PRS Aphrodite & wolfy

”Åh,” suckade hon då han gjorde en gest mot sin kind som tecken på att hon missat en smula. Innan hon hann borsta bort den hade Killian gjort det åt henne. Det fick henne av någon anledning att rodna smått. ”Så pinsamt,” la hon till och lutade armbågarna mot bordet för att sedan i sin tur vila hakan mot handflatorna. Än en gång hade hon fixerat blicken på honom men den här gången var hon mer försjunken i sina egna tankar. ”Jag uppehåller dig väl inte?” frågade hon efter en stund. Att han följt med som sällskap uppskattade hon men han kanske hade andra planer att ta itu med, istället för att sitta där hela dagen med henne.

Killian skakade på huvudet.
”Jag har all tid i världen, bokstavligt talat” sa han och skrattade.
”Speciellt när det är dag, för då behöver jag inte vara lika orolig angående Tara” sa han och ryckte på axlarna.
”Hon blir rätt rastlös på dagarna när hon är ensam, och när hon får gå ut på kvällarna så får man hålla ett öga på henne” sa han och drog handen genom håret. Det var på något sätt skönt att dela med sig av sitt problem, det var bara Tyler utöver Meila som visste om Killian (och Taras) problem. Han drack ur sitt kaffe och satte ner koppen på bordet igen.

Meila fick en medlidsam glimt i ögonen då han nämnde Tara. Hon kunde bara föreställa sig hur hans syster kände sig, ensam behöva hålla sig inomhus dagtid bara för att det var en risk att ha henne springande fritt omkring. Den korta stund Meila pratat med henne så hade hon inte alls fått intrycket av att Tara skulle vara ett blodtörstigt monster. Hon var en intressant kvinna som Meila gärna skulle vilja spendera mer tid ihop med.
”Finns det något jag kan göra?” frågade hon med huvudet lätt på sned. Fanns det något hon kunde göra för att underlätta det för Killian så ställde hon gärna upp.

Killian ryckte på axlarna.
”Just nu försöker vi ju hitta ett sätt att få hennes själ borttagen igen, i hopp om att episoderna ska sluta. Men fram till dess är det bara umgänge hon behöver. Hon kommer leva i flera dagar på att du pratade med henne om klänningar och umgicks med henne idag, även om det var av en dålig anledning. Hon har ju bara mig annars, och det är inte så kul att umgås med mig hela tiden” sa han och skrattade. Han lutade sig bakåt i stolen.
”På tal om umgänge, vad säger dina kompisar om att du umgås med en vampyr?” frågade han med ett litet leende.

Hon drog lite på mungiporna. Var det sällskap Tara behövde så skulle hon nog titta förbi alltid nu och då. Det fanns säkert mycket Tara kunde lära henne med tanke på sin livserfarenhet.
”Jag har ingen som står mig så nära.” Hon sa det nonchalant, som om det inte direkt påverkade henne att hon knappt hade några vänner, trots att hennes min skvallrade om annat. Hon behövde verkligen öva på att inte vara som en öppen bok för andra att läsa. ”Jag har aldrig haft tid. När andra i min ålder roar sig med att åka på resor, gå på fester och dylikt har jag ägnat all min tid åt att försöka göra mina föräldrar stolta över mig. Så bra det har gått.” Meila fnös buttert till och putade med underläppen innan hon rätade på sig.

Killian noterade hur bitter Meila lät; och till hennes försvar så lät det inte så roligt att vara tvungen att göra annat än ens kompisar.
”Om det hjälper så var det inte lättare på 1700 talet, då handlade allt om att göra ens föräldrar stolta” sa han med ett litet leende. Han drog handen genom håret och tittade ut genom fönster för ett par sekunder, och tittade på de få personer som gick förbi. De såg ut att vara i Meilas ålder, och gick tillsammans och skrattade och bar på shoppingkassar. Han kunde förstå att det var jobbigt för Meila att inte känna att hon passade in. Att umgås med vampyrer hjälpte ju inte riktigt heller.

Meila kikade upp på Killian igen, trots att det egentligen inte var till någon större tröst så uppskattade hon ändå hans försök. Livet var värre för många andra så hon hade ingen rätt att vara så dramatisk. Hon följde hans blick ut genom fönstret där några jämnåriga flickor skrattande gick förbi, med ett flertal shoppingkassar i händerna och armarna slingrade om varandra. Hon kände ett litet hugg i hjärtat, hon saknade att känna sådan närhet. Hon tvingade sig att se bort och för att komma på andra tankar reste hon sig upp för att duka undan från bordet.

Killian studerade Meila och hennes reaktion på tjejerna som gick utanför fönstret. Han harklade sig.
”Om du vill så är jag rätt säker på att Tara skulle bli glad av en shoppingrunda” sa han med ett litet leende. Det var inte som alla andra tonåringar kanske, men det var ju i alla fall något.
”Hon har också en solring” la han till och pillade på sin egen. Han satte bort sin kaffekopp och tittade lite närmare på Meila, hennes ansiktsdrag, håret, ögonen och hans egna ögon uppfattade minsta lilla rörelse som hon gjorde. Det var ganska häftigt att använda sina ögon på det sättet, speciellt på en sådan vacker kvinna som Meila var.

Förvånat vände hon sig halvt om mot Killian igen. Att spendera tid med Tara skulle hon gärna göra, hon kände sig lite fånig över att inte själv omedelbart tänkt tanken. Saken var ju den att hon varit lite orolig över ifall hans syster skulle vilja umgås med henne, men hon litade på Killians omdöme.
”Kanske jag nappar på det,” log hon. Det var inte en ”kanske” situation utan hon skulle be Tara följa med henne ut någon dag. Då hon ställt ifrån sig de tomma kärlen vände hon sig mot bordet igen.

Innan hon visste ordet av var kvällen hon sett fram emot kommen. Meila stod framför spegeln och betraktade sig i spegeln. Den röda klänningens v-urringning var inte för vågad men sättet tyget kramade om hennes kropp var inte helt oskyldigt heller. Vita högklackade skor hade hon hittat i sin garderob som matchade bra till chiffongklänningen. Håret var uppsatt i en prydlig boll på huvudet, och hon hade dragit loss några lockar som hon lät hänga fritt vid ansiktet. Efter en blick på klockan fick hon fart på benen. Hon hade inte velat ta risken att Killian skulle komma hem till henne eftersom att hennes föräldrar skulle se honom var för stor, så hon hade gått med på att möta honom längre bort på gatan. Hennes pappa satt vid köksbordet och bläddrade i en tidning, tittade upp med ett varmt leende då hon kom gående och gav henne tummen upp innan han fortsatte läsa. Meila fortsatte raka vägen ut och började gå längs med gatan.

”Jag får nästan en flashback till 1800” sa Tara med ett flin när Killian visade upp sig i hallen. Han hade grävt fram sin gamla smoking, han hade ju inte lust att köpa en ny precis. Han slängde en blick i spegeln. Han hade lagt sitt halvlånga hår bakåt och använt lite hårvax för att få det på plats. Tara hade rätt, han såg nästan ut som han gjorde på 1800-talet. Förhoppningsvis var ungdomarna på festen för ointresserade av historia för att tänka på det. Han sa hejdå till sin syster innan han gick ut genom dörren och började gå bort mot stället där de hade kommit överens om att mötas. Killian såg Meila långt innan han var framme hos henne, och han insåg hur otroligt vacker hon var. Han kom fram till henne och harklade sig. Han höll fram ett rött band med svarta snirkliga detaljer i spets.
”Jag insåg att jag inte har någon aning om baltraditioner nuförtiden, men det här är i alla fall en tradition från 1800-talet. Det är meningen att mannen ska knyta det runt kvinnans vänstra handled, mest som en symbolisk grej” sa han med ett leende.
”Det är ingenting vi behöver göra, men jag tog med det ändå” sa han och skrattade lite.