Skriva av sig-tråden

Hey. Samma här. Som fan. Har det hänt något som fått dig att hata det? Såklart man hatar cancer, men någon vän eller något? Finns både i forumet och personligt! Hejdå. ♥

Det var en gång en dator ett skrivbord en lampa och en bok. Boken och datorn var goda vänner, sedan kom lampan in i gruppen efter ett tag. Alla tre blev extremt goda vänner.
Datorn hade alltid koll på bordet, de var inte vänner direkt. Men det var något gemensamt mellan dem. Efter ett ganska långt tag av observation så kom den dagen där datorn blev kär i bordet. Då menar jag inte lite gran, men riktig kärlek. Han kände att det var något väldigt speciellt mellan dem han inte kunde förklara. Han visste inte vad han skulle göra, men han sa till bordet att han gillade henne. Men han visste att hon inte såg honom på samma sätt. Med tiden så blev de snabbt väldigt nära vänner. Boken och lampan blev också nära vänner. Men datorn och skrivbordet förstod verkligen varandra. Deras vänskap var annorlunda, den var speciell. Datorn behandlade bordet som en vän, men djupt inne så kände datorn något extremt speciellt, mer än kärlek. Datorn visste att lampan och boken redan berättat hans hemlighet. Men bordet fortsatte behandla honom som än vän.

Datorn har varit förvirrad. Han vet att bordet inte enns förkännar honom och att det han borde sluta tänka på bordet. Men efter flera månader så insåg han att det var omöjligt. Han torteras varje dag, lossas inte bry sig. Men känslorna försöker ändå brytta ut. Han känner sig nästan för att meddela användaren att stänga av honom. Han vill inte, men ett virus i hans system älskar bordet.

CallmeDude; En kompis dog av leukemi. En flickvän dog av leukemi. Min far dog av någon cancer. Nu har min bästa nätkompis (som jag precis träffat irl när jag var i London) fått besked om leukemi.

Jag lever ett härligt liv, don't I? GAH.

MrAwesome: Love is something that almost never goes right, love sucks, but sometimes it changes, and love rock your life again.
Hoppas du fattar mitt budskap, inte så säkert att du fattar, men om du gör det, så vet du att du alltid kan få en dator-kram av mig

Okej, allihopa, här kommer mina skol-problem.
Here it comes:

Okej, jag har alltid varit den här tjejen som ofta har många rätt på proven svarar rätt i klassrummet, tjejen som kan "allt".
Tjejen som kan allt, var en titel jag fick lite i fjärdeklass, men nu börjar den tas på allvar. Så fort jag knaske gissar på en frågar och svarar halft/fel. Så hör man alltid någon som säger: "Wow, hon kunde inte svaret", detta gör att jag inte räcker upp handen på lektionerna längre, jag vågar inte gissa för deras blickar när jag svarar halft/fel är som om jag vore dum, även om dem inte ens räckt upp handen.
What's the matter with you, people?
Detta gör mig mer osäker i skolan, jag blir mer beroende av att läsa läxan tre till tio gånger mer än vanligt. Jag har fått på axlarna att jag, måste vara bäst. Detta kanske ni tycker är ett mini-problem, men för mig är det hemskt att ha känslan när folk tittar på en i klassrummet då ingen räcker upp handen inte heller jag.
Platsen jag har, klassens "pluggare", är något jag byter när som helst. Folk som itne räcker upp handen och räcker upp då och då. Bryr sig ingen om. När det kommer till mig, dock, så är det mig alla tittar på alla dömmer om jag inte kan frågan. Självkänslan sjunger i grader, och jag känner mig ibland orolig att gå till skolan för alla blickar. Jag vet om att många i klassen är lika smarta som jag, men har inte självkänslan att räcka upp handen hela tiden.
Jag börjar bli som dem.
Jag läser läxan mer och mer nogrannt, gör extrauppgifter på firtiden för att ha mer kunskap, så jag slipper alla blickar. Jag börjar få huvudvärk av all stress också. Utom alla lääxor har jag:
Fotboll två gånger i veckan/ en gång i veckan.
Piano en gång i veckan (varranan vecka)
Sången en gång i veckan.
Sedan vill dem flesta tjejerna "va" med mig på raster/helgen, jag vill bara vara i fred. Jag trivs bäst ensam eller med mina katter.
NÄr ena av mina katter blev avlivad, förlorade jag en av dem jag berättade allt för.
Han dömde mig aldrig, han lystnade, han gosade med mig som tröst när jag grät.

soratanaka: Åh Gud... Då förstår jag verkligen. That has to suck, a lot. Jag förstår nog inte den hemska känslan du har ang. cancer och allt som försvunnit rakt framför ögonen på dig, men jag förstår att du måste må riktigt dåligt. Jag beklagar. Men ge aldrig upp hoppet, leukemi går att besegra, iallafall till en stor del. Det kommer säkert din vän att göra, ge aldrig upp. Be strong girl. ♥

En av mina närmsta barndoms vänner dog också i leukemi, det är verkligen hemskt!

Just nu ligger min morfar på dödsbädden, vilket såklart är väldigt tragiskt. Dock så känner jag honom inte så bra, så det är svårt att sätta fingret på hur man verkligen känner. Dock är det väldigt tragiskt att se sin egen mamma gå igenom sin pappas sjukdom!
Det är verkligen hemskt. Vet inte vad man ska ta sig till, känns som om tröst inte räcker till - och det gör det ju uppenbarligen inte. Det tar tid innan man kommer över sådana tragiska saker, eller ja "kommer över"

Luna 1: Har precis som du haft samma problem.
Det är verkligen jobbigt. It sucks. Och det där med att vara bäst, är inget jag tror på längre.
Ingen kan vara bäst på allting, man kan ju vara bra på många olika saker, men aldrig bäst i något. Fattar du?
Och du är absolut inte dum, alla har fel ibland.
Och de säger säkert så, för att de är osäkra, alla är osäkra någon gång. Försök att strunta i dem.
Ifall jag svarar fel någon gång, alltså helt åt skogen, så brukar mina klasskamrater skratta.
Jag tar inte alls åt mig, de är säkert, som sagt, osäkra själva. Och svarar du fel, så har du ju lärt dig något nytt!

Jag vet att jag inte är dum, bara i vissa samnahang men dem är inte i skolan XD
Jag hatar bara allas BLICKAR, deras FÖRVÄNTNINGAR!
Do something by yourselfs, dudes..

Luna 1: Stirra dem rakt i ögonen, och fråga vad de tittar på ?
Försök att strunta i deras förväntningar, du är dig själv, och du kan inte vara bäst på allt. ♥

@CallmeDude; Jag är stark! Hoppas jag. Jag skulle inte klara av att bara ge upp, eftersom de kämpade in i det sista. Tack för dina stärkande ord, gumsitums ♥

@Maharajah; Sannerligen!
Och även om du inte känner honom alltför väl, så låt dina känslor ändå få komma ut. Tänk inte så mycket på hur du ska känna, för det brukar sluta med oärlighet till sig själv. Tänk inte på om du har rätt till att känna si och så, för vi ska alla få känna precis som vi känner för. Om du någonsin undrar. Finns här för dig, pussgurka. ♥