rollspelare & tippest prs

Sophia såg till att det inte gick för snabbt, hon älskade landskapet och ville njuta så mycket som möjligt av den vackra naturen och fridfullheten som den bidrog med. Hon styrde hästen mot staden, tänkte ta sig till hamnen för att fantisera om sin frihet. Hon skulle aldrig ha vågat göra något men hon kunde alltid drömma och önska sig bort från det eländiga hovet och prinsen som var bosatt där. Hon suckade högt för sig själv och rynkade på pannan då hon hörde en häst närma sig, antog att det var prinsen då han varit den enda hon sett i stallet efter henne.

Som tur var så var Sophia inte allt för snabb, vilket gjorde att han själv han ifatt efter bara någon minut. Det var först då som han började tveka på sitt val att följa efter henne. Hans impulsivitet var ingen bra egenskap i de flesta fallen. Han visste inte hur han skulle agera. Butter? Glad? Han var ju där för att be om förlåtelse och sånt där men... Det skulle kännas falskt att vara glad. Nåväl... Han red fram så han var bredvid henne och vände blicken mot henne.
"Vart är du på väg?" frågade han, genuint intresserad då han själv inte lagt märke till det.

Sophia blängde irriterat framför sig, orkade inte med hans olika personligheter.
"Hamnen." svarade hon bara och funderade en kort stund på att rida iväg från prinsen men valde att låta bli. Det var inte smart att förolämpa honom flera gånger på en dag. Hon såg sig omkring och höll blicken på allt annat än honom. "Och du?" frågade hon kort, mest för att vara vänlig. Hans destination kunde hon inte bry sig om mindre. Hon hade gång på gång, enligt sig själv, försökt bli vän med honom men han verkade inte vara intresserad av någon vänskap.

Hamnen? Vad han visste så var det inte så mycket att titta på vid hamnen. Ett ganska trist ställe, tyckte han själv. Inte för att han varit där så jättemånga gånger. Men ändå. Det slog inte hovet.
"Hamnen, antar jag", svarade han och pressade fram ett snett leende.

"Vilket sammanträffande." sade Sophia bara och fortsatte med att undvika att kolla på honom. Hon tryckte klacken mot hästen så att den ökade takten lite, tyckte det var tecken nog för att avsluta konversationen. Hon gillade inte att kallprata med någon som för några minuter påpekat att sitt styre över henne.

Han fortsatte att titta på henne även fast han la märke till att hon undvek att göra detsamma. När hon ökade farten gjorde han detsamma. Fast besluten om att lyssna till Pierres råd.
"Hur mår du?" frågade han efter en ljudlig harkling. Han insåg att han förmodligen lät extremt falsk, som mindre än en timme tidigare varit förbannad på henne, men han gjorde sitt bästa för att ignorera det.

"Jag mår inte. Om jag ska vara drottning över Frankrike så behöver jag troligen stänga av allt med mitt mående, inga känslor, inget alls." sade hon och kollade på honom med en menande blick. Hon saknade klostret, visst hade det varit otroligt tråkigt ibland men hon var iallafall fri från plikter och oönskade allianser.

Han höll inne en djup suck. Hennes uttalande lät väldigt överdramatiskt i hans öron; men han kommenterade inte det. Han ville inte förvärra deras relation.
"Jag antar att du har fått den uppfattningen på grund av mig", svarade han hastigt och tittade bort, vände istället blicken framför sig. "Och jag ber om ursäkt för det."

"Jaså? Vad får dig att tro att det är på grund av dig?" frågade hon och himlade med ögonen. Hon tänkte absolut utnyttja att han försökte verka ångerfull. Hans ursäkt betydde säkert inget och hon tänkte inte heller ta den på allvar. Hon stannade upp när de var vid hamnen, hon hoppade ner från hästen och säkrade den vid en påle innan hon gick till kanten.

"Det senaste dygnet har varit väldigt påfrestande för mig", började han och då hans röst började ge vika så harklade han sig ännu en gång. "Och det har gått ut över dig." Han hann slänga ut de sista orden innan hon hoppade av sin häst. Han gjorde detsamma som henne och följde efter henne till kanten. Han tittade ut över vattnet. Solen som sken på det orsakade ett glittrande över vattnet; kanske var hamnen inte så trist ändå.