[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke skrattade till av minnet av varför de satt fast här, vilket egentligen var en ganska rolig historia. De satt väl egentligen inte fast här, men Tor hade alltid tyckt om att överdriva något.
"Min bror här ville inte gifta sig, utan tog med sig mig och flydde till Midgård. Men egentligen kan vi väl åka tillbaka", sade han med ett flin. Tor hostade till.
"Det var inte anledningen! Det var du som lurade dvärgen och söp honom under bordet. Du var den som nästan startade krig!" sade Tor något stött. Loke ryckte litet på axlarna. Det var sant, han skulle inte förneka det. Han trodde inte att det skulle vara nån fara att åka till Asgård igen, han trodde nog att deras far hade lugnat ned sig. Han flinade emot Tor igen.
"Men du följde fortfarande med för att du inte ville gifta dig." Tor muttrade.

"Är inte du gift?" sa Eira en aningen förvånad. Hon hade trott det, hon hade blivit bortgift då hon var femton, borde han då inte vara gift flera gånger om vid detta laget?
"Fast jag förstår varför du flydde, giftermål och allt som kommer till där efter är bara vidrigt. Det finns inget bra alls i att bilda familj." sa hon något bittert. Men sedan log hon ett ursäktande leende till Loke, han verkade ju ändå trivas med sin Sigyn.
"Varför söp du ner en dvärg?" frågade hon Loke istället för att släta över det hela.

"Snart är jag väl det", sade Tor med en suck. "Jag är inte ensam om att inte gilla det iallafall", sade han med ett litet leende mot Loke.
"Det är en lång historia. Men det var en av dvärgarnas ledare, som jag slog vad med om vem som klarade dricka mest. Jag vann, men senare anklagade han mig för att ha fuskat. Och dvärgar är ett väldigt retligt folk", förklarade han med ett flin.

"Borde åtminstone inte gudar kunna välja själv? Dessutom är du man, vem det än ska bli är du väl överlägsen henne och kan bestämma?" frågar hon dock tvekande, hon visste inte hur reglerna var hos dem. På något vis trodde hon att alla män i äktenskap var som hennes eget och det var inte ett lyckat ett.
Eira skrattade till.
"Jo, jag har hört att de är det." flinade hon, hon hade fått det berättat i sagor.
"Hade du tänkt att bjuda på mat eller ska jag behöva laga själv?# flinade Tor mot sin bror.

Loke skrattade till åt sin brors kommentar, och slog ut med handen så att bordet blev fyllt med mat.
"Tor och Sif blev troförlovade när de bara var barn. Så det var vår far som bestämde det, och av någon anledning har Tor alltid haft svårt att binda sig", förklarade han med ett flin. Tor tyckte inte om att prata om det, så Loke fick prata för honom. Inget ovanligr direkt - det hade han fått göra otaliga gånger.
"Men dvärgen hade iallafall anledning att bli arg", bytte Tor samtalsämne.
"Så du påstar att jag fuskar?" frågade Loke med ett flin varpå Tor brast ut i skratt.
"Den som påstår att du inte fuskat måste vara döv." med döv och inte blind menade han att Loke kunde ofta vara diskret, men man fick höra mycket om det och han var ju trots allt busets gud. Loke skrattade, förnekade inte. Han visste hur andra såg honom, och hade inga problem med det. I många fall hade de ju rätt också. Oftast var han inte så snäll som han varit emot Eira.

"På så vis." nickade Eira förstående. Hon förstod, hon själv var ju liksom han trolovad och det var inte alls en smart lösning enligt henne.
"Vi tar och struntar i vad alla giftermål och trolovningar heter så gifter vi oss." flinade hon mot Tor och knuffade skämtsamt lätt till honom. Även om hon hade det tusen gånger mer än sin man. Så var det inget precis som gick. Inte ens med Loke, vilket var synd. Men hur det än var så var fokuset i att finna hennes bror och just nu att äta.

Loke skrattade till. Det hade allr vart nåt, om Tor flydde ifrån sitt äktenskap och gifte sig med en människa.
Han drog tillbaka tankarna till resan de skulle göra. För det första fick de hitta ett skepp som skulle ta dem till Miklagård, vilket egentligen inte borde vara så svårt. När de sedan kom dit fick de väl egentligen helt enkelt börja med att fråga runt om skeppet och Joar.

Tiden gick och Eira tränades, hon blev allt bättre och bättre inom vapenhanteringen. Hon fick även mer kött på benen tack vare mat var dag och god behandling. Hon älskade detta livet och fick även lära sig mycket i smedjan.
Den vackre och charmante ynglingen som jobbade i smedjan blev snart till ett rykte bland kvinnorna. Hur det än var drog hon dem till sig och de trånade efter henne. Kanske det berodde på utseendet då hon just nu var så lik sin bror. Eller att hon lyssnade på dem, kunde tala med dem och trösta om det var så. En kyss kunde hon ge dem, som något roade henne, men inte mer än så. Hur många äkta män, bröder och fäder hon retade visste hon inte. Men det var inte precis som om någon gav sig på varken Loke eller Tor och då inte deras skyddsling.
Men tiden gick och hon blev alltmer otålig att leta efter sin broder. Allt som allt hade han varit borta över ett år, tänk om han var död?

Tiden gick medan han tränade sin skyddsling, som blev allt mer skicklig. Hon verkade stortrivas där, även om han började märka att hon började bli något otålig. Antagligen ville hon ge sig av för att leta efter sin bror så snart som möjligt, vilket förstås var förståeligt, och han trodde också att hon var ganska redo för att ge sig av.
En morgon började han gå ut i smedjan för att sätta igång elden innan han gick in för att via magisk väg ställa fram frukosten. De behövde ge sig av så snart som möjligt nu,så det var dags att höra hur redo hon kände sig.

Hon och Loke hade börjat anpassa sig efter varandra och börjat skaffa rutiner. Var morgon startade han smedjan och trollade fram frukosten så hon kunde sätta sig vid dukat bord då hon vaknat.
Det var konstigt vad snabbt man vande sig vid magi och vid nyheten att bo med en gud. Nog var det ändå tråkigt att han var en gud. Han skulle leva om henne, tänk om de träffades då hon var en gammal tant? Hon ville inte ens tänka det. Sedan hade hon väl inte ens nöjet att träffa honom efter sin död. Bara de som dog i strid kom väl till Tors salar och Valhall, alla andra blev förvisad till Hels rike, dessutom var hon kvinna och de kom väl aldrig till Valhall? Hon var ledsen på sin fars vägar att han inte dött i strid trots den stora krigare han varit.
Solen sken in genom fönstret och störde hennes sömn. Hon sträckte gäspande på sig innan hon klev upp och klädde på sig. Hon drog kammen genom håret och gick sedan till köket och satte sig vid det nydukade frukostbordet.