Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Elley:}
Varning för felstavningar och annan skit, svårt att skriva med tårar i hela ansiktet och ögonen.

Jag hatar henne, hatar henen så djupt. Samtidigt älskar jag henne som alla döttrar älskar sina mammor. Men hon tror hon är så perfekt, eller hon tror inte men försöker få anfdra att tro det. Sen är det bara hon som lider, ingen annan, någonsin. Men det vörsta av allt är aytt hon jämför, hon tror att människor som har samma föräldrar och "uppfostran" ska vara exakt likadana, annatrs har en av dem varit jävligt bortskämd. I våran framilj är det enligt henne jag som gör att inget fungerar, det är jag som är den trotsiga lilla idiot tonåringen. "Du borde bli mer som din syster" säger hon "Du är så jävla mycket värre än hon någonsin varit" har jag också fått höra tusentals gånger. Och det kanske jag är, men det är jag, inte Anna, alltså ska jag inte vara som hon. Jag vill bara skrika åt henne, berätta hur sjuk hon är. För under hela mitt liv har jag bara under en gång kommit henne nära. Det var fantastiskt men över på ett ögonblick. Men Anna, hon älskar jag djupt. Vet fan inte varför hon måste plåga mig, gör jag något fel tycker ni?

_{Skrivet av Elley:}
^
Det är bara det att när allt är bra så blir jag så lycklig... jag vill inte förstöra det och jag vet att om jag lirkar kan jag nå henne. Och jag vill ändra på det, jag vill bli bättre. För det är ionte bara jag som hon säger, men det är delvis jag. Jag vill bara... jag vet inte.

_{Skrivet av Elley:}
Varning för felstavningar och annan skit, svårt att skriva med tårar i hela ansiktet och ögonen.

Jag hatar henne, hatar henen så djupt. Samtidigt älskar jag henne som alla döttrar älskar sina mammor. Men hon tror hon är så perfekt, eller hon tror inte men försöker få anfdra att tro det. Sen är det bara hon som lider, ingen annan, någonsin. Men det vörsta av allt är aytt hon jämför, hon tror att människor som har samma föräldrar och "uppfostran" ska vara exakt likadana, annatrs har en av dem varit jävligt bortskämd. I våran framilj är det enligt henne jag som gör att inget fungerar, det är jag som är den trotsiga lilla idiot tonåringen. "Du borde bli mer som din syster" säger hon "Du är så jävla mycket värre än hon någonsin varit" har jag också fått höra tusentals gånger. Och det kanske jag är, men det är jag, inte Anna, alltså ska jag inte vara som hon. Jag vill bara skrika åt henne, berätta hur sjuk hon är. För under hela mitt liv har jag bara under en gång kommit henne nära. Det var fantastiskt men över på ett ögonblick. Men Anna, hon älskar jag djupt. Vet fan inte varför hon måste plåga mig, gör jag något fel tycker ni?

_{Skrivet av IamAK:}
Maharajah - men det är lite svårt att veta vad som är "okej" att skriva i vissa trådar. och nu när du skrev det där blev jag lite sur... och jag fattar att du inte menade något illa, vill inte låta elak eller nåt men blev på dåligt humör.

jag är så trött på att alltid göra fel. på att andra alltid ska klaga på mig, även om det bara är en liten grej... det läggs bara till i högen av all kritik som får mig att må dåligt. och nu gråter jag... jag vet inte vad jag ska göra åt allt. vill inte förklara hela mitt liv men kan säga att min familj är hård mot mig utan riktigt bry sig, bråkar jämt med mina föräldrar och min bror är inte världens bästa heller. man känner helt enkelt att man aldrig räcker till och får nån press på sig som jag egentligen oftast inte ens känner av... själv är jag dessutom perfektionist och jag försöker alltid, försöker göra det rätta, vill vara bra osv men ändå ska människor säga emot och tillslut vill man bara be alla att dra åt helvete. jag är en snäll person och är oftast trevlig men ibland känns det som att det inte är nån mening med att vara det när andra ändå ska vara kaxiga tillbaka. allt känns så hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra åt det, och det finns fler problem som jag nu inte nämnde... har pratat med kurator men slutade eftersom det inte riktigt hjälpte.

http://29.media.tumblr.com/tumblr_lkfn95Q08P1qf7xglo1_500.gif

_{Skrivet av Somnium:}
Blir. Så. Jävla. Irriterad. På. Min. Mamma.
Hon tror att hon är så jävla snygg och bäst och blah blah blah. Som nu, jag kom hem för ca 25 minuter sedan, och hon kom hem för kanske 5 min sen. Och så undrar hon varför jag inte plockat ur diskmaskin, jag svarar att jag har varit hemma i 20 min och inte kollat diskmaskinen. Nu var hon inne i sitt sovrum och garderobsdörrarna var uppskjutna, direkt så är hon på mig och undrar varför jag har rotat där. Jag svarar att jag inte har rört garderoben och att hon förmodligen glömde att skjuta igen dörrarna imorse. Vad får man som svar? Jo; "Aldrig. Det var definitivt inte jag, jag glömmer aldrig sådant."
Och så svarar jag "Okej, men när jag var inne där imorse och kollade i helkroppsspegeln innan jag gick till skolan var i alla fall dörrarna öppna, så du måste ha glömt att skjuta igen dem."
Hon; "Nej! Då måste någon ha varit här och rotat i garderoben" osv.

Hon är sjukt irriterande och blir sur för minsta lilla.
Jag mår skit i skolan och gråter i princip varje dag. Och jag vågar inte berätta för min mamma. Det är för fan sjukt. Jag vet att om jag berättar för henne hur jag mår kommer hon bli sur, det vart hon förut när jag mådde dåligt. Jag kan inte prata med någon annan i släkten, jag är typ... Släktens "svarta får" eller vad man ska säga. Den enda vuxna jag kan prata med är min lärare, vi kan kalla honom X.
Jag och X har sjukt bra kontakt och vi pratar ofta, och han ser direkt om jag mår dåligt(som idag). X och andra lärare vill att min mamma och jag ska gå till doktor/psykolog w/e(som jag skrivit tidigare i denna tråd) för att se om jag har depression. Men hur ska det gå när jag inte ens vågar prata med min mamma?

Och snälla, säg INTE att jag ska försöka prata med henne, för jag vet att hon kommer bli sur på mig.

Behövde skriva av mig lite..