rollspelare & wolfy prs

Han höjde smått på ögonbrynen innan han drog på mungiporna i ett litet leende, skakade smått på huvudet åt hennes så kallade skämt innan han placerade sina händer mot sina lår.
"Det finns inget som tyder på att han skulle vara en förrädare," sa han tankspritt och la huvudet på sned. "Hurdant intryck har du fått av honom? Känner du att du vill stödja det?"

"Jag har inte träffat honom än." Sophia hade träffat mannen när Estelle ätit middag kvällen innan och tillbringar dagen med honom, när hon själv varit med Nico. Hon såg i ögonvrån hur kungen började gå därifrån, visst var det Nicos far men hon tyckte inte om den mannen mer än nödvändigt.

”Han är en bra man,” upprepade Nico och kupade handen om sin nacke. Det var ju en bra sak om Lord Jaques fattat tycke för Sophia och vice versa, det skulle kanske ta en liten del av uppmärksamheten från honom och Estelle. Lord Jaques var trots allt en man med en viktig titel.

"Jag litar på dig." Estelle log svagt och granskade honom lite snabbt. Hon uppskattade verkligen hans hjälp, ville verkligen att hennes damer skulle komma rätt. Hon själv kunde ju inte välja, så hon ville gärna att de skulle göra det med hennes välsignelse då hon så småningom skulle bli drottning. Hennes far sjuknade in mer och mer för varje dag.

Då kungen försvunnit helt utom synhåll reste sig Nico upp, antog att ”faran” för stunden var över. Det var ju bara äckligt att hans far intresserade sig för prinsessan som var åtminstone hälften yngre av hans ålder. Men det var så samhället tyvärr såg ut.
”Jag menade det jag sa tidigare, om han besvärar dig alltför mycket så vänd dig till mig.” Nico bugade sig lätt innan han lämnade henne ifred med damerna.

Estelle log vänligt och nickade lite som tack innan hon såg efter honom. Hon suckade tyst och kollade sedan på damerna som satt sig lite ifrån dem för att ge dem någon slags frihet. Hon reste sig upp och satte sig bredvid dem istället, förklarade kort vad de hade pratat om. Det var väldigt sött av honom att erbjuda sig vara hennes räddare ifall hans far skulle vara besvärlig.

”Jag såg att du pratade med Estelle.” Kungen gled fram från ingenstans vilket fick Nico att stanna upp och vända sig om mot sin far. Vilken iakttagelse alltså: vem som helst med ögon ute i trädgården hade väl sett att de småpratat en stund. Vart kungen försökte komma med det hela visste han verkligen inte. ”Din mor letar efter dig. Något angående dansen i morgon kväll,” tillade hans far uttråkat efter en stunds tystnad och gick därifrån igen.

Flickorna återvände in igen då det blev dags för middagen, återigen så var det endast Estelle, från sitt sällskap, som fick närvara på middagen med kungafamiljen så hon sa hejdå till sina vänner och gick mot matrummet. Hon svalde hårt då kungen befann sig där, tillsammans med några adelsmän. Hon tvingade fram ett leende och satte sig ner på samma ställe som hon suttit på dagen innan, en bra bit ifrån kungen.

Då middagen närmade sig rättade han till sina kläder innan han lämnade rummet, hade ingen brådska att komma ner till matsalen utan tog sin tid att vandra genom korridorerna ner till den stora matsalen. En liten rynka bildades mellan hans ögonbryn då Estelle satt där ensam med kungen och några andra män, alla från adliga familjer. Nico satte sig ner mittemot prinsessan och gav henne ett litet leende - man fick ju önska att hon inte behövt sitta där ensam alldeles för länge och stå ut med männens prat.

Estelle var tvungen att småprata med kungen, men det var väldigt harmlösa frågor så det var inte alls besvärligt att svara på de. Hon log smått när hon såg prinsen, kändes skönare att han var där. Det dröjde inte länge förrän alla som skulle vara där satt på sina platser och delade den goda måltiden.