt starka. Du ser människor för vad de är på insidan, inte någonting annat, vilket är en helt fantastiskt egenskap. Stay strong, och fortsätt klättra uppåt, som du gör. ♥


Har en känsla av att jag snart kommer skriva en liknande reflektion över mina tankar om livet. Detta har gett mig lite pepp att vilja ösa ur mig det, och det skulle nog vara skönt.

melodyjoseph tack för ditt stöd, och jag vet... hela hans familj är emot alla sexualiteter förutom hetro då..
jag blir så arg varje gång dom går på om hur onormalt det är. Man bli inte kär i könet, man blir kär i personen, okej?

childhoodlight
Men herregud, vad hemska människor kan vara. Jag började också klä mig annorlunda (näthandskar, nitbälten och hela köret) när jag blev introducerad till My Chemical Romance ca 2006. Och även om jag inte var i närheten av att bli så trakasserad som du fick bli så förlorade jag många vänner. De drog sig liksom undan, bara för att jag klädde mig ''annorlunda'' och lyssnade på ''konstig'' musik, och visst märktes det. Men det du fick vara med om (sen du var nio dessutom) är bara så himla hemskt. Ugh, och att lärare inte lyssnar, så himla vidrigt. Att du ändå är den här omtänksamma, sympatiska människa visar bara hur stark även du är. Ser upp till dig väldigt mycket, okej? Kram ♥

Alltså jag blir GALEN!!!

Bor ihop med en rumskompis, som fick flytta in förra året eftersom jag behövde någon att bo med då min förra kompis flyttade ut. Jag och Erfa hade då bara varit tillsammans i några månader så det var aldrig tal om att han skulle flytta in.

Så hon fick flytta in. Vi känner varandra sen tidigare och har haft lite duster kort sagt, vi är inte de bästa vänner men det funkade liksom. Hon var desperat efter boende, jag var desperat, det blir så.

I alla fall. Det har inte varit lätt, speciellt inte senaste halvåret. Hon städar inte, diskar inte, plockar inte undan sina saker. En sådan lätt sak som att lägga kastruller osv i blöt så att det ska bli lättare att diska - funkar inte.

Hon är ensam hemma och stökar ner, jag kommer hem till ett kaos och ställer mig och städar för man måste ju kunna GÅ inomhus, förut kunde hon ibland då säga "men oj vad du/ni städar, jag får dåligt samvete!" men hon börjar aldrig städa själv eller lär sig till nästa gång, det bara fortsätter.

En gång hade hon haft sin pojkvän på besök och de hade stökat ner förskräckligt och det var sjukt mycket disk, hon sa att hon skulle städa så jag lät bli men efter en dag började jag ändå med att lägga saker i blöt, plocka undan osv, när hon legat i sängen hela förmiddagen. Då går hon plötsligt upp och jag tänker att åh, nu ska hon städa, men det jag möts av är orden "ja jag tänkte diska men så skulle jag hinna med att titta på glee online, och så krånglade det så mycket så det tog längre tid så nu hinner jag inte innan skolan"

... ursäkta. Sen när blev det okej att titta på tv-serier istället för att städa upp i sin egen skit?

Droppen som fått bägaren att rinna över är ändå nu i somras när hon sa att hon ville att hennes pojkvän skulle flytta in. Jag var otroligt skeptisk i och med allt med henne men också för att man inte FÅR bo tre i denna lägenhet enligt reglerna, vilket jag sa. Hon typ "jaja vi ska tänka på det, kommer prata om det sen"

Hon pratade inte med mig så jag tänkte att hon gett upp. Tills för ett par veckor sedan då hon helt plötsligt bara "och nästa vecka flyttar min pojkvän hit!"

Jag blev bara så jävla... puzzled. Hur fungerar man? Sa igen att reglerna är som de är osv men hon typ "jaja men det funkar säkert"

AJIOEW alltså jäkla retard. Och nu har jag varit hos Erik ett par dagar och idag kom vi hem och det är, såklart totalt kaos. Det har redan varit så mycket kaos av att han pojkvännen flyttat hit sina grejer, och nu är det saker, disk och äckel överallt. Jag ställer mig och börjar diska, hon reagerar inte utan sitter bara i soffan och lugnt kollar på tv.

Hur kan man leva med sig själv om man är vuxen men uppför sig som en komplett, bortskämd ungjäkel? Jag känner att jag bryter ihop snart. Så jävla arg och förstörd och ledsen.

Jag ger dem två veckor, sedan ringer jag till de jag hyr lägenheten av och ber dem komma på något sätt att kasta ut dem ärligt talat. Fucktards alltså.

Det värsta är att pojkvännen egentligen är sjukt snäll och vettig, så antagligen har hon ljugit för honom och sagt att allt är ok och att jag älskar att han flyttar hit, typ. Puckojävel.


Och det var dagens rant. Nu över till vädret.

childhoodlight, åh vad stark du är som vågar berätta om det! Människor är verkligen puckade ibland. Stå på dig och fortsätt vara stark, du är en helt fantastisk tjej. Det tror jag hela mugglis kan enas om! ♥