Descendants

Blue duckade och undvek elden som dansade runt dem. Hon mötte Evies blick igen.
"Hon har vem?" frågade hon och såg hur halsbandet drogs åt Evies hals. Det var alltså där makten satt. Hon snärtade till med staven igen, i hopp om att få loss halsbandet från hennes hals.

Juliette sträckte på sig och gick upp till sitt rum. Hon tog av sig sin krona och lade den på bordet, och gick ut på balkongen och lutade sig mot staketet. Hon gäspade och tittade bort mot träden. Hon rynkade på pannan. Det lyste konstigt mellan träden, nästan som det brann. Hon kisade med ögonen och försökte se bättre, det var en bra bit bort. Men visst brann det där borta? Det var ingen rök, men något konstigt var det mellan träden.

"Min mor, hon har mina vänner." svarade Evie förtvivlat.
"Hon skadar dem, hon kommer döda dem." svarade hon och kved till då hon träffade halsbandet men försökte samtidigt lönlöst dra loss det.
Hennes mor hade hotat henne såhär förr och då hade Evie gjort som hon begärt. På ön fanns det inga hon brydde sig om förutom Disa och Daniel resten kunde hon skada eller döda om modern så ville.
Evie skjuter en våg av eld mot den goda fen i hopp om att det skulle skada henne så hon kunde ta staven. Modern kunde inte göra än att påverka henne rent psykiskt om än skada henne fysiskt. Halsbandet brände sig in i köttet på henne och Evie skrek av smärta.
"Ge mig den snälla, hon kommer döda dem." sa hon förtvivlat med tårar av smärta i ögonen.

Blue såg på Evie och kastade ytterligare en besvärjelse för att försöka få bort halsbandet.
"Du dödar din egen dotter snart, är det verkligen så långt du vill gå?" sa hon högt, eftersom hon förstod att mamman hörde henne.


Juliette tittade bort mot elden som nu blev starkare. Hon vände sig om och sprang ner för trapporna med sina bara fötter. Hon öppnade portarna och sprang bort mot skogen, mot elden. Hon möttes av en scen som hon inte hade väntat sig. Mellan eldflammorna såg hon Evie, som såg ut att lida något oerhört, och Blue.
"Evie, vad händer?" tjöt hon och försökte hitta en ingång till dem, men elden var väldigt tät. Hon hörde Evies skrik och förstod att halsbandet var än en gång problemet.

Evie skrattade ett skratt som inte var hennes.
"Vill du själv se flickan dö? Ge henne bara staven." hördes moderns röst och så sedan Evies.
"Hon kommer döda dem, döda Disa och Daniel." skrek hon förtvivlat och skickade ytterligare en grön stråle riktad mot fen. Evie var förtvivlad, ville bara få slut på allt och om modern då dödade henne gjorde det detsamma. Men hon ville inte att hennes vänner skulle fara illa, hon ville ha dem bort från modern.
Evies blick far mot Juliette som hon kunde se mellan lågorna.
"Förlåt." nästan viskar hon fram.

Blue hade för en sekund vänt sig om för att reagera på Juliettes röst när strålen träffade henne i ryggen. Hon flög fram, och landade farligt nära elden. Trollstaven flög från hennes hand, genom elden och landade framför Juliette. Hon skrek rakt ut och tittade på Evie med vilda ögon.
"Hon ljuger! Daniel och Disa är här, i slottet! Det skulle vara en överraskning ikväll, det är omöjligt att din mamma har dem hos sig!" skrek hon och plockade upp staven. Hon darrade på handen och tittade på Blue, som låg livlös på marken. Hon tittade på Evie.
"Jag lovar, de är här!" skrek hon och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Hur kunde det bli såhär?

Elden slutade tvärt att brinna om dem. Om det var för att Evie inte ville skada den goda fen mer eller om det var för något annat gick inte att utläsa även om det var det första.
Evie vände sig mot Juliette med förtvivlan i blicken.
"Snälla du släpp den bara, jag vill inte skada." Evie sträckte fram handen samtidigt som halsbandet grävde sig ner i skinnet så det började ryka. Evie skrek av smärta och föll ner på knä. Hon ville så gärna tro på Juliettes ord och inte hade väl Juliette någonsin ljugit för henne?
Då hörde hon rop och Evie såg upp Disa och Daniel kom springande mot dem.
"Ni är här." kvider Evie fram av glädje och tacksamhet och släpper alla formler om sig. Hon faller ihop på marken och känner halsbandet bränna och dra om hennes hals. Nu kunde modern få döda henne om hon så ville.

"Blue!" tjöt Juliette och sprang fram till sin livlösa gudmor. Hon levde, men var avsvimmad. Hon vände sig till Evie, som låg på marken, och Juliette kunde nästan höra livet rinna ur henne. Hon svalde hårt. Det var dags. Hon drog loss sin fläta och sprang fram till Evie. Hon visste inte om det skulle fungera, men det var deras sista hopp, eftersom Evie snart skulle kvävas till döds. Juliette svalde och darrade på rösten.
"Jag hoppas det här hjälper" sa hon tyst och lindade en bit hår runt Evies hand. Hon harklade sig och började sjunga.
"Flower gleam and glow,
Let your power shine,
Make the clock reverse,
Bring back what once was mine,

Heal what has been hurt,
Change the fates' design
Save what has been lost,
Bring back what once was mine,
What once was mine."

Håret lös upp ljust och det kändes som om Juliette och Evie var ljuspunkten i världen just nu. När Juliette sjöng den sista tonen dog ljuset ut och Juliette tittade hoppfullt på Evie.

Daniel sprang upp till slottet för att finna hjälp och Disa vände sig mot den goda fen. Hon hade egentligen ingen aning om vad hon skulle göra. Men hon vände henne om och la henne till rätta, vätte sedan en tygbit i vattnet och baddade fens panna för att hon skulle vakna. Men hela tiden höll hon ett vakande öga på Evie och Juliette.

Långt bort började Evie känna en värme, ett ljus som ville få henne tillbaka. En underbar röst som sjöng henne tillbaka bort från smärtan, bort från rädslan och förtvivlan.
När den sista tonen dog ut började Evie försiktigt röra på sig och hennes hand gick till halsbandet. Hon ryckte i det och kedjan gick i tu. Ett leende syntes i Evies än slutna ansikte och hon öppnade ögonen sakta för att möta Juliettes blick.
"Vad fint du sjunger." nästan viskar Evie fram för att hon inte hade kraften till att tala.
"Tack." får hon sedan ur sig innan hon åter svimmar av i Juliettes armar. Hon hör folk komma från slottet. Men hon var inte död nu, bara oerhört slut.

Ut från slottet kom vakter, men också Rapunzel och Flynn. Vakterna lyfte upp Blue och Juliette lyfte upp den avsvimmade Evie med hjälp av sin pappa. Tillsammans bar de upp Evie till Juliettes rum och lade henne ner på sängen. Juliette tog upp trollstaven som hon fortfarande hade och låste in den i sitt nattduksbord. Hon visste ju trots allt inte om mamman fortfarande fanns där inne någonstans. Hon flätade ihop sitt hår igen och lade handen på Evies panna, hon hade ingen feber i alla fall. Hon var nog bara helt slut. En knackning hördes på dörren och Rapunzel klev in i rummet. Juliette reste sig upp. Plötsligt kände hon sig liten igen, hon hade ju trots allt gjort den sak som hennes mamma hade lärt henne att inte göra. Hon svalde och Rapunzel tittade på henne i några sekunder innan hon omfamnade sin dotter.
"Det där var helt fantastiskt, älskling" sa hon och Juliette log, kanske var det på väg mot nya tider nu med hennes magi.

Evie låg avsvimmad i flera timmar intill nästa dag då morgonsolen smekte över hennes ansikte. Evie började röra på sig och såg sig om. Det kändes annorlunda, för första gången i hennes liv var inte modern närvarande. Halsbandet var förstört och spegeln lika så. Att det var hennes 17e födelsedag hade hon ingen tanke på alls.
Hon satte sig långsamt upp och då slog det henne, allt som hade hänt och den avsvimmade fen. Vad skulle nu hända? Hade hon dödat henne? Det ville inte Evie? Skulle de döma henne? Sätta henne i fängelse eller vad som helst efter vad hon gjort. Tänk om de sände henne tillbaka till ön, hennes mor skulle döda henne.