Jag som aldrig blir kär

Awesome!

förlåt att jag inte har skrivit på den sista tiden men jag har haft hjärnsläpp på vad som skulle hända men nu kommer det lite som ni kan läsa.

Älskar era snälla kommentarer ♥


Mark

Allt hände fort, jag uppfattade egentligen inte allt men när jag förstod att Daniel gick närmare mig och Luna med röret i händerna. Jag såg hur polisen försökte få Daniel att lägga ner röret men inget funkade, jag bestämde mig för att göra något åt det så jag börjar att asa mig sakta och försiktigt närmare honom. En tanke for igenom mitt huvud, ’’vad ska jag göra om han ser mig innan jag hinner göra något?’’, men jag gjorde mig redo och slängde mina ben mot Daniels och träffade så han föll till golvet. Jag skyndade mig att sätta mig upp igen men det gick inte så bra så jag började att asa mig själv mot Luna.Daniel hade satt sig på alla fyra och jämrade sig med handel på huvudet. Det skulle inte förvåna mig om han började hota oss igen men jag kände mig tvungen att göra något. Polisen kom snabbt ner för trappan med pistolerna dragna, hoppas att de inte hade tänkt skjuta honom, hur illa han än har betett sig så vill jag inte att han ska bli skjuten. Men Daniel kom upp på fötter och började svinga sitt rör runt sig, jag hörde hur poliserna började skjuta. Jag kunde se hur han högg efter Luna, innan jag hann göra något hade han
huggt henne i ena benet så blodet började sippra ut.

Jag försökte att kolla upp mot Daniel men jag sänkte blicken igen. Jag kunde höra och de hur någon blev träffad. Jag kunde inte förstå vad som flög i hans huvud men han hade gömt en annan pistol som han hittade och nu sköt han för fullt mot poliserna. Jag försökte lägga mig över Luna för att skydda henne men det gick inte när Daniel tog tag i ens krage på tröjan och drog undan mig bakom några lådor och just när jag trodde att han skulle lämna Luna så drog han bak henne också. Jag vände mig mot honom.

-Danne! Skrek jag. Du måste sluta!

Daniel tittade ner mot mig.

-Jag kan inte, jag tänker inte ge upp så de kan spärra in mig i fängelset! Skrek Daniel tillbaka till mig.

Jag tittade mot honom och sen till Luna som satt helt tyst.

-Danne, du måste släppa oss nu! Skrek jag till honom.

Jag märkte att han inte hörde mig, ett skottkrig gör så att man knappt höt varandra. Jag puttade med min fot på hans ben och han satte sig ner på huk.

-Vad? Skrek han.

-Du måste släppa oss nu! Skrek jag.

-Aldrig, jag ska ha min hämnd om det så är det sista jag gör! Skrek han tillbaka till mig.

Jättebra
Men du skrev ju på min FF att jag behövdee mer stycken för att bli lättare att läsa, det ska jag tänka på Men du behöver också tänka på det Du har långa stycken och då blir det lite svårt att läsa... Men annars är det ju jättebra ju

jag skrev det för att du har lite längre stycken än vad jag har men eftersom vi fortfarande lär oss så är det bra att vi ger tips till varandra

braaa!!!♥♥♥♥♥♥

Awesome !

Nu kommer det mer har haft lite hjärnsläpp på vad jag skulle låta hända härnäst men jag kom på lite nu så här kommer det

Jag tittade på honom med en stark blick, den brukade funka när vi var kompisar. Han kunde inte motstå att göra som jag sa då. Men denna gången funkade det inte för att han tittade bort istället. Poliserna fortsatte att gå ner för trappan och jag kunde se hur Daniel blev mer och mer nervös.

Det känns som om att han tänker göra något dumt igen, bara han inte gör något mot oss. Det blev ett nytt skottkrig och jag och Luna duckade så mycket vi kunde, vi ville inte bli träffade. Jag hörde någon bli träffad och tvingade mig själv att titta upp på Daniel, han hade satt sig ner på ett knä och höll mot sin vänstra arm där det rann ner blod på hand hand. Jag undrar om han blev allvarligt skadad men samtidigt så hoppas jag på att han ska sluta nu när han är skadad.

Luna

Jag hör hur Mark försöker få Daniel att sluta skjuta och skada andra men det funkar inte verkar det som. Poliserna kommer ner i källaren och det verkar inte vara en polisbil utan det verkar vara flera stycken och jag tror jag kan höra fler.

Mark och jag har börjat att blunda men när jag hörde att någon i narheten blev träffad så öppnade jag ögonen och såg hur Daniel blödde från sin arm. En av poliserna måste ha träffat honom medans han själv sköt mot dem. Jag tittade mot Mark och han tittade mot mig.

-Vad ska vi göra? Frågade jag.

-Jag vet inte, sa Mark. Jag har absolut ingen aning

Han ser jätteledsen ut, jag kände mig nedslagen av ledsna känslor efter allt detta som har hänt. Daniel satt ner bredvid oss nu och flämtade, jag tror att han har förlorat mycket blod på dessa minuterna som gått jag jag vet att det inte är bra. Jag tittade runt och hittade en gammal tröja som jag sträckte mig efter, när jag väl fick fatt i den så rev jag loss långa tygremsor och kröp mot Daniel. Han märkte att jag kom närmare honom och vände huvudet.

-Vad vill du? fnäste han.

-Jag tänkte bara stoppa blödningen du har fått på armen, sa jag.

-Varför? Frågade han.

-För att du kan dö annars, sa jag.

Jag satte mig på knäna och tog upp tygremsan som jag hade i handen och sträckte mig efter han sårade arm.

Daniel kollade på mig med en misstänksam min medans jag försiktigt lyfte han arm lite grann och tog remsan och knöt den ovanför såret. Det är tur att man har lärt sig första hjälpen tänker jag för mig själv, jag gjorde en dubbelknut och när jag var färdig kröp jag tillbaka till den platsen jag satt på bredvid Mark. Daniel kollade på remsan och på mig.

-Varför hjälper du mig när jag har gjort dumma saker mot dig? frågade han.

-Jag tänker inte på det, du kanske har gjort dumma saker men jag tänker att du är en människa, du har ett liv, kan man första hjälpen ska man hjälpa de som är skadade och det var det jag gjorde utan att tänka på dina misstag, sa jag. Ett liv är ett liv.

Han kollade på mig koncentrerat men vände bort huvudet och tittade ner i golvet. Poliserna kom närmare och stod snart runt oss med pistolerna siktade mot Daniel.

Daniel tittade upp på dem och tittade ner igen, han gjorde inget motstånd när de satte fast hans händer bakom ryggen eller när de förde honom upp för trappan och ut till bilarna. De kallade på ambulans och den kom ganska snabbt. De fick hjälpa mig upp, Antonio och Mark, jag kunde inte gå med mitt skadade ben och jag kände mig ganska yr. Jag har nog förlorat mycket blod jag också, men just nu brydde jag mig inte om det. Antonio följde mig hela vägen till ambulansen medans en annan polis tog hand om Mark.

Jättebra Alltså det har varit jättespännade och grymt men det ska bli kul att läsa nu hur det är efter den här händelsen! Hur det är i skolan osv

Awesome!

här kommer det mer, nu är det lite som händer efter polisen har arresterat Daniel och sen kommer det komma vad som händer efter

Tack för era kommentarer

-Hur känner du dig? frågade Antonio.

-Lite yr och jag börjar känna mig lite svimfärdig men jag tror inte att jag ska svimma, sa jag.

-Okey, vi ska se till att det inte händer dig eller Mark mer nu, Daniel ska få komma in på sjukhuset för att få sitt sår fixat och sen åker han in, det lovar jag, sa Antonio.

-Okey, sa jag.

Jag visste inte vad jag mer skulle säga. Det stod en ambulans bredvid min där Daniel satt. Han kollade mot mig.

-Varför gjorde du inte så med ditt ben som du gjorde med min arm? Frågade han.

-Vet inte, jag trodde inte att det var så farligt som det var, sa jag.

-Luna, sa en annan.

Jag vände huvudet och fick se Mark. Han såg lite gladare ut än innan och det gjorde mig lite gladare också. Han kom och satte sig bredvid mig.

-Hur är det med benet? Frågade han.

-Det är bra eller kanske inte, sa jag.

-Det blir bättre, sa Mark.

-Förlåt.

Vi vände oss mot Daniel.

-Förlåt, sa han. Förlåt för det jag har gjort mot er, jag förstår inte vad som flög i mig.

Mark reste sig och gick mot honom men han satte sig aldrig ner.

-Förlåt? Daniel, en sak ska du ha klart för dig och det är att detta är inget som bara ett förlåt kan fixa. Jag kommer aldrig att förlåta detta, inte nu och inte i framtiden, sa Mark.

Sedan gick han tillbaka och satte sig bredvid mig. Jag sa inget till Daniel, jag tyckte inte att det var lönt för jag kände att jag tyckte exakt som Mark gör. Ambulansmännen kom och kollade mitt och Daniels sår, de kollade också så att Mark inte var skadad någonstans och de kollade hans sår från kniven. Allt verkade vara bra med honom, men han sår hade öppnat sig lite grann vid en ände så han fick sitta bredvid mig i ambulansen när vi åkte in till sjukhuset.

Jag lade mig på sängen och en av ambulansmännen lade en filt över mig och spände fast mig i sängen så jag inte skulle trilla av eller så. Mark satte sig längst in, vid mitt huvud.

-Förlåt för allt det här, sa han.

Jag kollade upp på honom.

-Det är inte ditt fel, sa jag. Inget av detta är ditt fel, det är Daniels fel.

-Jag vet men jag säger förlåt ändå, jag känner mig lite skyldig till att detta har hänt dig, sa Mark.

-Det behöver du inte göra, sa jag.

Jag log mot honom och han log tillbaka. Jag hoppas innerligt att vi ska klara oss med dessa hemska minnena. Ska jag vara ärlig så hoppas jag att vi glömmer bort dem så fort som möjligt. Ambulansen körde iväg mot sjukhuset och jag somnade på vägen, det sista jag hörde innan jag somnade var Mark som sa mitt namn.