ÖPPET fantasy-roll

Rozzo kastade sig ner och började äta på haren. Han tog en paus i ätandet.
"Jag... Jag är igentligen en skepnadsbytare men jag är förhäxad så jag kan inte byta nu... Jag vill helst inte prata så mycket om det" säger Rozzo och fortsätter att äta den smaskiga haren. Det kändes som att han var trygg när Zia var i närheten. Att han kunde berätta allt för henne. Enligt han, hade han fått en vän.

Ilskan hade lagt sig. Krona märkte att hon dreglade. Haren såg god ut. Hon ville inte men kunde inte hjälpa det. Hon la armarna i kors. Det var lite som ett sätt att fängsla sig själv från att göra något. Hon var innerst inne glad att Rozzo var där. Han kanske till och med skulle förstå henne. Men hon visade det inte. Istället flyttade hon sig lite från räv. De andra skulle inte förstå det men RozZo skulle förstå. Hon visade att hon litade på honom. Sedan gick hon tillbaka till Will. Will såg fortfarande lite rädd ut men Endromeda ville ändå vara där. Will var iallafall okej trots att det var lite stelt.

Rozzo kastar en snabb blick på "Vargdoften". Han litade på henne också. Efter han hade ätit upp haren riktade han blicken åt "Vargdoften".
"Vad heter du då?" frågade han och log. Han kunde inte undgå att fråga.

Hon fnös till svar. "Endromeda." Hon sa det kallt. Hon kanske var glad att för honom, men hon ville behålla sin respekt. Hon granskade honom. Det kändes faktist inte jätte konstigt att prata människospråk med en varg. Efter ett tag satte hon sig ner på huk. Hon hade skrämt räv innan och ville gottgöra honom. Hon höll fram handen mot honom. Det var upp till honom om han ville acceptera det. Det tog lite tid men tillslut hoppade rävungen upp i hennes famn. Hon såg i ögonvrån hur zia log. Hon gav henne ett litet leende tillbaka. Visst, hon kanske var jobbig men hon tyckte om räv och då behövde hon tycka om Zia också.

Rozzo förstod att hon var lite reserverad mot en främling men han drogs liksom till henne. Han log när han såg att Räv gottgjorde henne. Han brukar inte gilla för kaxiga typer men han kunde inte neka till att han gillade Endromeda på något sätt. Hon skulle förstå honom. Eftersom han förstod att hon var varulv förstod han att hon hade blivit "övergiven". Precis som han själv. Hon kanske förstod hur det var att växa upp i skogen men med ett mänskligt sinne. Han började bli nyfiken på alla andra som var samlade här. När han tittade på "Rullstolen" så kända han en doft, en kentaur. Han ställde sig upp och tittade stressat omkring sig. Han brydde sig inte om dem andra undrade vad han gjorde. Han hade inget emot kentaurer, inte på senaste tiden...

Will granskade Rozzo och bet sig i läppen. Man kunde nog lite på honom även om han spionerade på folk och åt harar.
"Jag heter Willow", pep hon, trots att ingen frågat om hennes namn. Hon drog handen genom håret (som brukade vara välborstat) och suckade. "Men du kan kalla mig Will. Det gör typ alla". När hon sa det sista kastade hon en blick på alla runtomkring. Hon kunde inte riktigt tolka Arezrans ansiktsuttryck, Zia verkade vänligt inställd och Endromeda - var Endromeda, och klappade Räv.

Endromeda tittade misstänksamt på Rozzo. Något var uppenbarligen fel, men hon brydde sig inte. Hon hade räv och det var bra. Räv var så livlig i denna döda värld. När räv hoppade ner från hennes knä kom Endromeda på sig själv.
Hon var avslöjad. Hon började få panik och gå fram och tillbaka på stället medan hon nästan desperat drog hårslingor balom öronen. Hon började bli arg, inte på de andra utan på sig själv. Hon ville inte skrämma räv igen så hon bestämde sig att gå bort en liten bit. Hon stampade förbi de andra och viskade, mest till Will att hon kommer tillbaka snart. Hon gick fram till ett träd. Hon skulle ta ut sin ilska på det. Hon ställde sig redo i stridsposition och började morra åt trädet för att sedan bulta på det med knytnävarna. Det gjorde ont, men hon intalade sig att hon skulle fortsätta tills hon tillfogat trädet någon form utav smärta. Hon slog till igen. Lite av den yttre barken försvann. Det kändes rätt. Hon fortsatte med några sparkar. Hon skulle fortsätta tills ilskan var bortglömd.

Endromeda sa att hon skulle komma tillbaka snart, men Will blev ändå lite orolig. Tänk om något hände henne? Tänk om hon blev kidnappad? Uppäten? Fördlag av hemska saker som kunde hända hennes vän (även om de var mycket otroligt ifall de skulle hända) dök upp i Wills tankar.
"Äsch, sluta nu", viskade hon till sig själv. Endromeda klarar det. Hon verkar kunna sånt här.
Hur Endromeda morrat mot Rozzo hade inte gjort Willow rädd. Det hade bara gjort henne nyfiken och uppspelt, som om det fans coola saker i den här världen med. Will hade i någon sekund trott att Endromeda var en varulv, men sedan nästan skrattat åt sig själv. Lägg av, tänkte hon. Det finns väl coola saker, men varulvar är en överdrift. Även om det hade varit hyperawesome.

Rozzo svalde hårt och satte sig ner. Han tittade på Will. Människan.
"Hej" sa han kort och kaxigt.
"Du är en människa? Visst?" Säger han och tittar henne rakt in i ögonen. Hans varginstingter ville morra men då skulle han bara hamna i trubbel. Han litade på Endromeda och Zia, ja kanske på Räv också men det kommer ta väldigt lång tid att bygga upp en "vänlig" relation med en människa... Han vände sig till dem andra två som inte presenterat sig. Han gick fram till flickan och "Rullstolen". Han upptäckte att tjejen också var en slags människa. Han hade tittat dem flesta i ögonen men han skämdes för mycket när han skulle titta in i mannens. Han bara sänkte på huvudet.
"Vad heter ni två då?" Så han lågt

Gargog förstår inte varför han inte kan övervaka varelserna. Då kommer en svart ekorre med röda ögon och hoppar upp på hans axel.
"Övervakningen avbröts sir. Vi har fått singnaler om att en har gått iväg, testa på henne! Hon är ju själv det kanske går" viskade ekorren och hoppade sedan ner och sprang iväg.
"Tack Ritzu" viskade han. Han tog fram trollstaven, siktade på ögat och mumlade. Han såg nu flickan. Hon verkade väldigt arg då hon attackerade ett träd.
"Identifiera" viskade han. Det kom en viskning förd i en vind.
"Varulv" sa vinden. Gargog skrattade och slutade övervakningen. Men hans skratt slutade tvärt. Han känner sig stark när en av dem inte är där men han känner sig svag när alla är samlade. Han är rädd att dem ska föra framåt hans enda rädsla. Hans enda svaghet. Den enda känslan han aldrig, ALDRIG har tagit del i att känna av - Sammarbete