Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Den här gången kunde hon inte hålla tillbaka ett skratt. Det var humorlöst och ingen glädje glittrade i ögonen. Trots det så kunde hon inte annat säga att situationen var lite komisk. De var lika envisa båda två. Han hade sluppit så mycket enklare undan om han bara bett om ursäkt. Det samma gällde henne.
"Jaha vad fint, men nu är allting bra igen. Sol och regnbågar och så vidare." Grace drog igen dragkedjan till sin resväska innan hon lyfte upp den för att lämna rummet. Betalningen hade hon utfört på förhand så hon hade ingen anledning att stanna till vid receptionen, utan hon kunde direkt fortsätta ut.

Ederel kände sig fortfarande helt maktlös, och det var långt ifrån den här reaktionen han hade förväntat sig ifrån henne. Han hade faktiskt trott att det skulle gå bättre, eller att hon åtminstone skulle bjuda till lite mer än såhär. Han höjde genast på ögonbrynen och tog några steg efter henne.
"Så du tänker bara gå så? Utan att vi ens ska försöka mer att bli sams? Jag vet ju inte ens vad jag ska göra för att försöka komma överens med dig igen", sade han, allt mer nästan irriterad över hur det här gick. Någonstans i bakhuvudet malde att det kanske inte var meningen att de skulle bli ihop igen ifall de började bråka samma dag som de setts igen, men han vägrade lyssna på den, vägrade tro det då det ju var hans så älskade Grace.

Grace stannade upp och vände sig om mot honom.
"Jag trodde vi var på väg till dig?" Hon tänkte inte kasta sig om halsen på honom och låtsas som om allt var frid och fröjd igen. Nej, det skulle ta minst ett par timmar innan hon skulle fälla tillbaka klorna och leta sig till hans famn.
"Sätt fart på benen nu," suckade hon innan hon började gå igen. Så farligt hade deras bråk väl ändå inte varit att de skulle behöva skiljas åt i en evighet igen. Hon hade bara varit lite extra dramatisk liksom han, de var bara båda för stolta för att erkänna det högt för varandra.

Ederel rynkade pannan, något förvånad - han hade uppfattat henne som väldigt sarkastisk när hon sagt så, och att hon snarare tänkt ge sig av igen.
"Jaha", var det han fick fram, kände sig nästan lite som ett barn som precis fått något självklart förklarat för sig, som han inte alls förstått innan. Men det var en enorm lättnad - inte för att det kändes helt bra ännu emellan dem, men det var en väldigt bra början och ett steg i rätt riktning. De båda var väl för envisa för att ordna det snabbare. Han började gå med henne därifrån igen, styrde stegen hemåt sig igen.

Väl hemma hos honom så tog hon av sig skorna, lämnade kvar väskan i hallen då hon inte ansåg det vara särskilt bråttom med att packa upp. Hon gick istället för att sätta sig på soffan, höll sig i ena ändan, och drog upp knäna till hakan. Egentligen var det ju inte så bra att de aldrig ordentligt bad varandra om ursäkt utan mer sopade in allting under mattan, för det låg ju sedan och grodde under ytan. Det var sedan i sin tur bara en tidsfråga innan allt skulle bubbla upp och ställa till med en större katastrof. Lyckligtvis så hade de ju aldrig brukat bråka så ofta. Vissa små tjafs här och där men det hade sällan varit frågan om något allvarligare.

Då Ederel låst upp dörren och fått av sig skor och jacka gav han sig ganska snabbt in för att släppa ut Pablo i resten av huset, hade lite dåligt samvete över att han bara fick vara på en mindre yta medans han inte var där. Men så snart han bara lugnat sig något när han var själv hoppades han på att kunna ändra det. Valpen for genast runt som en virvelvind och blev överlycklig så snart han fick syn på Grace, och hans glada försök att slicka henne i ansiktet fick Ederel att le uppriktigt roat och glatt. Han suckade dock snart då han upptäckte resterna av den tofflan hunden fått tag på.
"Varför hade du inte kunnat bli mer som din mor... Jag sätter bara upp dina skor Grace, det är säkrast om du vill ha nåt kvar utav dem sen", sade han, gick genast ut och gjorde det för att snart återvända dit igen. Denna gången blev det naturligt att bara prata normalt med henne, utan att han tänkte på det vilket var en enorm lättnad. Att det åtminstone kändes som om han slappnade av lite mer hos henne. Även om han ändrat sig en hel del, var mer sluten nu och han skulle påstå att han bar på mycket mer nu. All sorg, allting hade bara blivit som för mycket att hantera så att det blivit att han trängt undan mycket av det istället. Vilket inte heller var bra, det var verkligen inte bra att gå och bära på allt jobbigt istället, men det hade varit den enda utvägen han sett då.

Ederel ansåg tydligen det vara säkrast att släppa in valpen till vardagsrummet som sällskap så att det inte skulle vara så stelt. Det var så hon tolkade situationen trots att det kanske egentligen inte fanns något att tolka. Pablo lugnade så småningom ner sig och nöjde sig tillslut med att ligga på golvet bitande på en leksak. Grace gnuggade fingrarna mot den högra tinningen och vilade ögonen en kort stund, hade inte trott att hennes återkomst skulle se ut riktigt så här. Givetvis hade hon inte räknat med att allt skulle gå som en dans på rosor men det här var inte riktigt det hon haft i tankarna heller. Bara ett bevis på att det inte gällde att ha några större förväntningar om något. Riktigt så bittert tankesätt behövde hon väl inte heller ha men eftersom hon redan var inne på den vägen så kunde hon väl mjölka ur allt. Ju fortare hon blev på bättre humör desto bättre.

Ederel hade visserligen börjat slappna av lite mer nu när han visste att de rett ut en del iallafall, men helt bra var det ännu inte. Men förhoppningsvis skulle de kunna råda bot på det. Då han ordnat med de där småsakerna som skorna, valde han att slå sig ner på soffan på vad han hoppades var lagom avstånd - inte alltför nära, men inte heller direkt långt bort. Händerna pillade han med lite i knät och vilade blicken på Pablo under en stund. Ännu en sak som förändrats, hur rastlös han hade blivit jämfört med tidigare ifall man bara satt såhär utan att ägna sig åt något eller ens prata. Kanske gav det en för mycket tid att tänka. För tillfället gjorde det dock inte jättemycket, då han tänkte på det här emellan de två - och även om det sved lite var det nog bra för de båda.
"Förlåt." det var tyst och hon skulle nog inte få mycket mer av en ursäkt ifrån honom än så, men det var åtminstone en ursäkt. Sen skulle han knappast högt erkänna att hon inte också haft fel, men lite fick man väl åtminstone offra för den goda sakens skull.

Grace sneglade på honom då han bad om ursäkt. Den småsinta sidan av henne, som lugnat ner sig men försökte vakna upp igen, ville fråga vem det var han sa förlåt till då hon inte uppfattade den som genuint menad för henne. Han såg inte ens på henne. Men eftersom det skulle vara det samma som att hälla mer bränsle i elden så ryckte hon bara på axlarna till svar, fick väl godta ursäkten då hon inte skulle få någon annan. Han fick dock vänta på sin ursäkt för till skillnad från honom tänkte hon mena den. Hon sträckte sig efter fjärrkontrollen för att bläddra mellan kanalerna i jakt på något intressant program - fastnade tillslut för något program som handlade om vilda djur. Bland annat vargar syntes till och deras ylande fångade Pablos uppmärksamhet, men han lugnade snabbt ner sig då han bestämt sig för att leksaken var viktigare.

Ederel visste inte vad för reaktion han hade väntat sig, men han skulle nog inte förvänta sig något mer än så. Hur svårt han än hade att sitta tyst här och inte säga något, när det kändes så stelt emellan de båda. Eller ja, mycket bättre än tidigare var det ju, men inte helt bra ännu. Men han fick väl prova på att bara vänta ut henne och se, han hade gjort sitt. Åtminstone så mycket han tänkte göra med nån stolthet i behåll. Det kändes långt ifrån bra att det blivit såhär i samma stund som hon kommit tillbaka - men å andra sidan hade det gått fem år. De hade väl båda förändrats, och de kunde knappast bara återgå till precis hur det varit tidigare. Att hon satte på tvn var åtminstone en lättnad - det gav honom något att koncentrera sig lite på, nåt att tänka på. Även om de kanske sköt upp problemen - men förhoppningsvis skulle det bli bättre när hon fått lite tid på sig.