~Livet och mörkret, sedan döden~

EXAKT :o

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jättespännande!!!!

ALLTSÅ NOOO JULIA! MIN HÄLSA HÄR BORTA HALLÅÅÅ? SÅ SPÄNNANDE *and my heart goes boom boom boom*

I'TS SO AWESOME I'M GONNA DIE!

Ååh im scared too. De här två kapitlerna:
Inrbvgpibsrgobusgvrbuopfwr

Förlåt, men det är OMÖJLIGT att skriva en normal kommentar.

Fortsättning tack! Du ger mig en psykisk hjärtattack! ♥

TACK ALLA!♥

Förlåt för att jag inte skrivit på länge, har haft annat för mig.

Men nu kommer mer, inte jättelångt. Men hoppas ni blir nöjda ändå

Jag hör deras mumlanden nere i köket. Hör hur de slänger saker i golvet. Hör hur de öppnar skåp, gräver och tar saker. Hör hur de rotar i vårt hus.
De letar efter något.
Ilskan bubblar inom mig. Men tårarna rinner ner för mina kinder.
Hopplöshet.
Jag kan inte göra någonting.
Jag måste vänta. På polisen. De är bara de som kan göra något.
Jag trycker mig mot den gula, äckliga tapetern. Blundar. Lyssnar.
”Fan! Var har gubbjäveln gömt allt?!”
De andra håller med.
Jag håller andan.
Gubbjäveln?
Pappa.
Gömt… Allt…
Jag visste det.
Pappa, så försvarslös. Försöker hjälpa sin dotter att fixa mer pengar. Men istället låter han henne sitta och gråta i ett hörn medan tre okända män gräver upp allt i huset.
Varför pappa?
Plötsligt vibrerar mobilen i min ficka. Ett sms.
Signalen går genom hela huset, i allafall känns det så.
Allt stannar upp.
Det blir knäpptyst.
Och sedan.
Fotsteg i trappan.

GAHH *dör*

*återuppstår så att jag kan skriva en kommentar*

SÅ AWESOME GAHH SÅ SPÄNNANDED

*dör igen*

*återuppstår*

FORTSÄTT JULIA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (och nej det är inte för många utropstecken c; )

SÅ SPÄNNANDE, FÅR SNART EN HJÄRTATTACK!!

ALLTSÅ NOOOO!
JULIA!
DU FÅR BARA INTE SLUTA SÅDÄR!
Det känns som att bli kvävd och sedan flämta efter andan, och efter det bli kvävd IGEN!
JAG ÖVERLEVER INTE GAAAH!
Det är så spännande att jag liksom har problem med att överleva här borta.

Du vet hur mycket jag älskar det här!
Nu måste jag städa så att ingen märker att jag smitit in på mugglis igen!
*Smiter iväg med hjärtat i halsgropen*

(Btw, om du inte fattat det:
Du skriver underbart!)

*Ny läsare*
Varför har jag inte läst den här novellen innan? :O

Detta är bara för bra och spännande och awesome så att man bara GAAAH AJSDHKJASDK *dör*
Man kan inte sluta så där mitt i alllllllllt I need more D8

DU. ÄGER. PÅ. ATT. SKRIVA. SÅ. DET. SÅ.

Okej, svar på kommentarer ^^



Haha, aaw♥
Väldigt få utropstecken c;



OMG. DET VILL JAG INTE ATT DU SKA FÅ 8OOO



Haha, jag skrattar åt att du är på väg att dö. Bra humor! xD
Men gah, tack.
Så gulligt att du läst det även om du behövde städa X)
Tack.♥



YÄY NY LÄSARE!
Å ni kan alltid tagga mer personer, älskar nya läsare♥
Men tack♥

OCH NU.
DET NI ALLA VÄNTAT PÅ.
(hoppas jag xD )

NYTT KAPITEL:

Jag biter mig i underläppen så hårt att det börjat blöda. Blodsmaken fyller min mun.
Jag kan jag inte sluta skaka.
Tänker om de hittar mig, som de antagligen kommer göra eftersom:
1.Övervåningen inte är särskilt stor.
och
2.Jag gömmer mig inte särskilt bra.
Vad gör de med dig då? Tar med mig till deras ”hemliga läger”? Tvingar mig att betala tillbaka? Dödar mig?
Vad ska jag göra?
Jag kramar min döda mobiltelefon i ena handen.
Batteriet tar slut alldeles för snabbt, jag skulle verkligen behöva en ny. Men efter det här så får jag nog stå ut med den här äckliga rosa mobilen ett tag till.
De letar i min pappas rum. Jag hör deras upprörda röster och hur de sliter ut alla hans kläder ur garderoben (som endast består av skjortor, T-shirts och jeans).
Jag hör hur någon säger någonting, men hinner bara uppfatta några få ord.
Vad sa han?
Svaret på den frågan får jag snart reda på när jag hör min dörr öppnas och en av de svartklädde männen stiger in.
Jag håller andan och trycker mig mot väggen.
Han tittar bort mot min säng som står på andra sidan rummet, vandrar sedan med blicken och…
Han ser mig.
Han ser in i mina ögon.
”Jonas, kom hit! Vi har hittat någonting.”
Mannen, som tydligen heter Jonas rycker till och sliter blicken från mig.
Han går ut ur rummet och stänger dörren efter sig.

AAAAAAH!
Jag sitter på bussen och fryser om händerna medan jag skriver det här (så vänta dig inte värsta kommentaren. Mina fingrar lever inte ahah)
Åh, alltså! Det är så sjukt sjukt spännande! Jag finner verkligen inga ord!
Fortsätter du såhär så kommer jag att dö på riktigt tillslut. Eller i alla fall mentalt.
Urgh mår så illa i bussen, men det här var så fruktansvärt awesome (igen) och du och kapitlet gjorde min dag!
Kram ♥