Född av blod

Väldigt bra kapitel Finns inte mer än det att säga!

Hittade lite slarvfel, radar upp dem här nedanför:
"Men själv bordsskivan[...]" Lägg till ett a i slutet på "själv."
"[...]en snirklig nästan olöslig stil." Här ska det stå "oläslig" med ett ä.
"Arbeten blir inte gjorda av sig själva vett du." Ta bort ett t i ordet "vett."
”Vad har du nu gjord, pojk?” Ta bort d:et i slutet på "gjord" och sätt dit ett t i stället.
"”Självklar”, sa mästaren hastigt." Lägg till ett t i slutet på "självklar."
"[...]att knuta mäktigare varelser till sig." Byt ut u:et mot ett y i "knuta."
"Frågor fanns det gått om[...]" Det ska stå "gott" med ett o.
"[...]fick bort att levrat blod." Här ska det vara "allt" i stället för "att."

Jag gillade verkligen det stycket där Eleonora lyssnade till vad som försiggick på varje våning i huset. Det är sådana detaljer som inte är på långa vägar det minsta nödvändiga för historien, men som ändå tillför en fin gnutta realism, för man lägger faktiskt märke till många triviala saker.

Det här var ett ganska stillsamt och, framför allt på slutet, mysigt kapitel. Intressant att två trollkarlar står i skuld till Elli och Primus, det kan jag absolut tänka mig att det kan komma väl till pass, så det skulle vara kul att få se de två igen så småningom.

Fruktansvärt bra skrivet, det var samma höga kvalitet på detta kapitel som alla de föregående!

God Jul alla fina läsare Hoppas ni alla får en fantastisk dag, med en massa mys och fina presenter

God jul till dig med Emmsaan!

AWESOME!!!
*tummar inlägget*

Gott nytt år alla fina läsare! Hoppas att 2012 varit bra och att 2013 kommer att bli ännu bättre Finns det något bättre sätt att börja det nya året än ett helt rykande nytt kapitel??
***
Kapitel 15
Den följande månaden passerade. Vi nöjt av vampyrlivet, av varandra och av mänskoblod. Det största problemet vi stötte på var om vi inte kunde bestämma vilken människa som luktade godast. Vi jagade till stor del tillsammans, men vid enstaka tillfällen även separat. Mina träningspass fortsatte och för varje gång ökade min skicklighet. Jag skulle aldrig komma på samma nivå som Primus eftersom han också blev bättre hela tiden. Men jag kunde bli så bra som en månad gammal vampyr kunde bli, om inte lite bättre.

Vi följde även en prästorderns intåg i stan. Det var dem Phantus berättat om första kvällen. Till det yttre såg de inte särskilt farliga ut. De var klädda i svart kåpa med luva och hade rakat huvud. Det enda som var uppseendeväckande hos dem var tatueringen av ett kors som de hade upp på sina bara skallar. Det och deras ljudliga predikan om vampyrer, något de stod på torget och gapade ut.

Primus var inte orolig för dem. Han berättade att det hade funnits hundratals, kanske tusentals, liknande ordnar genom tiderna. Bara nu fanns det antagligen oräkneliga runt om i världen. De var många gånger kyrkans försök till att skaffa sig kontroll över allt. Till exempel var häxprocessen en efterdyning av vampyrjakt. Prästerna hade inte lyckats fånga några, men sagt att de funnit häxor istället. Allt för att inte förlora jobbet.

”Som om dem någonsin skulle kunna hitta en riktig häxa. De är flera gånger mer dolda än vi vampyrer. Och dessutom har de hundratals sätt att hålla sig utom räckhåll för någon som vill skada dem. Att döda en häxa är så nära omöjligt som man kan komma”, hade Primus skrattande berättat.

Men han hade ändå varnar för prästordern. Man visste aldrig vad de kunde hitta på och ibland lyckades de döda en vampyr som varit allt för oförsiktig.

”Även en blind höna kan finna ett korn”, hade Primus förklarat det med ett leende.

Vi lade inte så stor notis om de fanatiska männen, men vi höll oss på vår kant. Om vi inte lade allt för mycket energi på dem skulle de med största sannolikhet inte ens upptäcka oss. Det var i alla fall vad vi trodde.

Sommaren hade börjat gå över i höst. Vinden tog med sig gula och röda löv och svepte omkring dem. Mörkrets inbrott kom tidigare och varade längre, det betydde att våran vakna tid också blev längre. Temperaturen började sjunka och människor började hålla sig mer och mer inomhus. Det innebar inte att de satt hemma och väntade på våren. Utan att de mer sökte sig till teatern, krogar, restauranger och värdshus.

Jag kände knappt av att det blev kallare ute, men jag såg att människorna började klä på sig varmare kläder. Om jag inte ville sticka ut allt för mycket var det bäst att jag gjorde samma sak, även om jag tyckte det blev obekvämt och opraktiskt. Men jag hade direkt upptäckt att min garderob inte gömde några höst- eller vinterkläder. Så det blev till att gå till en av de få kvällsöppna klädbutikerna.

Primus följde inte med eftersom han själv behövde införskaffa sig ett par nya handskar och de sålde inga herrkläder eller tillbehör dit jag skulle gå. Istället för att följa varandra bestämde vi därför en mötesplats och gick sedan åt olika håll.

Butiken hade mer kläder än vad jag någonsin sett på en och samma plats tidigare. de sålde balklänningar, metallburar, underkjolar, vardagsklänningar, skor, handskar, hattar och mycket mer. Dessutom fanns allt i olika prisklasser så att nästan vem som helst hade råd med något. Det var en klädälskares dröm.

Det var inte bara jag som bestämt mig för att handla nu på kvällskvisten. Inne i butiken stod det tre unga kvinnor med vida kjolar och beundrade en glittrande brudklänning. Trots att de såg ut att vara helt uppslukade av den vackra klänningen vände de blickarna mot mig när jag kom in. En av de till och med gapade av förundran. Inte visste jag att jag hade den effekten på jämnåriga kvinnor.

”God kväll”, hälsade jag för att spräcka bubblan av obekväm tystnad.

”God kväll”, sa alla tre i kör som tre elever när deras lärare kom in i rummet.

”God kväll, fröken”, en spänstig liten man med bara några få gråa hårstrån på huvudet kom ilande fram till mig. ”Kan jag hjälpa er med något?”

”Ja, det kan ni”, log jag vänligt utan att visa tänderna. ”Jag behöver en höstkappa, helst svart, och ett par lite varmare handskar, även den helst i svart.”

”Kappa och handskar”, repeterade mannen. ”Den här vägen, fröken”, med oväntat raska steg banade han vägen djupare in i butiken.

Jag följde efter utan svårigheter i hans takt. Om jag inte haft mannen som visade vägen hade det troligen tagit hela natten för mig att hitta det jag skulle ha i labyrinten av hyllor och garderober som utgjorde affärens innandöme. Men mannen visste precis var allt fanns, så han förde mig direkt dit jag ville.

”Den här är lätt fodrad och passar ypperligt till höstvädret”, mannen drog fram en svart kappa från en galge.

Den var svart, precis som jag velat, var formskuren över bröstet och magen, hade metallknappar innan den gick ner i ett bälte med metallspänne som skulle sättas runt midjan. Nederkanten på kappan var formad så den skulle lägga sig vackert över kjolen. Den hade inga knappar eller något som höll den ihop, så det gick en öppning som blev bredare och bredare ju längre ner man kom. Hela kappan skulle räcka hela vägen ner till kjolkanten.

”Den bli prefekt”, sa jag glatt och kände på det mjuka tyg som kappan var gjord av.

”Det är nog bäst att ni testar den först, så att den sitter bra”, kommenterade mannen och öppnade kappan så att jag bara behövde stoppa ner armarna.

Den satt perfekt!

”Jag tar den”, förkunnade jag och knäppte knapparna. ”Jag ska ha den på mig direkt, så den behöver inte packas ner”, sa jag samtidigt som jag spände fast bältet.

”Som ni vill, fröken”, mannen bugade sig. ”Och nu ett par handskar”, han satt av igen och jag skyndade efter.

Den här gången stannade mannen vid en gigantisk byrålåda i trä. På varje låda satt en liten skylt som förklarade vad som fanns i. Mannen puttade fram en pall som han ställde sig på för att nå upp till lådan där det stod ”Hösthandskar” med snirklig handstil. Med ett stadigt ryck öppnade han lådan och kikade ner i den. Jag kunde inte låta bli att le över synen.

”Svarta sa ni?” frågade mannen utan att vända sig om.

”Precis”, svarade jag och försökte få bort leendet från mina läppar.

”Då tror jag de här kan passa”, förkunnade han och klev ner från pallen.

Jag hann precis få till mitt ansiktsuttryck när han vände sig om med handen framräckt mot mig. I den höll han ett par enkla men vackra handskar. De hade samma becksvarta färg som kappan, de verkade till och med vara i samma material. Handskarna var gjorde så att de satt åt om fingrarna utan att strama eller göra det svårt för fingrarna att röra sig. Som en extra detalj satt det en polerad metallknapp vid handlederna.

”Perfekt”, blev mitt utlåtande ännu en gång. ”Jag ska ha på mig även de nu med en gång, så jag låter de sitta kvar på händerna.”

”Som ni önskar, fröken”, mannen bugade sig för mig. ”Var det något annat eller är ni nöjd?”

”Jag tror jag nöjer mig så”, svarade jag med ett litet leende.

”Följ då efter mig tillbaka till kassan”, han bugade sig igen innan han satt av igenom butiken.

När vi kom tillbaka vid ingången och kassan såg jag att de tre kvinnorna fortfarande stod och beundrade klänningen. De stod väl snarare framför klänningen i en liten cirkel ivrigt diskuterande. Men när de såg oss komma tillbaka slutade de genast med det och låtsades vara extremt intresserade för brudklänningen igen. Med min vampyrhörsel hade jag dock snappat upp några ord. ”Jag är säker på att det är hon, jag lovar!” och ”Jag tror dig! Jag har också sett henne med den där herrn som ingen vet vad han heter. Det är något underligt med dem.”

Deras ord lade jag på minnet för att kunna prata med Primus om det senare. Det här kunde innebära problem och det var något vampyrer skulle hålla sig borta ifrån.

”Sådär”, sa mannen och dök upp på andra sidan kassan. ”Då blir det…” han bläddrade snabbt igenom en pärm. ”3 och 10.”

”Uhm”, brummade jag och tog upp min börs ur en ficka i klänningen.

Primus hade berättat för mig exakt hur rik han var för ett tag sedan. Det hade gjort mig häpen. Han hade mer pengar än vad en enda levande människa kunde samla ihop under hela sitt liv. Dessutom hade han det utspritt över hela världen, med en rejäl summa på varje konto. Han hade förklarat att när man inte behövde köpa mat och ägde olika former av bostäder över hela världen, sparade man en hel del pengar under åren. Därför hade jag inget dåligt samvete när jag betalade mannen bakom kassa med Primus pengar.

”Ha en fortsatt trevlig kväll, fröken”, sa han när han gav tillbaka min växel.

”Detsamma, herrn”, log jag med en lätt nigning.
Sedan lämnade jag butiken, men inte förrän jag tagit mig en snabb men noggrann titt på de tre kvinnornas ansikten. Det skulle kanske visa sig bra att känna igen dem i framtiden.

När jag gick ut på gatan fylldes jag inte av någon oro. Primus hade sagt att människor tror och vet många gånger, men håller det för sig själv. Eller så berättar de och det var ändå ingen som trodde dem. Människor hade den försvarsmekanismen.

Jag tog den närmsta vägen till mötesplatsen som jag och Primus tidigare valt ut. Det var en väg som ingen människa skulle kunna ta, då det innebar att man var tvungen att hoppa flera meter upp över en vägg, klättra upp på taket och hoppa över en flera meter bred klyfta mellan två byggnader, för att sedan hoppa ner och landa på marken utan att slå ihjäl sig. Det var inte bara den snabbaste vägen utan också den roligaste. Jag behövde bara hålla lite extra koll så att inte mina kjolar släpade i marken och blev smutsiga.

Den första väggen hoppade jag utan problem över och kom in i en kolsvart gränd där det till och med var lite mörkt för min vampyrsyn. Klättringen uppför väggen några meter in i gränder gick också problemfritt, även om jag var nära att trampa på min kjol en gång. Jag sprang snabbt som vinden över hustaket. Om någon skulle se upp i just det ögonblicket skulle den knappt se mer än en skugga som hastigt försvann. Antagligen skulle den förklara det som inbillning dessutom.

Hoppet över klyftan gick även det problemfritt. Det var den del av vägen som jag gillade mest. Jag kände det lite som att flyga när mina fötter lämnade fast yta och bara svepte genom luften. Att känna vinden svepa genom håret där uppe i luften var nära till fantastiskt. Dessvärre var den biten även den kortaste. Allt för snabbt slog jag åter i fats mark och var tvungen att fortsätta mitt springande.

Över ännu ett hustak och sedan ner i en ny gränd, så var jag nästan framme i mötesplatsen vid fontänen. En promenad på en kvart var allt som återstod. Jag rullade lätt på axlarna några gånger innan jag började gå på nytt. Nu höll jag mänsklig fart eftersom det fanns en chans att någon skulle kunna se mig och i den här gränden var det inte lätt gömma sig, eller springa tillräckligt snabbt för att vara osynlig. Därför var det med lugna steg som jag fortsatte min väg fram.

Min fantastiska vampyrhörsel fångade plötsligt upp ett misstänksamt ljud. Det lät som ett väsande, men inget ett djur eller en människa skulle åstadkomma. Men jag visste vad det kom ifrån för Primus göra ett liknande ljud vid en övning. Det var ljudet av när någon drar ett svärd eller en kniv ur dess skida.

Även ljudet av något som flög genom luften mot mig var något jag var bekant med efter mina träningspass med Primus. Det var den träningen som gjorde att min kropp automatiskt vred sig undan trots att det som kom flygande var på väg mot min rygg. Jag såg något glimmande flyga förbi någon centimeter från min axel. Kniven slog in i husväggen med en ljudlig smäll.

Som en virvelvind svängde jag runt och spejade efter den som dragit och kastat kniven. Med min fantastiska syn hittade jag snabbt källa. Det var en figur klädd i en svart kappa med luvan uppdragen. Jag tyckte mig känna igen den där kappan och anade vem det kunde vara.

”Försvinn från Guds jord”, sa rösten inne i luvans mörker. ”Försvinn, monster”, en ny kniv kom flygande mot mig.
***

Wow Jätte bra! Och avslutningen gjorde att man direkt ville ha mer!

Oh, intressanta präster

Super bra!

Ja, det här var sannerligen ett ypperligt sätt att börja det nya året!

"Vi nöjt av vampyrlivet[...]" Här har du råkat kasta om j:et i "nöjt", ska ju vara "njöt."
"Vi följde även en prästorderns intåg i stan." Faktiskt stavas det "orden" utan något r mellan e och n. Skriver du "ordern" är det den bestämda formen av en order, alltså en befallning. Men skriver du "orden", då är det detsamma som en typ av samfund.
”Som om dem någonsin[...]" Här ska det vara "de" i stället för "dem."
"Allt för snabbt slog jag åter i fats mark[...]" Kasta om s:et i "fats" så att det blir "fast."

Jag kommer ihåg när Phantus berättade om den där orden, har suttit och undrat nästan hela tiden sedan dess om du skulle spinna vidare på den tråden, så det är jag glad över att du har gjort.

Hm, de där tre kvinnorna inne i butiken gjorde mig lite fundersam. Det skulle ju bara kunna vara vanligt skvaller, men det kan lika gärna leda till problem, som Elli noterade. Intressant.

Du var bara tvungen att avsluta kapitlet precis där, eller hur? Nåväl, jag borde själv vara mycket väl bekant med det faktum att författare älskar att plåga sina läsare.

Underbart jobbat, ser verkligen fram emot fortsättningen!