Superheroes [PRS]

”Han började", försvarade Nema sig förnärmat, stirrade på mig med korslagda armar. Jag tror inte hen lade märke till brännsåret på kinden - eller så låtsades hen helt enkelt inte om det.
"Du fortsatte", säger jag, ler sarkastiskt. "Varför bråkar ni ens?"
Frågan verkar ha triggat Nema, för hen blänger på mig.
"Är du trög på riktigt, Brooks?" Nema pratar tyst, men stadigt. De havsfärgade irisarna är fästa på mig. "Vad tror du?"
"...."
Jag hinner inte svara och Nema verkar inte bry sig om det, utan hen suckar och försvinner in i sin hytt.
"Nema, vänta, jag.." Jag avbryter mig själv mitt i meningen, suckar och vänder för att gå tillbaka till min hytt för att sätta på mig en tröja. 
Dörren av trä, som är vitmålad, sådär vackert karvad, liksom snirkligt.
"..Hej, Hazel"
Jag skriker nästan till när jag hör Leos röst. Han sitter på min soffa och fingrar på pärmen av Half bad - Half Lost och i sin andra hand håller han i en miniatyr av Festus.
"Hej", svarar jag frånvarande, ler med ena mungipan, men liksom inte helt.
Hans bruna ögon är vända mot mig, och han ser så ledsen och skyldig ut.
”Jag blir bara så himla arg.. På Nema. Det är… liksom, som om jag verkligen hatar henom. Jag..” Jag ser hur Leos tankar glider iväg och han rynkar på ögonbrynen.
”Det gör bara så himla ont när..” Leo mumlar nu, så lågt att jag måste anstränga mig för att höra orden. ”..hen har någon jag vill ha..”
Leos ögon är dimmiga, ofokuserade och han låter sina fingertoppar snudda vid min hand. Jag öppnar munnen för att säga något, men grejen är den att jag inte vet vad jag ska säga.
”Jag tänkte i alla fall att du kanske ska ha den här”, han ler åt sig själv, som om han har sagt något roligt. Det får honom att se galen ut.
Det där nöjda leendet - faktumet att han nästan gråter.. det är en sorts galenskap i det.
Jag vet inte om jag ska bli fascinerad eller rädd.
Leo ler sådär, snett, och han ger miniatyr-Festusen till mig. 
Den är skapt i perfektion - minsta lilla detalj är verkligen hundraprocentig. Den är gjord av himmelsk brons - ögonen är lysande röda rubiner och ur munnen sprutas en ljusblå flamma.
En annan grej jag lägger märke till är att den stampar med fötterna - samma mönster om och om igen.
Leo har försvunnit ut ur mitt rum, obemärkt, när jag kommer på vad knackandet betyder -
”jag älskar dig” i Morsespråket.

jag drog våldsamt igen svängdörren efter mig. Visste inte vad jag ville, kände mig hysterisk och fast besluten att bevisa något.
Jag drog ned dem smutsiga kläderna jag hade på min säng i ett ryck, gav till ett ilsket morrande, och lade mig på sängen.
jag ångrade direkt att jag hade stuckit, trots att det va helt emot min natur att stanna i sånna händelser.
Önskar att jag hade slagit till Leo eller något, trotts att det inte skulle kännts bra efteråt.
Jag hade alltid velat ha någon nära, någon man kan anförtro sina djupaste och mörkaste tankar med. Men såna människor verkar inte få finnas i min värld.
"Var jag ett misstag, Poseidon? För att, om jag är det, så har du lyckats med att få mig att känna så." Jag drog händerna geom håret, blundade.
Allt kändes fel. Varför kunde jag aldrig nöja mig? Var jag girig, eller längtade jag bara efter tröst?
Först senare, när jag vaknat, märkt att jag somnat, såg jag att kudden var våt. Jag hade gråtit.
En, två tre knackar på dörren fick mig att titta upp, torka bort dem torkade tårarna, stålsatte mig och svarade med ett hummande.
"Hänger du med ut- ehm, alltså vi har stannat.." Rösten avslöjade att det var percy, och tystnaden efteråt betydde att han inte hade gått iväg, ännu.
"Visst, Kommer snart!" Ropade jag ut mot honom, blev faktiskt glad när jag tänkte på att vi stannat.

”Vad skulle vi göra nu igen?” frågar jag Leo när jag, Hazel och han tar oss fram mot vårt nästa mål — var det nu är. VI har köpt tjära och sånt - Arion är en väldigt effektiv häst, måste jag säga.
”Bronsplåtar”, svarar Leo, ler halvt. Galenskapen jag trodde mig skymta igår är borta - nu ser han bara glad och lite trött ut.
Hazel - Levesque - hyssjar åt oss som ett tecken på att vi ska vara tysta. Hon stannar och sluter ögonen, flyttar vikten från ena benet till det andra. Hennes korkskruvar svävar runt hennes kanelfärgade ansikte och ögonbrynen sjunker ner.
”Är du säker på vart vi ska?” Frågar Leo tillsist. Hazel sträcker på sig, ler och visar sina vita tänder. 
”Hundratio procent”, bekräftar hon självsäkert, men sedan försvinner hennes leende och hon ser ut att tycka att det är så bra att hon vet vart det himmelska bronset finns någonstans.

—
När vi når skeppet igen är Leos hår bakåtslickat med motorolja, på hans kinder finns läppstiftsmärken och armarna är uppkavlade och där det står Team Leo och Hotstuff.
”Vad..!?”
Annabeths ansiktsuttryck är mållöst när vi når skeppet på Arions rygg igen. 
Percys är dubbelt så mycket roligare och Jason - ja, han har väl svimmat igen och Piper är med honom, antar jag. 
Nema —
ja.
”Stackars Hazel!” Percy stirrar på oss när vi kommer fram.
”Vem?” Frågar jag och Hazel i mun på varandra, hon speglar nog mitt förvirrade ansiktsuttryck.
”Levesque, såklart!” Förklarar Percy, slår ut med armarna och kollar på oss som om vi är dumma i huvudet. Jag och Leo byter menande blickar och suckar i kör.
”Honestlyyy guys, get yourself a room! Tänk på oss andra!” Percy suckar dramatiskt och slänger med håret (som för övrigt är längre än förut).

”Vad hände?” Frågar Nema, oväntat lugnt, när Hazel, Percy, Frank och Annabeth försvunnit . Hen kollar misstänksamt på läppstiftsmärkena som pryder Leos käke. ”Jag visste inte att du använde läppstift, Hazel.”

Mörker, som mörka moln. Sen en hemsk känsla av svek, hysteri och ångest. Dem möra målnen försöker dra sig in i ditt innersta, mest sårbara. Klumpen av oförstånd växer, och frågor dyker upp. Sårbar, men varför. Hård, men varför. Oälskad. Varför?
Jag kan inte föreställa mig glädje. Ser bara mörker, svartvitt. Mitt hjärta är en bit kol. En gång brinnande. Smutsigt.
Något jag sedan länge försökt laga, men inte lyckats.
Vattnet droppade ned längst min näsa, fortsatte ned mot duschgolvet. Jag ville tro att det skulle fungera, få mig på bättre humör. Läka dem ytliga såren.
Men jag kände ingenting. Bara kylan från strålarna. Jag ville veta varför. Var jag hatad överallt? Var det därför jag inte hade rätt till något? Inte ens det jag fötts med.
Två år sen nu.
Jag ville intala mig själv att jag inte skulle vara ensam längre, men att ljuga för mig fungerade knappast. Varför gav jag inte bara upp?


Hazel tittade oförstående på mig, men då hon blickade mot Leo, gick någonting upp för henne.
Hon stammade fram någonting, men blev avbruten.
"Allvarligt?" Han steg fram mot mig, framflr hazel som om han försökte skydda henne.
Jag korsade armarna, lade huvudet på sned och kände mig utstirrad. Percy stod en bit bort, betraktade oss i ögonvrån.
"Var det där du?" Muttrade jag, nickade mot Hazel och sen Leo. Jag kollade misstroende på dem, önskae att hon skulle säga skaka på huvudet, eller vad som helst som bevisade att min misstanke var falsk.
"Såklart det inte var hon" Leendet som precis prytt Valdez ansikte var som bortblåst, utbytt mot en rödblossande, ilsken min.
"Jag skulle inte, Nema" Dem elektriska ögonen vädjade åt mig, försökte fånga min uppmärksamhet.
Jag kände ångern inom mig, hade velat att jag sa det på ett skämtsammt sätt, så kanske det inte hade känts så jobbigt.

Det blossar till i mina kinder, liksom skamset.
Trodde hen seriöst att det var så jag höll på?
"Nema, det var inte jag!" säger jag igen, lite högre. "Bara för att Leo säger nåt betyder det inte att han ljuger för min skull, fattar du väl."
Nema stirrar förbi Leo, möter min blick.
"Inte som Luke, då", väser hen, snörper ihop munnen och höjer på ögonbrynen. Och för sent inser hen att hen rörde en väldigt känslig nerv.
Tårarna sticker i ögonen och forsar ner för mina kinder när jag stormar in i skeppet.
Och jag hör Leo fråga vem fan den där Luke är.
--
Det är solnedgång när jag först vågar mig ut på däck - jag möter bara Percy på vägen, som drar in mig i en kram - och ingen levande själ syns till utanför.
Tror jag först, i alla fall.
Jag ser Nemas hår vaja som en stolt flagga lite längre bort.
Jag säger inget när jag ställer mig bredvid henoms, bara sneglar lite åt hens håll och då märker jag att hen redan kollar på mig, så med rodnande kinder vänder jag tillbaks blicken.
"Förlåt", säger Nema. Jag rycker på axlarna till svar.
"Det är okej, antar jag."
Nema nicka, för cigaretten (som jag inte märkte hen höll i) till munnen. Andas in röken, ands ut den.
"Vill du ha?" Nema nickar mot tändaren, sedan mot cigarettpaketet som hen lagt på relingen.
"Mm, visst" Jag rycker på axlarna igen. I ögonvrån ser jag hur Nema fört sin cigarett till ena mungipan och plockar upp en till av dem - och tändaren. Den är vit och liten och med svart text har det någon gång stått något där, men nu är det utsuddat.
"Här"
Nema ger mig ciggen, och jag stoppar den i munnen medan hen tänder på. En låga flammar till på toppen och jag tar ett djupt halsbloss. Det kliar i halsan, som om den hotar mig att börja hosta, men jag andas ut. Vit rök slingrar sig ut min mun, virvlar ut i luften.
Nema betraktar mig med ett snett leende när jag skrattar till.
"Du klarade det bra för att vara din första gång" säger hen, och jag tar det som en komplimang.
--
I smoke two cigarettes and I don't even smoke, no
Now the sun's coming up and I'm halfway sober
And I know it won't but I'm still here hoping
That it gets better now, whoa

"Du andas in två gånger" Lade jag till, visade hur hon skulle göra. Då hon gav mig en undrande blick kände jag mig tvungen att förklara.
"Äckligt, vet. Men bättre än rakblad.." Jag drog ett bloss, andades ut röken i mungipan så att det inte skulle komma på Hazel. Jag visste att det var äckligt, jag själv hade varit ganska skeptisk. Det är ju knark.. Men det som brukade bry sig fins inte kvar i mig.
Först när jag vände på huvudet såg jag att Hazz hade dumpad ciggen i den gröna dalen nedanför oss, och just nu kollade instinktift in i mina ögon. Oroligt.
"Vad-?" jag drog ned blicken mot ciggen igen, den vita och oreanga.
"Gjorde du det?"
"Aa" Molnet i bröstet fans inte där, kanske för att hon stod där, redo att lyssna. Ädå andades jag in den giftiga röken, den som lindade smärtan för ett tag.
När jag andats ut drog hon i mig i en kram, och jag omfattnade henne tillbaks. Det kändes skönt, att någon visste, även om det inte var något jag funderade mycket på.
~
I'm not afraid to close my eyes
When you hold
Me
Sleepwalker
Leave a light on for me

You will always be my lullaby
Why did you leave without saying goodbye
You will always be my lullaby
Why did you leave without saying goodbye

"Låt bli att nämna Luke i fortsättningen, är du snäll", mumlar jag. jag känner hur Nemas armar runt min midja spänner sig, som av en reflex, men sedan slappnar hen av lite.
"Okej"
Nema lutar huvudet mot min axel och ser upp på mig.
"Du vet att jag träffade honom efter att jag lämnade Halvblodslägret", börjar hen, pausar, som om hen inte riktigt vet vad hen ska säga eller hur hen ska formulera sig.
"Jag.. Luke var typ beroende av dig, Hazel. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det, men jag är ganska säker på att han älskade dig. "
Jag stirrar på Nema, vet inte vad jag ska svara.
"Jag.."
Jag avbryter mig själv när jag inser att det bara låter dumt, sedan tar jag ett bloss till av cigaretten. Vit rök virvlar sig i Nemas rufsiga hår.
----
Jag är sex år och har precis börjat förskoleklass. Böckerna håller jag tätt intill mig när jag skyndar mig från skolbiblioteket hem. Mina svarta stövlar studsar mot asfalten och det blöta håret hänger i ansiktet som en gardin.
"Se dig för!"
Jag lägger inte märke till tjejen med kolsvart hår och elektriskt blå ögon innan jag hår in i henne. Hon stirrar hotfullt på mig, och jag ser att hon är äldre trots att hon är lite kortare. Det är något välbekant med henne.
"Förlåt", säger jag, lika kaxigt som hon kollar på mig. Vart den kaxigheten kommer ifrån vet jag inte - det bara känns naturligt runt henne.
"Passa dig", säger tjejen, men nu ler hon.
"Thalia!" Både jag och den svarthårig tjejen snor runt. "Vad i-"
Killen som kommer springande mot oss är blond och har isande blå ögon. Han är i Thalias ålder, men längre än henne.
"Åh, hej, Luke."
Killen stannar vid oss och han stirrar förvånat på mig. Jag stirrar tillbaka.
"Thalia, vi måste gå", säger han tillsist.
-
Tolv år.
Jag har på mig den där idiotiska, vita blusen och en svart jävla kjol och jag inser mitt misstag först när jag möter de första personerna i gränderna.
Gamla äckelgubbar stirrar på mig, liksom uppskattande. Och de få som är under trettio busvisslar eller bitchblickar mig. Hittills gillar jag bitchblickarna mer.
Jag drar åt snörena på min ryggsäck och fortsätter med högburet huvud.
Det är då jag ser honom: de isblå ögonen, inramade av massor av krökta ögonfransar. Det blonda håret.
Han står ut i mängden med sin orangea tröja och sin friska aura. Han stirrar på mig och när jag har mod nog att stirra tillbaks är han försvunnen.
--
Hello there
The angel from my nightmare
The shadow in the background of the morgue
The unsuspecting victim
Of darkness in the valley
We can live like Jack and Sally if we want
Where you can always find me
And we'll have Halloween on Christmas
And in the night we'll wish this never ends
We'll wish this never ends
I miss you, I miss you
I miss you I miss you
Where are you?
And I'm so sorry
I cannot sleep I cannot dream tonight

"Vad ritar du?"
Hazel vände sig om mot mig med ett leende på läpparna, fortfarande med kolpennan i handen. "Snarare vem"
Ett skratt bröt ut ur min mun, och nyfikenheten tändes genast inom mig. "Nejmen! Ritar du av Coach igen?" Det där med Coach var ett inside-joke, hon hade dragit upp dagen innan.
"Ha ha" Muttrade hon när hon vände sig om igen mot sitt arbete. Tonen på hennes ord avslöjade att hon fortfarand log.
Jag hoppade upp ur hennes soffa, försökte få en skymt av mästerverket.
"Lägg av.." Hade hon ritat av mig? Jag kunde bara le, skratta och luta mig fra över bilden.
"Sluta Nema! Det är en överaskning!" Hazel knuffade mig lätt bakåt, och jag lyffte händerna i en besegrad gest.
~
I found a love for me
Darling just dive right in
And follow my lead
Well I found a girl beautiful and sweet
I never knew you were the someone waiting for me
'Cause we were just kids when we fell in love
Not knowing what it was
I will not give you up this time
But darling, just kiss me slow, your heart is all I own
And in your eyes you're holding mine
Baby, I'm dancing in the dark with you between my arms
Barefoot on the grass, listening to our favorite song
When you said you looked a mess, I whispered underneath my breath
But you heard it, darling, you look perfect tonight
Well I found a woman, stronger than anyone I know
She shares my dreams, I hope that someday I'll share her home
I found a love, to carry more than just my secrets
To carry love, to carry children of our own
We are still kids, but we're so in love
Fighting against all odds
I know we'll be alright this time
Darling, just hold my hand
Be my girl, I'll be your man
I see my future in your eyes

Blyertspennan dansar i min hand över det tjocka pappret, försöker forman de fylliga läpparna och fånga djupet i de havsgröna ögonen. Det går inte sådär jättebra med ögonen, så jag koncentrerar mig på håret istället.
Det rufsiga, lite hackigt klippta, röda svallet som faller i vågor runt Nemas ansikte. Jag brukar inte använda färgpennor för det brukar oftast förstöra resultatet, men jag vill ha med det röda håret, Nemas oceangröna ögon inramade med långa, krökta ögonfransar.
"A-a, inte tjuvkika"
Jag slår bor Nemas händer som försöker dra bort mina beskyddande armar.
"Visa mig, då", klagar hen, ser på mig med vädjande ögon.
"Då blir de ingen överraskning!" Jag vänder bort blicken från Nema - riktiga Nema - och fortsätter på min Nema-skiss.
"Inte rättvist", muttrar Nema, men jag hör på hens röst att hen ler sådär stort.
"Livet är inte rättvist", svarar jag, granskar Nema i ögonvrån.
----
"Och - tadaaaa!"
Jag håller upp teckningen framför Nemas ansikte och ler stort mot henom. Jag måste verkligen säga att den blev bra - kanske inte sådär finslipad i detaljerna men mitt sätt att ita är mer grovt. Och om du frågar mig fngade jag Nemas ögon väldigt bra (för en gångs skull). De oceangröna ögonen lyser upp när Nemas mun vrider sig i ett snett leende och det gör mig lättad.
Det hade ju varit värre om hen brustit i gråt för att den var så förolämpande.
----
I've been watching you for some time
Can't stop staring at those ocean eyes
Burning cities and napalm skies
Fifteen flares inside those ocean eyes
Your ocean eyes

No fair
You really know how to make me cry
When you give me those ocean eyes
I'm scared
I've never fallen from quite this high
Falling into your ocean eyes
Those ocean eyes

I've been walking through a world gone blind
Can't stop thinking of your diamond mind
Careful creature made friends with time
You left her lonely with a diamond mind
And those ocean eyes

Morgonsolen slängde ett röttskumrande ljus lver valvet vu seglade över. Percy ställde sig upp vid frukosten, behövde i te ens säga något föräns han hade fått uppmärksamheten.
"Vi kommer att stanna idag. Eh, eller asså, vissa av oss. Vi behöver checka några saker, och se om det fins några spår av Nico där nere"
Hazel (L ) kollade upp från sin macka, såg plötsligt myclet mer intresserad ut. Hon var inte den enda som reagerade. Blodet frös i ådrorna då jag kom O tänka på Nico di Angelo. Vart han än var kunde jag inte glömma bort honom.
Percy harklade sig och fortsatte "vi kommer gå av i två grupper. I ena kommer jag, Annabeth, Piper, och Jason vara i. I den andra Nema och Hazel Brooks. Öhm, och så kommer Leo O resten att vara kvar på Argo II."
Jag kollade på Honom ur ögonvrån, Leo. Han visade inga tecken på ilska, inga tecken på någon känsla alls. Hazel (b) kramade min hand, fick mig att le mot henne.
"Vad exakt kommer ni checka, Percy?" Leo tog ordet, och jag kunde uppfatta att han sneglade mot mig Och Hazel då och då när han trodde jag i te såg. Den där frågan verkade vara ganska obesvarad, och Valdez var inte den enda som undrade.
"Vi håller alla utkik efter Nico. Nema och Hazel ni kommer att bo över på en camping några nätter.. jag har fått rapporter från Keiron om halvgudar som håller sig där. Dem lönar Gaia, ni ska försöka ta reda på vad hon planerar härnäst. Percy o company-" Leo skrattade till, vilket finne bara förvånade mig. "-vi ska leta mer himmelskt brons" Annabeth tog till orda innan Percy hann svara, men Leo verkade nöjd med svaret. Förutom det att jag och Hazel skulle vara med varandra.