Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Den irriterande känslan av att ge igen kliade i bröstkorgen men hon hade bestämt sig för att inte ge efter. Ederel tyckte kanske att det var okej att be luften om ursäkt men hon tänkte ta steget längre än honom. Trots att det kändes dumt att hon skulle behöva be om ursäkt två gånger. Men hon hade aldrig varit den duktigaste på att erkänna när hon själv gjort någonting fel. Precis som alltid när hon såg på program som handlade om vilda djur satt hon med andan i halsen. Det var en räv som jagade en hare och hon önskade innerligt att den stackars haren skulle rädda sig själv, men samtidigt tyckte hon synd om räven som var smalare än vad som var normalt och behövde mat. Det var inte bra för hennes hälsa att jaga upp sig över sådant så det var nästan en lättnad när programmet tog slut.

Ederel hade alltid funnit det ganska gulligt att hon blev så väldigt engagerad i det hon såg på tv, idag var heller inget undantag då han för en stund vilade blicken på henne. Om han fick bestämma skulle han helst bara dra in henne i en kram, men han var osäker och särskilt efter att hon dragit sig undan tidigare. För han hade ingen aning om vart han hade henne längre. Då eftertexterna till programmet började rulla vände han blicken till henne igen, tvekade lite.
"Och vad nu?" frågade han, lät henne tolka själv ifall han menade vad de skulle göra eller mer emellan dem - han hoppades på det andra.

Vad Ederel menade med sin fråga lyckades hon inte riktigt räkna ut trots att hon ägnade några ögonblick åt att fundera på saken. Hon valde därför att inte svara på frågan alls utan nickade istället mot teven. Programmet fortsatte tydligen men handlade den här gången om havets djur istället, däribland späckhuggare.
"Jag kan inte bestämma mig för om jag är rädd eller fascineras av dem. Förmodligen båda." Hon tyckte att de såg skrämmande ut, trots att man ju inte kunde döma någon efter utseendet, men samtidigt var hon starkt utav den åsikten att de var otroliga djur och det skulle vara fantastiskt att få se dem i det vilda.

Ederel fick väl inte direkt något svar, men det gjorde väl egentligen inte jättemycket då hon åtminstone pratade någorlunda normalt med honom. Vilket var svar på sitt vis, drev honom till att våga slappna av lite mer. Vilket han nog kunde behöva, inte minst i hennes sällskap. Men också överlag kunde han nog behöva att få känna sig lite mer... Tja, han visste inte riktigt hur han skulle beskriva det. Slappna av mer kanske, och på ett sätt visste han att han nog borde låta bli att stänga in alla känslor och tankar på det viset han gjort men det kändes ännu värre att visa det mer, som om allt snarare skulle bli verkligt då.
"Jag tycker dem är rätt fascinerande", svarade han, det var kanske inte en art han var väldigt insatt i men han fann det ändå intressant hur de levde.

Något mer sa hon inte under programmets gång. Hon fokuserade inte heller direkt på vad som hände, utan hon satt djupt försjunken i sina egna tankar. Ibland kunde de bli ganska mycket och då kände hon sig nästan som en fånge.
"Förlåt," sa hon tillslut och vred på sig så hon satt vänd mot Ederel, "för igår. Det var onödigt av mig att reagera som jag gjorde bara för att jag kände mig lite avundsjuk." Hon kliade sig förläget på näsan med pekfingret, något hon brukade göra då hon kände sig generad eller nervös.
"Jag borde ha varit mer förstående." Han hade ju försvarat sig genom att säga att han ville prata med Chiara dels för att hon förtjänade ärlighet, och dels för att de sedan skulle kunna vara tillsammans. Ändå hade hon valt att tolka det som att han prioriterade fel. Den åsikten var hon kanske fortfarande av till en viss del men det kändes inte värt att lyfta fram det nu längre.
"Det var inte min mening att såra dig. Eller få dig att känna som jag bara var ute efter en sak. Förlåt." Hon satt kvar på soffan en stund innan hon reste sig upp för att gå ut till hallen. Där plockade hon upp sin resväska och fortsatte vidare mot ett gästrum. Grace kände fortfarande för att vara ensam med sina tankar. Det skulle inte kännas rätt att krypa ner i hans säng och sova bredvid honom. Hon må ha bett honom om ursäkt men hon kände sig inte så överdrivet glad på honom för det.

Ederel försökte ägna tankarna på programmet även om det var lite svårt, och det var egentligen först när hon tog till orda som han tillät sig att titta på Grace igen med mer fokus. Han hade förstås velat göra det innan, men det skulle ha inneburit att han skulle ha fastnat i alldeles för mycket tankar vilket han tänkt försöka undvika. Hennes ursäkt värmde dock faktiskt - det kändes som om de närmade sig mer och mer att bli sams igen, och det var en riktigt härlig känsla. Åtminstone jämfört med hur de tidigare varit med varandra. Det var nästan så att han log lite, även om han fick hindra det - han var rädd att det skulle kunna missuppfattas som att han var glad bara över att hon gav sig eller något sådant, och så var inte fallet. För tillfället var han bara glad om de kunde bli sams.
"Tack. Det var inte meningen att få dig att tro att jag prioriterade henne högre eller något sånt", sade han, följde henne med blicken då hon begav sig iväg - att hon tydligen ville sova själv var både lite förvirrande och smått sårande, men han antog att hon hade någon anledning - och riktigt helt hundra bra var det kanske inte ännu emellan dem. Det kunde kanske behövas lite mer tid för det, även om han hoppades på att det kunde vara snart. Och om inte annat borde han väl ha gett upp för länge sen med att försöka sig på att förstå henne. I vilket fall som helst klev han upp för att gå till dörren till gästrummet, tydligt något mer tankfull eller kanske till och med dyster mot vad han normalt brukade vara.
"Godnatt då. Ingen chans till att få en kram den här gången?" frågade han med ett leende, visserligen lite lätt mer retsam på tonen men det var faktiskt mest för att verkligen fråga först, ville inte att hon skulle dra sig undan som sist. Bara att han frågade var kanske olikt honom, men sen hade han också förändrats under de här åren.

Grace visste inte längre vad hon var upprörd över. Förmodligen var hon bara trött och då hade saker ju en tendens att kännas värre än vad de egentligen var. En liten vass röst inom henne muttrade tjurigt att hon åtminstone haft mage nog att se honom i ögonen då hon bad om ursäkt, istället för att ha sett åt ett annat håll så som han gjort. Grace försökte dock skaka av sig den känslan. Det var ju nästan ett av världens under att han ens bett om ursäkt, att förvänta sig att han skulle se på henne var för mycket begärt. Hon drog tröjan över huvudet och förde sedan händerna bak till ryggen. Spännet öppnades och behån föll ner till golvet, fick snart sällskap av hennes byxor och sockor. Från resväskan trollade hon fram ett linne samt ett par mjukisshorts som var bekväma nog att sova i. Då hon hörde Ederels röst bakom sig slöt hon ögonen, räknade tyst till tre innan hon vände sig om mot honom. Det skulle inte förvåna henne om han blev förnärmad och började överanalysera situationen oavsett vad hon gjorde. Lät hon bli att krama honom skulle han med största sannolikhet bli sårad, men kramade hon om honom skulle han förstås ana en viss stelhet vilket han kunde tolka starkare än vad som vore nödvändigt.
"God natt." Grace gav honom en kram innan hon gick in till badrummet.

Ederel fick nog vara nöjd med det lilla han fick, och trots att han försökte att inte tänka vidare på hur det var emellan de två. Han fick ta att det var lite stelt, det var åtminstone bättre att de nu försökte än att de varit så osams som dagen innan. Men självklart kunde han ändå inte låta bli, för han hatade ändå den här stämningen. Men han visste heller inte vad han förväntat sig, att de skulle ses igen efter allt det här och att allt skulle vara guld och gröna skogar? Vad det än var, så var det en början. Trots det kunde han inte släppa alla de här tankarna på länge, fast sen låg han också länge vaken innan han lyckades somna. Vilket i sig inte var något ovanligt, sömnen hade blivit mycket sämre efter att hon gick bort och även om han sov bättre nu var det väl inte som förr. Men det var det ju också väldigt mycket som var, det kändes som om hennes död hade rivit upp honom med rötterna och han hade ännu inte riktigt hittat tillbaka. Kanske just för att han envist fortsatte trycka undan allting, alla känslor som kommit av det och stängt sig igen - och nu när hon var här kom han på sig själv med att han nog till och med gjort det för henne med.

Då hon vaknade följande morgon kände hon sig inte riktigt så utvilad som hon hade hoppats på. Det var i sig ingen förvåning. Med tanke på gårdagens händelser och det faktum att hon legat vaken länge in på småtimmarna, så var det inte alls konstigt att hon inte kände sig hundra procent vaken. Att ligga och lata sig i sängen skulle inte magiskt göra henne piggare, så hon tog sig upp på benen för att gå in till badrummet och utföra alla typiska morgonsysslor. Därefter tassade hon ner till köket. Trots att hon inte själv kände sig hungrig så förberedde hon ändå frukost - om inte annat så för att låta Ederel komma lättare undan denna morgon. Då allt stod framdukat ställde hon sig vid fönstret för att titta ut samtidigt som hon lätt sträckte på sig, ville hjälpa kroppen att vakna upp ordentligt.

Morgonen därpå var han mycket riktigt också trött, inte heller något särskilt ovanligt nu för tiden. Det var bara sånt man fick vänja sig vid - visserligen skulle han nog kunna få bort alla de där sakerna och bli mer sig själv igen ifall han faktiskt bearbetade saker och ting mer, men det var något han alltid varit bedrövlig på. Hellre gömde han det, sådan hade han väl alltid varit och då hon gått bort hade det bara blivit alldeles för mycket för att ens klara av att hantera. Ändå lyckades det här locka upp lite saker till ytan, med att först dyka upp men sen med en gång bli osams med honom. Då han till sist drog sig upp ur sängen och fick på sig ett par mjukisbyxor och tshirt för att ta sig ut till köket blev han rätt förvånad över att se frukosten redan framdukad.
"Oj, vad du fixat då", utbrast han lätt förvånat.