Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Jag var svagt medveten om resten. Jag hörde hur Ally och Wilma gick till attack mot Kronos. Jag blev chockad, Wilma hjälpte mig. Plötsligt hörde jag Allys röst och slog upp ögonen.
" Ally, han jag..." Min röst avbröts
" Det är okej Emma, allt är bra nu," sa Ally " Kronos är utslagen en stund så jag föreslår att vi sticker." Vi gick fram till Wilma och stämningen blev genast obehaglig. Jag visste inte vad jag skulle säga.
" Ehm tack för att du vet... Räddade mig. Jag litar fortfarande inte helt på dig men det får du stå ut med Wilma," jag såg hur hon log när jag äntligen sa Wilma.

jag log tacksamt mot Emma. ''Eh... Tack Em. Och...förlåt...''
Jag tittade åt Allys håll för att visa att jag menade till dem båda. Sedan kastade en blick på Julia. Sedan började ag gå mot henne. För en sekund såg hon skrämd ut och bakade ett steg, men när jag log lite mot henne verkade hon slappna av en smula. ''Jag vet att du vet vem jag är'' jag synkade pannan och var inte nöjd med ordvalen ''Men jag vill ändå presentera mig. Som mig själv...och inte en mareonett. Wilma Wave'' Jag sträckte inte ut handen för att hälsa, eftersom att den var blodig, och svettig-och antagligen inte något någon skulle vilja skaka hand med nu.
Men hon log med hennes havsgröna ögon mot mig. ''Julia Jackson''
Jag nickade sorgset och vände mig om så att jag stod mot Ally och Emma.
''Nico och Annabeth...Var de bara hologram...?'' undrade jag.
Men de svarade inte. De visste antagligen inte heller, oc ville inte tänka på det. jag ville inte klandra dem. De var deras syskon.
''Al, kan du transförera oss hem?'' Frågade Emma.

"Ja det kan jag men vi ska gå tillbaka och fortsätta det här kriget mot Kronos men jag vill inte att Julia ska vara med, det är viktigt att du inte bli skadad eller dör för du måste tilbaka till din tid men så länge ska du vara i lägret." sade jag och sträckte ut mina händer.
Alla höll händerna hårt och vi kom till halvblodslägret. Jag började må dåligt igen men det var inte allvarligt så jag försökte stå. Vi gick från skuggorna och in i lägret. Många stirrade på oss kanske för att jag Emma och Will var blodiga och att de såg Julia.
"WILMA WAVE HUR KUNDE DU GÅ MED KRONOS!" skrek Percy och stormade fram mot Will.
"Håll käft Jackson vi tar det här senare för först måste vi lämna din dotter i säkerhet." fräste jag och Percy stelnade till.
"Sa du just presic din dotter?" fråtgade han förbånat.
"Ja hon är från framtiden och vi ville bara lämna henne ifred innan vi fortsatte så ta hand om henne och låt henne inte gå ur lägrets gränser för det kan bli farluigt om hon dör eller blir skadad"

Percys min var obetalbar.
" Vem är mamman?" Viskade han. Jag flinade och sa
" Annabeth," jag log åt hans reaktion.
" Hej Julia," sa Percy
" Ehm hej pappa," sa Julia blygt.
" Ni kan väl lära känna varandra så går jag och Wilma och Ally till Stora huset," sa jag och Percy nickade.
" Kom," sa Ally och vi gick till stora huset där Keiron väntade. Han såg bister ut
" Wilma, Emma och Ally," sa han " berätta allt som hänt"

Jag ville inte säga något. Ärligt talat ville jag försvinna, sjunka ner i joden. Efter allt Keiron hade lärt mig och sagt. Alla varningar om att inte förblindas av hat, trotts det hade jag övergett dem. Jag hade litat på Kronos.
Ally och Emma började berätta allt som hade hänt. Hur vi hade träffat på Bob, och sedan stött på kronos. Hur jag hade gått emot Emma när hon hade behövt hjälp. Och för varje ord, ville jag bara försvinna. Till intet.
När de senare hade berättat klart muttrade Keiron tankfullt.
''Vart är Mr D?'' frågade Emma trött med rynkad panna.
''Han behövde åka till olympen'' Nu rynkade Ally också pannan men sa ingenting mer.
Jag kände lägerledarens blick på mig. Hela samtalet hade jag suttit på en pall och tittat ner i marken. Men nu tittade jag upp i de oftast varma ögonen. Men nu fanns bara bekymmer och sorg där. Han sa inget. Inte jag heller.Jag ville inte bryta tystnaden. Men tillslut behövde jag det. ''Hej Keiron'' mumlade jag och skämmdes över mig själv.

Jag kollade medlidande på Will som nu skämdes över det hon gjort.
"Keiron, ska vi tillbaka till uppdraget?" undrade jag.
"Jag är rädd för det." sade Keiron och kollade fortfarande med bekymmer och sorg på Will.
"Då är det lika gärna bra om vi går nu." sade Emma och vi ställde oss upp.
"Lycka till." sade Keiron innan vi gick.
"ALLY!" skrek e välbekant röst bakom mig.
Det var Nico, han sprang mot mig och kramade mig så hårt att jag började kvävas. Jag började skämmas över att jag inte tänkte säga Hej innan jag stack.
"Hej brorsan." sade jag när Nico släppte mig.
"Mår du bra?" frågade han oroligt när han såg attb jag var blodig.
"Sisådär." erkände jag.
"Ska du sticka igen?" frågade han sorgset.
"Ja, jag ska göra mitt bsta att ibnte dö Nico." sade jag.
"Så du menar att du inte kommer till Tartaros igen?" frågade han.
"Du jag ommer vara där många gånger för jag är vän med Tartaros själv." sade jag och nu stirrade de på mig chocka. "Vadå?"

" Är du vän med Tartaros?" frågade jag chockat och hon flinade.
" Inte direkt vän, men vi har träffats," sa hon,
" okej," sa jag " Ehm... Wilma, du måste vara beredd på jag fortfarande inte litar helt på dig," hon nickade.
" Vänta Emma, ditt ben," sa plötsligt Ally och jag stelnade till.
" Ja vadå?," frågade jag och grimaserade när jag påmindes om smärtan. Jag kollade på benet som hade blivit infekterat och nu skiftade mellan rött, lila och blått.
" Nej det måste läkas Emma," sa Wilma och jag stönade högt.
" Måste jag?"

''Vi alla har skador men allvarligt. Du attackerade kronos. Dina är värre'' Mumlade jag och fick Emma att stätta sig på en stol.
Hon stönade när en satyr lade upp det brutna benet på en liten pall.
''Vart är Will?'' frågade Ally och jag tittade frågande på henne ''Will Solace. Han kan hjälpa Emma.'' det kunde de flesta från Apollons stuga men det var en av de Ally kände bäst.
''Jag kan...'' tänkte jag erbjuda mig men Keiron avbröt mig
''Nej Wilma. Du stannar här så hämtar jag honom.''
''Ehm... Ojej då'' mumlade jag. Litade inte Keiron heller på mig?
En stund senare syntes Wills välkända ansikte. Han hade på sig en lägertröja som var det vanligaste här.
Jag log lite mot honom men han gav mig en kall blick, så jag tittade bort.

"Vad..." började Will men jag avbröt honom.
"Det förklaras senare, Will, men kan du fixa Emmas brutna ben?" frågade jag och han suckade men nickade.
Han gick till sjukstugan och hämtade ambrosia en ispåse och bandage. Han bindade ihop Emmas ben la ispåsen på det brutna benet och gav Emma ambrosia. Jag kände mig yr från skuggresan men frågade inte om jag fick.
"Så hon behöver vila några timmar innan benet inte längre är brutet." sade Will och viskade något till Keiron och han nickade.
Emma såg ogillande ut men sade inget. Wilma ssåg fortfarande skamsen medan hon kollade ner på marken. Jag såg Piper och Jason komma till de. De kollade argt på Wilma.
"Vad gör..." började Jason men jag avbröt igen.
"Senare." sade jag och gick till Hades stuga.
Jag kunde i alla fall umgås med Nico innan uppdraget började - igen.

Jag var fortfarande arg på Wilma, men de andra hade inte varit där så de hade faktiskt inte vetat hur det var. Hur hon var. Jag drömde en konstig dröm, Wilma stod lutad över mig med en kniv. Det var ett hemskt minne och jag ville helst glömma bort det. Sen såg jag en armé med halvgudar, monster och Kronos i täten. Sen hörde jag en kall röst som viskade.
" Emma..." Sen dök Wilma och Ally upp och blev torterade av Kronos. " Du kunde förhindrat det, gå med mig och dina vänner skonas." Det är bara en dröm, han kan inte skada mig eller dem.
" Hur mår du?" frågade en röst och jag slog upp ögonen. Där stod Will Solace.
" Du borde nog vila lite till," sa han