PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

”Jag vill, det gör jag verkligen. Men alla kommer veta vem jag är, vad jag har gjort på ministeriet. Charlotte Belcourt, flickan som misshandlade sin bästa vän” sade hon med sin bästa imitation av en häxa på ministeriet.

Remus skakade på huvudet. ”Jag tror inte någon skulle vilja anställa någon som mig... Av anledningar” sade han. ”Så jag antar att min framtid är lika dåligt planerad som din... Inte för att det är något fel med det!”

Severus kunde inte låta bli att skratta lite åt hennes imitation. "Men, du vet. Alla som börjar på ministeriet har något de skäms över i sitt förflutna som de flesta vet om. Men ju längre tid som går, desto färre jobbar kvar där som minns. Om de ens bryr sig längre och kommer ihåg det." Han gjorde en paus och höll om henne, det var uppenbarligen något som hade tagit henne hårt. "Dessutom trodde jag inte att du ville jobba för ministeriet? Inte för att man inte kan ändra sig, men sist jag träffade dig var du ganska bestämd på den punkten."

Vanessa tittade förbryllat på honom och även om han inte verkade vilja prata om det, så kunde hon inte låta det bero. "Inte vilja anställa dig? Vad är det för skitsnack? Du är ju supersmart, de kommer vallfärda över dig!" sade hon.

Charlotte drog ena handen genom året med en lätt suck. ”Det vill jag inte heller, men allt man gör behöver gå igenom ministeriet i alla fall, alla publiceringar, alla handlingar, allt”.

Tanken att folk skulle vilja ha Remus assistans fick honom att må en aning bättre, fast han visste att det aldrig skulle hända, inte sålänge han var vad han var, och det skulle han vara föralltid. ”Vi för se. Det är ändå ett tag kvar” sade han.

"Det kommer säkert att gå bra ändå. Är man fläckfri, så är man knappast människa. Inte för att jag anser att det är en fläck att du smällde till honom" sa Severus och tittade på henne. Han ville göra det lättare för henne men visste bara inte hur.

"Du ska se att det blir bra till slut" sa Vanessa och skakade på huvudet åt honom. Hon förstod inte vad han tänkte på, eller rättare sagt: med.

”Det är okej Severus, verkligen. 100%”. Hon gäspade stort. Det hade varit en hektisk dag, och om hon kände professor Dumbledore rätt skulle den inte vara över på ett tag. ”Kanske vi borde gå tillbaka i alla fall”.

Remus var tacksam över Vanessas stöd och vänlighet, det fanns inte många som stöttade någon som hon gjorde. ”Det kommer lösa sig för dig också ska du se” sade han vänligt

Han visste inte om hon talade sanning eller ej men beslöt sig för att släppa det. "Ja, det är väl dags. Ettorna är antagligen sena för att de andra skolorna skulle komma, men de borde verkligen komma vilken minut som helst." Sedan gick han in genom dörren till Stora Salen.

Vanessa log mot Remus. "Det är ju en del tid kvar i alla fall, precis som du sa. Och förr eller senare måste det ju lösa sig" sade hon.

Charlotte lät Severus gå in först, men skyndade sig tillbaka till Ravenclawbordet när hon hörde ljusa röster av något som bara kunde vara ettorna. Fortfarande hade hon inte släppt allting som de hade sagt ute i korridoren. Hur lyckades de att prata om så många saker på så kort tid?

”Det finns nog en plan för alla...” sade Remus tillslut. Han trodde det verkligen, men det var inget han sade eller ens gav lite tid att fundera över ofta. Ibland borde han verkligen lyssna på de råden han gav till andra.

Severus satte sig återigen vid Slytherinbordet där ingen verkade ha saknat honom. Han saknade däremot redan Charlotte. Hennes sällskap var ju så enormt mycket trevligare på alla sätt och vis än det sällskap han just nu hade vid bordet.

Vanessa log mot honom. "Alltså även för dig" sade hon och kände på sig att han behövde det. Hon såg Charlotte och Severus smita tillbaka till sina respektive platser. Så hörde hon plötsligt röster och stök ute i korridoren. "Du borde nog gå tillbaka till ditt bord nu, det låter som att ettorna är på väg" sa hon varnande. Hon ville egentligen ha kvar han som sällskap, men vågade inte låta honom sitta kvar.

Och precis som hon hade gissat kom ettorna ingåendes genom den stora portern. Det var en förvånansvärt liten skara, men kanske det var bäst med tanke på att de skulle finnas elever från två andra skolor här under året. Charlotte lade märket till hur de flesta var nervösa, vissa var ju trots allt mugglarfödda och uppväxt med att höra att magi var något påhittat, så för de måste det vara extra nervöst och obekant. Själv hade hon varit livrädd, att komma till en skola där hon skulle spendera ett helt pr borta från sina föräldrar. Hon hade ju delvis klarat det under flera år nu, men det var inte lätt för en elvaåring.

Remus hann precis sätta sig mer vid gruppen igen när portarna öppnades. Sirius satt uttråkat och tittade på de barn som skuttade upp för att bli placerade i sina elevhem. Remus kunde hålla med om att det här var en av de mindre roliga delarna av välkomstfesten, men det var något alla behövde gå igenom, så det var bara att visa sin respekt.

Severus tittade ut över de små ettorna. Han hade nästan glömt hur små de var. De var så nervösa, så aningslösa om vad som väntade. För honom hade sorteringen varit början på helvetet och så skulle det antagligen bli för några av de livrädda eleverna. För några skulle det istället bli det bästa som någonsin hänt dem. Severus studerade dem och undrade vem som skulle få uppleva vad.

Vanessa tittade ut över ettorna. Det verkade som om det var en liten årskull, men det var väl tur. Annars visste hon inte hur alla skulle få plats på skolan under läsåret. Hon log vänligt mot de som mötte hennes blick, försökte förmedla att det inte var något att vara rädd för och att det nog skulle bli bra till slut. Om inte annat så skulle hon säkert få hjälpa någon vilsen etta att hitta rätt klassrum de kommande veckorna.