Not what I wanted [PRS]

Jadu, Zihao, hur ska du svara på den där frågan? Nu har du allt grävt ner dig själv i ett hål, även kallat din egen grav. Applåder, från alla hörn och kanter.
”Du vet..” knorrade sjuttonåringen till en början och la upp några pannkakor på tallriken framför sig. ”Jag kan inte låta bli att börja klättra på allt och alla. Allting luktar så annorlunda och jag gillar kramar..” fortsatte han motvilligt och slängde en hastig blick mot Samuel. Listade den jämnårige inte ut allting där och då, tja, då var han jävligt långsam.
”Jaha, ni pratar om hur klängig Zihao blir under fullmånen?” Undrade Weimin, som tydligen redan lyckats snappa upp samtalsämnet. ”Ibland kommer han krypandes in på mitt rum mitt i natten och kräver att få sova i min säng”, predikade genast den yngsta i rummet och himlade med ögonen för sig själv, däremot noga med att alla såg uttrycket. ”Han har råkat kväva Yaosu typ hundra gånger redan, med all den där tjocka pälsen.” Fjortonåringen la på några pannkakor på även sin tallrik, samtidigt som Yaosu tydligen kände sig tvungen att inflika.
”Weimin, du får det att låta som om han aktivt försöker ta livet av oss”, påpekade nittonåringen och slog sig ner på Joshuas andra sida. ”Ingen dör av att få lite päls i munnen liksom och jag hade nog också sökt närhet i sådana situationer”, fortsatte han och drog på mungiporna.
”Varför pratar ni som om jag inte vore här?” Utbrast Zihao buttert och tryckte surt i sig en hel pannkaka. ”Jag sitter faktiskt precis här och kan höra alla era små fåniga anklagelser”, grälade han därefter, med munnen alldeles full av pannkaka. Inte ohyfsad alls.
”Men hallå, de är inte alls anklagelser!” Protesterade Weimin raskt. ”Det är liksom saker som hänt, flera gånger också. Du beter dig typ som en ledsen liten hundvalp, så det så.”

Den lilla syskonskaran tystnade. Yaosu ägnade sig åt frukosten, la på saker på tallriken och fyllde på te i muggen framför sig. Han hade inte noterat hur Joshua plötsligt blivit angelägen om hur han såg ut, medan Zihao gjort det för längesen. Det störde verkligen sjuttonåringen. För det första såg den yngre redan bra ut, väldigt söt med den stora hoodien och pyjamasbyxorna. För det andra, varför hade han inte brytt sig när det bara varit han och Zihao? Nope, den lilla attraktionen verkade definitivt vara ensidig, sorgligt nog.

Så det var inte på något lite för närgånget sätt som Zihao menat.. det lättar det en del för Joshua. Nu är han lite osäker på hur han ska agera, tänk om det bara är ett litet skämt, tänk om han försöker få honom att falla för än ett skämt som kommer bli ett hett samtalsämne i skolan. Det finns mycket skvaller, både angående Voldemort, men även snicksack om vad som helst. Och ja.. ZIhao har väl varit en av många personer som har något emot sextonåringen. Ögonen glider från sin storebror till den person som hållit honom sällskap hela morgonen. Som den där lilla, besvärliga pojken han faktiskt är vill han väldigt gärna finnas där, att gosa är ett litet plus. Men det är svårt, så hemskt svårt med tanke på allt som ligger i deras förflutna. Joshua har lust att banka huvudet i bordet, dumma tankar. Nu är det faktiskt så att Zihaos välmående är mer betydelsefullt än vad folk kommer att säga i skolan, eller att han själv bara kommer att bli besviken igen. Det vill säga om det han säger ens är sant.. så jävla, förbaskat förbryllande. De här små tankarna håller Joshua borta från att ens fundera över Yaosu som sätter sig ner bredvid honom. Allt som går omkring där inne handlar om Zihao. Zihao, Zihao, Zihao. Kanske för att han är rädd, kanske för att han absolut inte har någon aning om vad han ska ta sig till, vilket är första gången på väldigt länge.

”Så du brukar känna dig ensam under fullmånen?” Frågar sextonåringen efter lite harklande med rösten. Halsen gör ont, huvudet gör ont, tinningarna dunkar, ögonen svider. Det verkar som att Samuel fortfarande bevakar dem, men tillslut faller hans uppmärksamhet ner i mobilen. Han kommer säkert greppa tag om sin lillebror för att dra med honom på ett förhör sen. Weimin och Yaosu verkar inte särskilt intresserade heller, vilket är den enda anledningen till att Joshua tar upp det. Annars hade munnen hållits stäng.

Det verkade som om många tankar susade omkring inne i huvudet på Joshua. Zihao noterade detta efter att ha betraktat den yngre diskret, med ögon som flackade mellan pannkakorna på tallriken och Joshua. Fan vad svårt det var att sätta fingret på varför sextonåringen helt plötsligt blivit så jävla intressant. De hade ju stött på varandra hundratals gånger innan och det var inte precis som om det här var den första gången sjuttonåringen sett honom på riktigt nära håll. Hur många gånger hade han inte fått för sig att trycka upp gryffindoreleven mot någon stenvägg i skolan? Att hålla honom nästan svävande över golvet, med fingrarna slutna om halsringningen på tröjan? En sak var klar - att det hade hänt på tok för många gånger och att det från och med nu var slut på det. Ingen mer mobbing, inga hot eller trakasserier. Var det möjligt att han gjort allt det där innan för att han egentligen tyckte Joshua var söt, men nekade känslorna på alla nivåer? Typ främst genom att vända dem till hat och ilska? Helt omöjligt var det inte.
Axlarna sjönk ihop och ögonen blev en aning glansiga, större och inte alls lika blängande. Ensam? Alla kände sig väl ensamma någon gång ibland? Inte för att det varit frågan, men äsch då.
”Ja, jag tycker inte om när folk tittar på mig och ryggar tillbaka..som om jag skulle göra dem illa. Det bevisar bara hur lite de verkligen litar på mig och det..det får mig att dö en gnutta inombords varje gång”, viskade Zihao och höll blicken stelt fäst på tallriken. ”Du vet nog vad jag menar, eller hur?” Frågade han därefter och stoppade in en liten bit pannkaka i munnen. Efter gårdagens samtal borde den yngre förstå vad slytherinaren menade, med tanke på att det var liknande grejer de talat om. Ingen av dem var väl obekant med ensamhet, även om många säkerligen ansåg dem som dramatiska. I Zihaos fall var det i alla fall så. Bröderna tyckte utan tvekan att han överdrev något alldeles förfärligt och att han var orättvis mot alla andra. Fast det betydde inte att han kände sig mindre ensam och övergiven, så varför var de alltid tvungna att påpeka det?

Okej, kanske ensam inte är det bästa ordet att försöka sätta en förklaring på det. Alla känner väl sig ensamma då och då, men det finns väl olika grader av det också. Ensam på kvällen, man vill ha någon bredvid sig, eller man går runt i korridoren en dag för att man inte har lektioner med folk man känner. Det är inte en sådan ensamhet som Joshua pratar om. Kanske övergivenhet är ett bättre ord.. Även när sextonåringen är med Samuel eller Aeron och Hayley finns det en känsla av ensamhet, han vet aldrig om de kommer stanna vid hans sida. Maximala tillitsproblem. Den känslan har blivit konstant, en så stark och solklar vana att Joshua inte längre kan röra vid den. Den är inpräntad, fortfarande lika stark och färgrik, men han kan liksom inte göra något åt det.
”Så kanske övergivenhet då?” Frågar han med hes röst och rynkar lite på de välplockade ögonbrynen. Zihaos ord slår verkligen hem, det bevisar bara hur lite de verkligen litar på mig.. Men Joshua har väl en någorlunda ursäkt till att han inte litar på slytherineleven, eller? Han kan verkligen inte tänka klart för närvarande, tankarna verkar inte vilja lämna honom ifred samtidigt som kroppen blir alldeles varm. Inte av svett eller naturlig värme från huset.. nej, mer nervositet, panik värme. Sådan värme som får en att vilja slita av sig håret och bara sjunka ner till botten av en sjö. Är det överreaktion? Kanske. Men med tanke på allt som hänt de senaste tolv dygnen så har hans panikångest verkligen varit en tickande bomb. Ingen mår bra av så många tankar som håller en vaken. Han hatar att han inte kan hjälpa Zihao utan att han känner sig naiv och rädd. ”Jo, jag vet nog vad du menar antar jag.” Det är många som ryggar tillbaka när de ser på Joshua, men det är varje timme av varje dag. Han passar helt enkelt inte in i Hogwarts korridorer, och det kommer han nog aldrig att göra, men det har han för ett bra tag sedan börjat acceptera. Och kanske den äldre kommer att börja acceptera att folk inte riktigt är bekväm med det. Förvisso hade de varit bättre vänner om de funnits där, men alla människor har en gräns. Ibland sårar det. Tyvärr har inte Joshua sådana gränser. Nej, han skulle nog vilja sitta med Zihao långt in på natten bara för att se till så att han inte känner sig ensam. Så sjukt, hemskt naiv.
”Jag kanske kan hålla dig sällskap någon gång, om du skulle vilja det?”

Övergivenhet var nog ett bättre ord trots allt. Begreppet passade till punkt och pricka in på vad Zihao menade och framförallt hur han kände. Egentligen spelade det väl däremot ingen riktig roll för Joshua, utan han frågade nog mest för att vara artig. Bitandet i underläppen intensifierades och snart började det droppa blod ner på tallriken. Bara någon droppe, men tillräckligt mycket för att det skulle märkas. Smidig som alltid. Sådär hårt brukade han inte bita, till hans försvar.
”Jo”, mumlade sjuttonåringen och torkade snabbt upp det lilla röda stänket som fäst sig vid det vita porslinet. ”Inte för att jag direkt blir övergiven, men det känns ändå som det.” Han sneglade ännu en gång mot den yngres håll. Rösten som under den föregående kvällen varit mjuk, lät hes och rispig. Var Joshua verkligen säker på att han inte gått och blivit sjuk? Nu kunde det inte vara Zihao som smittat honom, men ändå. Frisk och kry lät det inte som om han var.
”Är du verkligen säker på att du mår bra? Det låter som om du håller på att bli sjuk”, envisades slytherinaren och placerade några fingrar om sextonåringens haka, för att sedan vrida den andres ansikte mot sig. På så vis kunde han ta sig en närmare titt och även om han inte var någon expert, kunde han inom kort avgöra att Joshua inte alls såg särskilt kry ut. Söt var han fortfarande såklart och huden var ren och fräsch, men någonting var off. Ögonen? Auran rent generellt? Han kunde inte sätta fingret på det.
”Säg inte så, då kommer han tränga sig på förr eller senare”, varnade Weimin, vars blick var fästa i en bok han höll upp rakt framför näsan. Yaosu verkade färden delen inte heller märka vad den yngre brodern höll på med, utan fortsatte mumsa i sig maten på tallriken. Rörelserna var långsamma och ansiktsuttrycket helt neutralt. Hur i helskotta kunde Joshua vara attraherad av någon så tråkig och alldaglig? Någon som var perfekt på alla sätt och vis men samtidigt extremt avlägsen?

Ah… Zihaos frågor om sextonåringens välmående gör inte direkt saker och ting bättre. Visserligen är det rart, och han uppskattar det verkligen, men det gör honom liksom ännu mer kluven om sin sak. Han låter så omtänksam, för genuin för att inte vara sant. Men Joshua har fått alldeles för stora förhoppningar innan, han kan inte låta det ske igen, han kommer bara behöva gå igenom samma gamla saga och hamna i samma gamla träsk. Övergiven. Även om tankarna är fler än någonsin innan så är det just den där blodfläcken som kommer i fokus. Som att ögonen sommar in på den, allt annat är suddigt. Om Zihao inte torkat upp det med detsamma hade han nog kastat sig över tallriken för att torka bort det, lyckligtvis hann den andre först.
Vad var det som avslöjat honom? Rösten? Den varma huden? Det panikartade beteendet? Många olika möjligheter, många olika sprickor. Dumma Joshua.
”Det är bara lite halsont, kanske håller på att bli förkyld eller något..” Svarar han med en liten axelryckning. Jodå, förkylning. En bra beskrivning på en lätt panikattack som håller på att urarta sig. Dock tänker han inte länge på sitt lilla misstag, utan känner sig bara ännu varmare av fingrarna som placerats om hans haka. Ögonen blir på något sätt dubbelt så stora, han behöver blinka några gånger för att de inte ska bli alldeles vattniga. Helt ärligt känner han sig besviken, men han finner det hela nästintill roande. Joshua har gått och blivit kär i Yaosu som länge varit en av få som behandlat honom med respekt, men det är däremot inte han som blir lite förbryllad över hans välmående.. nej nej, det är Zihao. Den äldsta Huaze brodern verkar alldeles för uppslukad av maten för att märka det lilla dilemmat, eller vad den mellersta håller på med. Men även de här tankarna glider undan, för på något sätt klättrar sig sjuttonåringen upp i hans tankar igen. Joshua kan inte undgå att le mot slytherineleven, genuint och rätt lagom glatt. Joshua skulle inte ha något emot om någon skulle tränga sig på, även om det kanske bara är för att gynna Zihao själv så skulle han må bra av lite regelbundet sällskap. Någon som uppskattar hans sällskap. Jaha ja, tillbaka till naiva tankar igen. Satan.

Om det var någonting Zihao var gravt övertygad om så var det att den andre höll på att bli förkyld. Det skulle inte varit konstigt heller, då säsongen bjöd in till en massa ruskiga virus av olika slag. Influensa, förkylningar, magsjuka. Allt som gick att göra nu var att hålla tummarna och hoppas att förkylningen inte blev alltför hemsk - och för den delen även hoppas på att det bara var en förkylning och ingenting värre. Förra året hade sjuttonåringen fått en släng av influensa och blivit sängliggandes i två veckor. Som tur var hade det brutit ut precis mellan månfaserna, så han hade i alla fall lyckats hämta sig lagom till dess att kroppen skulle börja hålla på och fixa med sin egna grej. Host.
”Borde du inge gå upp och lägga dig igen?” Undrade Zihao, utan att vika undan med blicken. Ögonen hade nämligen fäst sig på Joshuas ansikte och där satt de nu fast. Det var som om han råkat snudda vid synen och klistrats fast alldeles totalt. Huden var så slät och felfri, ögonen nästan gigantiska och mörka som natten, för att inte tala om ögonbrynen! De var plockade precis rätt, vartenda hårstrå låg på plats. Ingenting blev bättre av att läpparna var djupt färgade och fylliga, tillsammans med de där underbart puffiga kinderna..vänta nu, va?! Huaze Zihao, vad sitter du och tänker egentligen? Och varför i allsin dar har du fortfarande inte släppt greppet om Joshuas haka? Du stirrar på honom, inser du det eller? Stackars pojke, som är alldeles febrig och eländig, så kommer du där och ska absolut pilla. Fy skäms, har du ingen hyfs? Nej, Zihao hade tyvärr ingen som helst hyfs i kroppen och fortsatte glo. Fingrarna rörde sig så sakteliga längre upp längsmed den andres ansikte, upp över en av kinderna och vidare mot hårfästet. Suck. Men han kunde inte låta bli. Det hade varit riktigt, jävla dumt att bli närgången i det första taget.
”Du har fina kinder”, slank det plötsligt ur honom och handen drog sig med ens undan. ”Förlåt..”

Herrejösses.. en sak som Joshua definitivt inte är särskilt van vid är att någon sitter och stirrar på honom, varenda liten vrå av det nu röda ansiktet. Kanske hans ex gjort det, men de omständigheterna hade varit helt annorlunda.. de hade varit tillsammans, och då är det helt okej att vara närgången och vilja ta in varje liten del av den andre personen. Joshua och Zihao? Nej, deras förhållande till varandra är minst sagt förvirrande. Är det här ännu en sån sak som den äldre kommer kunna reta honom för? Om han inte drar sig undan? Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, så hårt att fingerspetsarna känner av det.. kanske till och med lilltån. Inte nödvändigtvis för att han är rädd, för det är han inte. Någonting annat, generad? Det är väl normalt i ett sånt här läge. Det gör det inte direkt bättre när slytherineleven börjar låta sina fingrar glida upp över de redan vinröda kinderna, bara för att snudda vid de mörka lockarna. Om Zihao beter sig så här nu, hur närgången är han egentligen vid fullmånen? En väldigt bra fråga. Plus är faktiskt Samuel och Weimin här.. och Yaosu. Konstigt, konstigt. Dunk, dunk, dunk. Paniken ligger fortfarande kvar och väntar på att få ta plats, Zihaos närhet gör det inte direkt lättare att andas. Tvärtom faktiskt. Joshuas sneglar ner mot den större handen som vilar mot kinden innan han ser upp mot det välbekanta ansiktet igen. Varför håller han på sådär? Varför säger han sådana saker? Nu är det förvisso en komplimang om kinderna som sextonåringen har så mycket ångest över, men ändå. Inte snällt. Elakt, ja, väldigt elakt.
”Det är okej.. och jo jag borde gå upp och lägga mig igen," rösten är svag, avlägsen och spricker ett par gånger. Helskotta. Rummet har bara blivit för varmt och Joshua kan inte stanna där en endaste sekund till, herregud. Sextonåringen ställer sig upp från stolen och skyndar sig ut ur köket. Fingrarna stryker sig försiktigt vid den varma pannan medan benen tvingar honom upp över trappan. Frågan är bara hur Zihao lyckats göra honom så generad.

Nu var det inte längre bara Zihaos ögon som fäste sig vid Joshua, utan också både Weimins och Yaosus. Syskonskaran stirrade alla tre frågande efter sextonåringen, två av dem med höjda ögonbryn och den tredje med ett skamfyllt uttryck strykandes över ansiktet. När gryffindoreleven försvunnit helt ut genom dörröppningen, vände de båda två sina mörka ögon mot den mellersta brodern.
”Zihao”, började Yaosu skarpt och sköt in stolen som Joshua nyss rest sig från. ”Sådär kan du ju inte hålla på, det inser du väl själv?” Fortsatte han och ruskade irriterat på huvudet. ”Jag menar, vad skulle du göra om någon du knappt kände kom och klämde på dina kinder? Typ såhär.” Nittonåringen reste sig upp och tog ett steg närmare den yngre brodern, innan han började nypa honom i kinderna. Aj, aj, aj. Det där gjorde ju ont! Varför var han alltid tvungen att demonstrera sin poäng? Usch, det var verkligen irriterande ibland. Sjuttonåringen insåg redan mer än väl att det han gjort var fel, minst sagt konstigt och påträngande.
”Aj! Sluta med det där”, gnällde Zihao och lyckades tillslut slå bort Yaosus händer, som föll tillbaka mot sidorna. ”Jag förstår din poäng, okej?” Morrade han därefter och masserade ilsket de illröda kinderna.
”Gör du verkligen det? För av någon anledning tvivlar jag på att du gör det”, envisades den äldre av dem och slog sig ner på stolen igen, där han fiskade upp muggen med te och tog några klunkar.
”Det gör jag visst!” Utbrast slytherinaren bitskt och placerade armbågarna på bordet, med ansiktet vilande mellan händerna. Fy fan vilken morgon. Dumma Joshua och hans fina kinder. Var det olagligt att ge någon en komplimang helt plötsligt, eller vad var grejen?
”Vi behöver åka om en timme”, påminde Weimin försiktigt borta från änden av bordet. ”Kommer han verkligen hinna somna om?” Förmodligen inte.
”Nej, och inte har han hunnit äta någonting heller”, knotade Yaosu och stirrade ner på sin halvätna pannkaka. ”Jag tar med någonting upp, okej? Så väcker jag turturduvorna när jag ändå är i farten”, konstaterade han och plockade upp Joshuas tallrik, följd av tekoppen. Benen förde honom sedan lugnt och sansat mot trappan och vidare mot sextonåringens rum. Nu kanske det var han som trängde sig på, men den yngre behövde ju trots allt få i sig både näring och vätska.
Försiktigt knackade han på dörrkarmen, för att sedan luta huvudet genom den lilla glipan. “Jag tog med din frukost.”

Skvätta, skvätta, skvätta. Nu kommer antagligen den hårda ytan av skvättande vatten mot kinderna fortfarande hålla lite av den röda färgen, men kanske, bara kanske den kan försvinna lite grann? Joshuas ögon är fortfarande lika stora som apelsiner när han ser på sig själv i spegeln. Usch. Han hinner däremot inte stanna upp och tracka ner på sig själv, paniken över tidsmängden är fortfarande för mycket för det lilla huvudet. En timme, han måste duscha, göra sig i ordning. Paniken som kommit under morgonens första minuter hade hållit honom ifrån att göra sig färdig, vilket praktiskt taget aldrig händer. Han är alltid så noga med det, det går inte att missa en dag. Kanske det låter löjligt, men hjärtat dunkar hårt pågrund av hans misslyckande. Det är inte som att han bett om att bli ett sådant kontrollfreak, han skulle verkligen vilja klara sig utan det. Nej, det hjälper ingenting att stå där inne i badrummet och inte göra någonting åt saken, han vinner definitivt inte på det. Skärp dig, nu med detsamma tack. Joshua tar ett djupt andetag och låter den lätt våta handduken snudda vid pannan och de rosiga kinderna. Inte få panik, inte få panik. Andas, andas, andas. Ögonlocken sluter sig en liten stund innan han går tillbaka in på sitt rum. Där har han skoluniformen liggandes på sängen, nystruket och välvikt. Andra brukar vilja byta om på tåget, men Joshua får lite panik av det också. Det kanske är smutsigt, med bakterier.. nej, han vill helst ha koll på allt runt omkring sig, och det är alltid bättre att göra sig ordning på ett ställe där han känner sig säker. De små, smala händerna stryker sig över tyget på koftan innan han bär upp sina kläder. Först en dusch. Universum verkar däremot inte vilja vara på hans sida med tanke på alla planer som går åt helvete. Den lätta lilla knackningen på dörren får honom att vilja sjunka genom golvet. Han känner sig generad, som blivit så pass röd i ansiktet, och nu när Yaosu dyker upp med frukost blir han bara ännu mer generad. Han hade ju valt att inte äta. Joshua stryker benen över golvet och låter sin lediga hand lägga sig på handtaget för att öppna trädörren lite mer.
”Tack,” börjar han med ett lätt litet leende. Genuint, såklart. Det är lite rart att Yaosu kommit upp med frukosten, vilket det skulle ha varit om vem som helst gjort det. ”Jag tänkte ta en dusch dock, det är ju lite bråttom.”