Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

Allison fäste blicken in i Tashas ögon. Tonen hon använde lät bara falsk ich hon såg att leendet inte var äkta.
"Kan du berätta vad du hade tänkt att göra efter du hade klättrat upp i hjulet då?", frågade hon misstänksamt medan hon inombords började lägga ihop två och två. Tasha skulle alltså klättra upp på hjulet och sedan hoppa? Det förvånade Allison, hon hade visat sådan livskraft trots hennes lungor. Hon tog ett steg närmre Tasha, hennes ögon var vackra vilket hon aldrig tidigare hade haft tid att kunna uppskatta.
"Och ja, jag träffade Tor. Han undrade hur det var med dig, snälla gör inte så att jag måste förklara varför du ligger i en blodig pöl utan att andas", suckade hon, fortfarande med blicken fäst i Tashas ögon.

Tasha tog ett steg bakåt, Allison var obehagligt nära särskilt som hon stirrade in i hennes ögon. Nej, hon var inte van vid den närheten, inte mer än från hennes bror. Allison var på tok för uppmärksam och det skrämde Tasha.
"Jag hade tänkt att klättra ner." svarade Tasha ärligt, hon hade inte haft en tanke på att hoppa. Hon behövde inte hoppa ännu, än fanns det tid kvar innan den sista fasen då allt skulle avslöjas.
Tills dess tänkte hon göra vilka farliga saker som helst, då utgången inte gjorde något.
Hon log snett mot Allison, hur det än var tänkte hon inte ta livet av sig i hennes närvaro. Det skulle ge henne men för livet och det önskade Tasha henne inte.
"Tack för att du hälsade honom." log Tasha istället svagt för att leda Allisons tankar in på annat. Hon la försiktigt en hand på hennes axel, den darrade lätt. Tasha visste inte om hon skulle brista i gråt, så istället började hon åter gå mot pariserhjulet.

"Bra. Och bara så du vet, jag bryr mig inte om du gör det eller inte. Jag orkar bara inte med allt skit som följer med handlingen, det kommer ju antagligen påverka mig också", sa hon kort. Hon visste inte varför hon kastade ur sig det, för det var inte ens sant. Hon gillade Tasha, men på grund av falangerna och deras normer visste hon att deras lilla vänskap var fel och hon ville inte sätta Tasha i ännu mer trubbel. Eller riskera att förlora henne. Då var det bättre att bara umgås på ytan, och inte lära känna varandra på djupet.

"Och ingen orsak, men du är skyldig mig en gentjänst", skämtade hon men blinkade för att visa att hon inte har seriös. Tashas hand darrade lite när hon lade den på Allisons axel och hon fattade Tashas hand med en av hennes egna.

"Kom nu, nu klättrar vi upp för det där jävla hjulet", log hon.

jag drar mig ur då jsg inte kommer hinna skriva pga prov osv

Tashas ögon glödde ilsket till och hon drog undan handen som Allison tagit. Det syntes väl att orden tagit henne hårt. Visst förstod hon falang före blod, men hon hade inte trott det om Allison. Hon hade faktiskt trott att de hade någon vänskap, att kvinnan skulle bry sig.
"Det är inte precis så jag tänkt att göra. Ingen ska behöva råka illa ut för min skull." sa Tasha lugnt och började öka på sina steg mot hjulet.
"Förresten besvära dig inte med att klättra med mig. Jag klarar mig bra själv, gå du hem till dina små tappra vänner." fräste hon plötsligt till och knuffade Allison från sig innan hon sprang där ifrån. Sprang rakt in i mörkret mot det stora hjulet. Hon tänkte minsann inte slösa mer tid på Allison om hon inte brydde sig ens lite om henne.
Tasha sprang snabbt, kanske alltför snabbt och hon ansträngde sig. Annars när hon sprang så brukade hon ömsom andas i munstycket för att hon skulle klara längre distanser. I sin ilska hade hon glömt det och flämtande föll hon ner på marken framför hjulet när hon kom dit. Det rev och gjorde ont i lungorna och hon kände att hon höll på att förlora alla luft. Snabbt försökte hon dra upp dragkedjan till jackan och fann tillslut kedjan med munstycket på. Hon satte det till sitt rum och försökte lugna sig, dra djupa andetag för att återfå luft.

Allison suckade när Tasha rusade iväg och svor sedan till. Det var riktigt klumpigt av henne att yttra sig sådär, men det fanns inget som kunde ta tillbaka det hon hade sagt.
"Tasha vänta!", ropade hon efter henne, men gjorde inget försök att stoppa henne när hon sprang bort mot hjulet. Istället satte hon sig på den kalla marken och lade huvudet i händerna.

Kanske var det lika bra det som hände. Hon slapp lägga energi på att bry sig om någon och vara rädd för att råka förlora personen, men hon visste att hon hade förlorat Tasha i samma sekund som gin yttrade orden. Hon hade låtit sig tycka om Tasha för mycket, och det gjorde faktiskt ont inom henne att se henne springa iväg.

~~~

Tasha hörde Allisons rop, men hon hade ingen plana att stanna. Ville Allison något fick hon anstränga sig själv.
Tasha hade lagt sig på rygg för att återfå andningen och snart blev den lugn. Det gjorde fortfarande ont när hon andades, men det var hon van vid. Det brukade vara så när hon hade ansträngt sig så pass och varit ovarsam med munstycket och inte använt det som hon borde.
Tillslut ställer hon sig upp och blickar upp mot hjulet som hon skulle klättra i. Kanske hon borde göra det ändå? Göra som Allison sagt och hoppa, det spelade ju ingen roll när hon gjorde det. Men då var det dags att börja klättra. Bestämt tog Tasha tag i den första järnbalken och drog sig upp. Hon var lugn och sansad, men ju längre hon klättrade desto mer glömde hon bort Allison. Den hisnade känslan att vara så högt upp, pirret i magen, vinden, tystnaden och friheten, det var härligt.

Allison suckade åt sig själv och reste sig irriterat upp. Hon borde inte sitta där och tycka synd om sig själv, man gjorde bara inte så. Hon såg en gestalt som tog sig högre och högre upo i hjulet och Allison började springa mot det. Hon var tvungen att stoppa henne eller åtminstone nå fram till Tasha innan hon fick för sig att göra något. Hon hatade sig själv att hon hade tillåtit sig att börja fatta tycke för någon igen, det slutade alltid så här och efter Finns död hade hon lovat sig själv att aldrig komma någon nära igen.

Med stadiga händer tog hon tag om bjälken och började klättra upp. Hon tog sig upp snabbt och effektivt och var ganska snabbt ikapp Tasha som antagligen inte var lika van klättrare.
"Förlåt, det var inte meningen att säga sådär", suckade hon. Hon var tvungen att i princip skrika för att överrösta vinden som var väldigt stark där.

Tasha hade sett Allison komma, varför kom hon ens? Hon kom snabbt ikapp Tasha med, något som var irriterande. Hon ville också kunna klättra så snabbt och så självsäkert. Men sen var det den lilla detaljen att hon inte fått träning i det och skulle heller inte få det.
Hon svarade inte på en gång även om hon hört Allisons ord. Hon fortsatte att klättra tills hon kände att hon var tvungen att vila armarna. Hon satte sig på en av bjälkarna och såg på Allison.
"Menar du det du sa? Bryr du dig inte om jag dör?" skrek Tasha till Allison.
"Varför sa du som du sa?"

Allison brydde sig inte om att sätta sig ned utan lutade istället sig mot en av bjälkarna.
"Jo det gör jag. Jag bryr mig för mycket, och det suger!", utbrast hon frustrerat. Hon hade inte haft en vän sedan Finn dog, och hon ville inte förlora Tasha. När hon hade sagt orden tidigare hade hon insett att Tasha betydde något för henne, trots att de knappt kände varandra och trots att de kom från helt olika falanger. Hon hade alltid haft ett slags skal runt omkring sig, men under denna korta tid hade Tasha lyckats bryta igenom det.
"Jag sa det för att jag var rädd, okej!? Jag orkar inte förlora någon igen, och det slutar alltid med att man förlorar de man bryr sig om". Hon suckade och drog bak en hårslinga som hade ramlat bakom öronen för att dölja med kroppsspråket hur hon kände sig.