Skrivet av Ella01: Okej nu skriver alla sina bidrag här så jag gör väll också det då XD Någon kanske är intresserad av att läsa den...
Spoiler:
Tryck här för att visa!Del 1 - En ovanlig snöstorm
Elsa och Sam gick genom en stor skog, det var kallt och den första snö föll igår. Granarna var täckta av vit snö som glittrade av den svaga morgonsolen. Det var dagen innan julafton och deras mor hade plötsligt fått en allvarlig sjukdom. Hon hade skickat Elsa och Sam för att handla julmat och julklappar. Elsa tog tag i sin systers hand och kramade den hårt.
“Sam”, mumlade Elsa lågt och såg upp på den ljusa himmelen.
“Vad är det Elsa?” frågade Sam mjukt och tittade på sin syster som gick brevid henne.
“Det snöar!” utropade Elsa förtjust och hennes ögon glittrade. Sam följde sin systers blick och mycket riktigt det snöade igen. Mjuka flingor föll ner och la sig på Elsas utsträcka vante. Sam log och böjde sig ner vid en snödriva, där formade hon snön till en liten boll och gömde den bakom ryggen.
“Kolla här, Elsa!” ropade hon högt. Elsa vände sig om precis i tid för att se en snöboll komma farandes. Den träffade på hennes rygg och hon föll raklång ner i närmsta snödriva och började gapskratta. Sedan tog hon upp lite snö och gjorde det till en klump som hon slängde mot Sam. Sam flyttade sig åt sidan och snöbollen träffade ett träd brevid.
“Du missade!” ropade Sam och duckade för en till snöboll som kom farandes genom luften, men hon fick den i pannan. Sam sprang fram till sin syster och lyfte upp henne, snurrade runt och skrattade.
“Du ska få för den…”
“Bara om du kan ta mig!” skrek hon och sprang vidare. Sam sprang tätt efter sin lillasyster, för att vara sju år sprang hon fort. Sam tog i lite till och var nu ikapp sin syster.
Snön hade nu börjat falla snabbare och mer intensivt. Snön blåste mot de båda syskonen och de stannade en stund för att vila.
“Jag är snabbare än dig”, sa Elsa och ett stort leende spred sig i hennes ansikte. Sam nickade och klappade henne på huvudet.
“Vi måste gå nu om vi ska vara hemma innan kvällen”, sa hon och lyfte upp Elsa.
Snön blåste i ansiktena på dem båda syskonen men de kämpade på ändå. Efter en stund var de tvungna att stanna för vinden var för stark och Elsa frös så att hon darrade. De satte sig bakom en stor sten och Sam la handen på hennes rygg.
“Hur mår du?” frågade hon milt.
“Br..r..a”, sa hon och darrade på rösten, “men jag kan nog inte fortsätta nu”, sa hon tyst.
“Nej, vi kan inte fortsätta i det här vädret, det lugnar nog sig snart.” Elsa nickade och lutade sitt huvud mot Sams rygg. Efter en lång stund satte sig Elsa på helspänn.
“Vad är det?” frågade Sam och kollade oroligt på henne.
“Jag tror jag hörde något”, sa hon och kröp längre in i skogen.
“Nej”, viskade Sam och kröp efter henne. Elsa var en bit framför Sam. Hon reste sig plötsligt upp och rusade fram och böjde sig över något.
“Kolla!” ropade Elsa förtjust och strök bort lite snö och under snön skymtade en gyllene skena från någon slags skida. Elsa började gräva och snart skymtade en stor vagn.
“Vad är det” frågade Sam förbryllat. Elsas ansikte lystes upp och log så att hennes stora glugg syntes.
“Det är en släde”, sa Elsa och log med hela ansikte. “Tomtens släde.” Sam log och skakade på huvudet.
“Det kan det väl inte vara?” Elsa nickade och sa:
“Jo det är det, kolla här!” Elsa pekade på en liten metallbit i högra hörnet. Hon bokstaverade medans hon läste:
“Ti..ll..h..ör Ju..l..to..mte..n” Hon såg sorgset på släden. “Den ser ut att ha störtat!”
Ett pinglande ljud hördes, Elsa och Sam tittade på varandra och sprang sedan mot ljudet. Ett svagt blinkande ljus syntes genom skogen. Brevid ett träd låg en ren. Nosen lyste i en röd färg och renen såg väldigt ledsen ut.
“Tomtens ren, Rudolf!” Elsa böjde sig över renen och klappade den. “Ta det lugnt, vi ska hjälpa dig…” Sam sattes sig brevid sin syster.
“Det är inte jag som behöver hjälp”, sa renen. Elsa och Sam stirrade skräckslaget på renen.
“Vadå har ni aldrig sett en ren prata?” Rudolf reste sig upp och såg surt på de båda barnen. Elsa och Sam skakade på huvudet.
“Men vad har hänt herr ren?” Frågade Sam.
“Kalla mig Rudolf”, sa han och hans nos blinkade lite starkare.”
“Okej, vad har hänt Rudolf?”
“Tomten slog vad men påskharen att han var snabbare på att köra släde så de anordanade en tävling och påskharen körde med ett fult trick. Jag sprang in i ett träd och vagnen flög iväg. Nu vet jag inte var tomten är…”
“Men vi hittar tomten, det bör vara ganska enkelt”, sa Sam och rynkade pannan. “Vad är problemet. Det verkar som om julen är förstörd eller något”
“Det är just det, tomten slog vad om julmagin och om påskharen vann skulle ta bort julmagin”, sa Rudolf.
“Det verkar som om herr påskhare är avundsjuk”, sa Elsa. Rudolf nickade och gick ut på stigen.
“Nu måste jag hitta jultomten. Vill ni hjälpa mig?” Elsa kollade på sin syster och kramade hennes hand.
“Snälla, snälla.” Sam var tveksam, hon ville inte att deras mor skulle bli orolig men om julmagin skulle förvinna skulle miljontals barn och vuxna bli jätte ledsna och det skulle inte bli någon jul.
“Okej”, sa Sam, “men låt oss gå nu så att inte mamma blir allt för orolig.”
Rudolf, Elsa och Sam vandrade runt i skogen och letade efter tomten. Rudolf hade berättat att ingen skulle få några julklappar om inte julmagin återfanns.
“Sam, Sam! Jag tror jag har hittat något!” skrek Elsa. Sam sprang fram till henne och bakom en snödriva låg en man med långt vit skägg och en stor röd rock som var spänt med ett vitt skärp. Han öppnade ögonen och sa:
“Finns det några snälla barn?” Elsa rynkade pannan och tomten reste sig upp “Alltså fattar ni inte? Jag är tomten!” Rudof kom fram och förklarade vad som hade hänt medans han hade varit borta och tomten blev plötslig allvarlig.
“Vi måste ta oss tillbaka till huvudkontoret därifrån kan vi se vart påskharen är. Vi måste skynda oss. Imorgon är det julafton. Är ni beredda att hjälpa oss?” Sam och Elsa nickade ivrigt. Tomten tog fram en liten burk ur fickan och när han öppnade fickan glänste det. Burken var full med glittrigt pulver.
“Ta en nypa och håll i min hand!” Sam och Elsa tog lite pulver men Elsa kunde inte låta bli att fråga en fråga.
“Tomten, varför har du en släde när du kan använda pulvret?” Han gjorde en grimas och såg ner på Elsa.
“Elsa min vän om det ändå var så enkelt. Nej, pulvret används bara vid ytterst specifika tillfällen och idag tycks det vara en sådan dag.” Hon nickade och tog tomtens hand. Sam såg på sin syster, hon var stolt över henne. Sam tog tomtens hand och tomten såg på de båda barnen. Han kastade ut pulvret i luften och runt barnen, tomten och renen bredde ett stort ljussken ut sig. I en sekund försvann marken under deras fötter men efter några sekunder stod de väl behållna på marken som om ingenting hade hänt.
Elsa vände sig om och flämtade till, bakom henne reste sig ett stort vitt palats. Det lyste trevligt från de många fönstren som prydde väggen. Det var som ett stort ispalats hämtat från en magisk saga förutom en sak, det var på riktigt. Sam spärrade upp ögonen när också hon la märket till den stora byggnaden.
“Det här är min tomteverkstad, men om julmagin försvinner”, tomten såg på de båda barnen med en allvarlig blick, “då kommer även slottet försvinna och allt som har med julen att göra kommer att förintas.” Tomten viftade med handen och två små nissar kom genast gående.
“Kan ni vara snälla att föra Rudolf till stallet?” De bugade sig och tog med sig Rudolf mot slottet.
“Men hur ska vi hindra påskharen från att ta bort julen?” frågade Elsa. Tomten tänkte ett ögonblick innan han svarade.
“Det finns ett sätt”, tomten kliade sig på näsan, “men det kan bli väldigt svårt.” Tankarna for runt i huvdet på Elsa och Sam, de båda var beredda på att det skulle bli svårt men framförallt undrade de om tiden skulle räcka.
“Okej”, sa Sam, “hur ska vi göra?” Tomten la sin stora hand på Sams rygg samtidigt som han tänkte på hur han skulle säga.
“Ni måste ta er till Påskharens slott. Genom att annordna en tävling kan ni vinna tillbaka julmagin och ta den tillbaka till palatset. Påskharen är nämligen väldigt förtjust i tävlingar och han kan inte motstå om ni har en bra belöning till den som vinner.”
“Men vad ska vi satsa?” frågade Sam och såg ner på sina skor, hon hade inget som påskharen skulle vilja ha. Tomten log och tog fram asken med glitterpulver.
“Ni kan satsa den här! Det är det sista jag har kvar.” Elsa nickade men kände sig en smula nervös, tänk om de inte skulle vinna, tänk om tomten hade fel, att han inte alls ville ha glitterpulvret. Tomten gav Sam asken med pulver och sa att han skulle ta väl hand om den. Elsa såg på tomten med sin blåa ögon och insåg att något var fel.
“Ska inte du följa med?” frågade hon.
“Nej, när påskharen har julens kraft han han göra nästan vad som helst med mig så jag blir säkrare om jag stannar i tomtestaden. Kom ihåg att använda lite pulver för att ta er hem.
“Okej.” Sam var den första som sa något på en lång stund. Tomten nickade och sa att de skulle skynda sig iväg. De skulle följa ett vitt ljus tills de kom fram till en stor sten likt en hjässa. Sedan skulle de svänga vänster och gå en bit till och om de hade gått rätt skulle de nå ett stort slott.
Sam och Elsa gick in i skogen och följde det vita ljuset som tomten pratat om. Snön knastrade under deras fötter när de gick. Elsa tittade trött på sin syster, mössan var på väg ner över ögonen och hennes små fötter gick i rakettfart.
“Vill du sitta på min rygg en stund?” frågade Sam och det ville hon. Sam lyfte upp sin syster och bar henne hela vägen fram till den stora stenen som föreställde ett huvud med mossa som hår. De svängde vänster, Sam släppte ner Elsa från ryggen för vägen var smal så att de var svårt att gå även utan någon på ryggen. De kom längre in i skogen och på stigen var det stora lager med snö. De två barnen fick verkligen kämpa, snön trängde in i deras skor och jackor och efter att ha ramlat tre gånger satte sig Sam på marken.
“Vi kommer ingenstans. Jag tror vi måste fördela tyngden så att vi inte sjunker ner i snön”, sa Sam. Elsa sken upp och kliade sig på näsan med vanten.
“Vi kan krypa.”
“Bra ide!” sa Sam och lät Elsa krypa före henne. “Ta det försiktigt.”
Efter några minuter hade de kommit flera meter framåt och de försökte hålla tempot. Sam försökte hålla sig lugn men tanken på att tiden höll på att rinna ut trängde gång på gång in i hennes huvud. De kröp vidare och snart jämnade snön sig med marken och de kunde fortsätta gå. De gick upp för ett högt berg och på toppen av berget såg Sam och Elsa en stor borg resa sig. Snön var borta och solen sken starkt. Bakom slottet skymtade en äng med stora gula blommor. Elsa kollade på sin syster och tog av sig mössan.
“Ska vi?” frågade Sam sin syster. Elsa kollade ut på ängen och nickade långsamt. Sam tog Elsas hand och gick nerför berget. Det gick snabbt att ta sig nerför berget. Det kändes skrämmande att veta att det var här julen skulle avgöras. De vandrade ut i gräset och drog in doften av sommar i näsborrarna.
“Det luktar mamma”, sa Elsa och log när hon tänkte på det. Båda Elsa och Sam visste att de inte skulle låta sig luras av den värmande känslan som tinade upp deras frusna kroppar, men samtidigt kunde de inte låta bli att njuta av värmen. Sam bröt tankarna. Hon höll på att bli så förtrollad av sommaren att hon nästan hade glömt sitt uppdrag.
“Nu går vi”, sa hon till Elsa som hade satt sig ner och plockat en av de gula blommorna. Elsa såg tveksamt på sin syster. Hon älskade sommaren och ville gärna njuta mer av den, men Sam hade redan börjat gå mot borgen så hon skyndade efter.
Sam stannade utanför den stora träporten. Det såg ut som ett sagoslott där det brukade bo prinsessor, enda skillnaden var att här bodde det en påskhare. Elsa såg på sin syster. Hon nickade. Elsa lyfte sin hand och bultade så hårt hon kunde på den mörka trädörren.
Del 2 - Vinna eller försvinna
Ett ekande ljud hördes och sedan ett par nätta fotsteg. Ett lås vreds om och någon öppnade dörren. Det var en liten dvärg. Han såg surmulet på barnen och lyfte på ögonbrynet.
“Vi väntar inga gäster”, sa han kort.
“Nej, vi kommer för att prata med påskharen. “
“Han har inte tid för några”, han stannade upp och studerade barnen en kort sekund, “barn”, sa han sedan med avsmak. Han ryste av ordet. Elsa stirrade på dvärgen och en ensam tår rann ner för hennes kind.
“Snälla!” snyftade hon fram. Dvärgen suckade och gjorde en grimas. Han la handen på dörrhandtaget och sa:
“Jag ska se vad jag kan göra.” Så stängde han dörren, Elsa torkade bort tåren och log glatt. Efter några minuter hördes fotsteg och den här gången var det påskharen. Han var liten och hade gråbrun päls. Han hade stora öron som svajade när han gick. Han såg frågande på barnen, men han såg inte alls elak ut.
“Nå, ni sökte mig?” Elsa var först med att svara:
“Ja, vi är skickade från jultomten”, sa hon. Påskharen såg sur ut och sa:
“Den gubbstrutten.”
“Ja, vi undrar om du vill delta i en tävling.”
“Nej, varför skulle jag vilja det?”
“Kanske för att jag har något som kan intressera dig.” Sam höll fram asken med glittterpulvret. Påskharen såg nyfiken ut.
“Visst! Vi kör en tävling.” Han gick ut på trappan och stängde dörren.
“Om jag vinner får jag pulvret och ni lämnar min mark! Och jag behåller julmagin.” Sam och Elsa nickade.
“Men om vi vinner”, sa Sam och log finurligt, “då vill vi ha tillbaka julmagin!” Han funderade en stund sedan sa han:
“Då bestämmer jag vad vi ska tävla i.” Han sträckte ut handen, Elsa såg på Sam och Sam på Elsa. Sedan tog Sam påskharens hand och skakade den hårt. Han smackade med munnen så att hans stora framtänder syntes.
“Jag har bestämt mig! Följ mig!” Han öppnade porten och steg in slottet, Sam och Elsa följde honom hack i häl. Det kom in ett litet rum. Där det fanns två bord. Han pekade på det ena bordet och syskonen ställde sig bakom det, själv ställde han sig vid det andra.
“Jag har bestämt mig. Vi kör en tävling. Den som först lägger det här pusslet vinner.” Barnen nickade. De visste båda att det kunde bli en hård kamp men de var smarta och dessutom var de två.
“Klara, färdiga, gå!” utropade påskharen. Det var inget vanligt pussel utan bitar som var fyrkantiga, trekantiga och prydda med olika streck. Elsa tog upp en bit och tryckte fast den i högra hörnet, lyckligtvis passade den. Sam tog upp en bit och försökte förbryllat förstå sig på det komplexa mönstret av streck och linjer. Elsa tog upp en till bit och såg över axeln att påskharen också hade fått fast en bit. Elsa tryckte fast biten och den passade också.
“Bra!” viskade Sam. Sam gjorde ett försök till med den krångliga pusselbiten och lyckade få den att passa på rätt plats. Det var nu bara fyra pusselbitar kvar. De försökte en bra stund och upptäckte att en av pusselbitarna de hade satt låg fel. Elsa suckade och pillade med sina små fingrar. Hon fortsatte att slumpvis testa olika pusselbitar på olika platser och lyckades på så sätt få fast två till. Det var nu två pusselbitar kvar. Sam fumlade nervöst och försökte få de på rätt plats men det gick inte. Hon gjorde försök efter försök och såg att påskharen började komma ikapp. Det gick ett sus genom luften när Sam placerade den sista pusselbiten på rätt plats. Elsa skrek högt och började skratta. Påskharen såg finurligt på dem och gick fram emot dem.
“Bra, bra. För att vinna måste ni svara rätt på en fråga.” Elsa skulle just säga emot att hon inte tyckte det var rättvist men påskharen la ett finger för hennes mun.
“Svara på denna fråga eller så förlorar ni!” Elsa nickade sammanbitet och såg ner i marken.
“Varför vill ni ha tillbaka julen?” Det första som slog Sam var julmat och julklappar och det sa hon:
“Jag tycker mest om julmaten och julklapparna!” Påskharen bet ihop och såg argt på henne.
“Alla tänker bara på sig själva, på julklappar och inget annat. Det var därför jag bestämde mig för att ta bort julen!” skrek han argt. Elsa såg på påskharen och la en hand på påskharens huvud.
“Julen är en högtid, det viktigaste är att man får vara tillsammans, det är det enda som är viktigt och just nu vill jag vara med min familj”, viskade Elsa så att det knappt hördes.
Påskharen kände hur en klump lossnade från hjärtat. Den hade suttit där sedan långt tillbaka när han var liten. Det fanns någon som fortfarande visste vad som var viktigt, Det hade han inte trott. Han ångrade sig så mycket och nu skulle alla hata honom. Han sjönk ner på marken och slokade med sina öron.
“Förlåt mig, förlåt mig så mycket. Finns det något som jag kan göra för att gottgöra er?” Elsa såg på honom och klappade sedan honom mjukt på huvudet.
“Det finns det faktiskt!” Påskharen kollade upp på Elsa med en förvånad blick.
“Vadå? Jag gör vad som helst!”
“Du kan ge tillbaka julmagin.” Han nickade och öppnade en liten ask med en nyckel som han hade hängande runt halsen. I asken låg en stor rubin som glänste. Den utstrålade energi och kärlek. Påskharen lyfte upp den från asken och la den i Elsa händer.
“Ta väl hand om den!” Elsa och Sam nickade.
“Vi måste gå nu och om inte rubinen är tillbaka innan julafton hinner inte tomten ut i tid.” Påskharen såg ner på sina fötter nickade.
“Självklart, det är tre timmar kvar. Lycka till!” Han förde ut dem i hallen, Sam gick ut i det starka skenet, av solen men Elsa stod kvar i några sekunder inne hos påskharen.
“Tack”, sa hon, “tack för att du ändrade dig!”
“Jag har aldrig träffat någon som dig Elsa, du är unik.”
“Tack!” sa hon glatt. Sedan öppnade hon dörren där Sam stod och väntade.
“Kom Elsa!” Elsa sprang ut till sin syster och kramade rubinen hårt i sin hand. Plötsligt kände hon något kallt på sin näsa, hon vände blicken upp mot skyn och ner föll miljontals snöflingor. Hon log och vinkade till påskharen. Sedan tog hon en nypa pulver från Sam och de kastade upp det i luften. Det glittrade till och plötsligt stod de utanför huset. De var hemma. Det lyste i fönstret och Sam och Elsa klev in köket. Där satt deras mamma och log glatt.
“Tack för att ni dukade. Ni var väldigt snabba må jag säga.” På köksbordet stod all sorts mat de kunde tänka sig, julskinka, ost, smör, bröd, sallad, köttbullar och potatis. På golvet stod granen och under låg tre paket. Ett till vardera familjemedlem. Sam och Elsa log hemlighetsfullt mot varandra, undra vad deras mor skulle säga om hon hade vetat. Elsa kände efter i fickan där hon lagt rubinen, men den var borta. Istället låg där ett kuvert. Hon öppnade och gav det till Sam och bad henne läsa.
“Kära Samira och Elsa Jonsson. Ni har varit till stor hjälp och utan er hade vi inte klarat det. Julmagin är tillbaka och det snöar som aldrig förr. Nu ska jag, nissarna och påskharen fira jul hemma i verkstaden. Många vänliga hälsningar, Tomten”, sa Sam lågt till Elsa så att deras mor inte skulle höra. Efter julmaten hämtade Sam paketen under granen. Sam delade ut paketen men Elsa öppnade inte. Deras mor såg oroligt på dem.
“Mår du inte bra?”
“Jo, men jag vill inte ha mitt paket. Jag vill ge bort det till en vän.” Deras mor såg frågande på barnen men hon var förstående. Om Elsa ville ge bort sitt paket så fick hon det.
Senare på kvällen när Elsa och Sam skulle gå och lägga sig tog Elsa fram sitt paket och en liten papperslapp som hon krafsade ner ett par rader på. Sedan tog hon glitterpulvret och strödde över paketet och hoppades att det ska föras dit hon ville.
Hela den här resan hade fått de båda barnen att tänka. Brevid Elsa låg Sam, hon sov redan. Elsa stirrade på stearinljuset en stund innan hon somnade. Hon tänkte på hur bra det kändes i magen, hur det kändes att ha gjort en annan människa glad. Sedan föll hon sakta in i drömmarnas värld.
Du förtjänade verkligen det där första priset, och det var något helt... unikt! Jag tyckte verkligen om ditt bidrag 
(skulle verkligen vilja läsa mer av dig också 
)
Mugglarportalen