Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Det faktum att det ens verkat för honom, som att hon bara varit ute efter en sak, gjorde ont. Det var vidrigt. Skulle hon ha kämpat i fem år för att komma på en lösning att få återvända till jorden, till honom, bara för att få ligga med honom? Han kanske inte trodde på det, men att det sett ut som så var ju nästan samma sak. Grace såg på honom en stund och skakade på huvudet, vände därefter på klacken för att gå därifrån. Någon mer ursäkt kunde han inte förvänta sig att få idag.

Det gjorde ont att se henne gå igen, men på ett vis kanske han var van vid det här laget. Det kändes nästan som om han borde vara det, även om ingenting skulle kunna jämföras med att förlora henne. Och han ville så gärna ha henne tillbaka, för han skulle alltid älska henne, men att de redan bråkade? Han hatade det, ändå kändes det som om han varken visste ut eller in. Eller hur det skulle sluta. Han hatade tanken, men den dök ändå upp - tänk om det inte var meningen att de skulle vara tillsammans? Tänk om de båda bara ändrats så mycket under de här fem åren att de inte passade ihop längre?
Det var stunder som den här som han önskade att han hade fler här. Fler som han litade på och kunde prata med. Han ville genast ringa Chiara bara för att prata, hon hade blivit den personen för honom som funnits där och som han kunde ringa och prata med - men inte nu längre. Nu var också det förstört. Det var omöjligt att försöka tänka på något annat när han begav sig hemåt igen, trots Pablos ivriga små upptåg och bus då och då.

Grace återvände tillbaka till motellet. Hon låste upp dörren till sitt rum och stängde den lite hårdare efter sig. Hon kände sig som en idiot men samtidigt så hade hon faktiskt genuint tagit illa upp av det hela. Egentligen borde hon kanske inte reagera så starkt, förstora upp problem i onödan men till hennes försvar så kände hon allting starkare än förut. Och hon visste inte hur hon skulle bearbeta allting heller. Ilsket torkade hon bort en tår som rann längs med kinden, men ilskan övergick snart till besvikelse istället. Hon kände sig bara ledsen och uppgiven.

Ederel kom visserligen hem, men han kunde varken slappna av eller ta det lugnt. Det gick bara inte innan han visste mer, innan han visste hur det egentligen låg till mellan honom och Grace. För som det var nu var det bara outhärdligt. Efter mycket tankar fram och tillbaka, om och men så beslöt han sig till sist för att leta upp henne. Helt enkelt för att de behövde besluta sig för vad de skulle göra, på gott eller ont - för det här gick ju inte an. Han klarade inte av det. Det hade inte varit särskilt svårt att hitta vart hon höll hus, det svåra var att samla sig tillräckligt för att knacka på dörren. Men det var bättre än att inte veta nåt.

Då det plötsligt knackade på dörren ryckte hon till. Det gjorde henne misstänksam. Ingen visste om att hon var där, hon hade inte ens talat om för Ederel var någonstans hon stannade. Grace reste sig upp och närmade sig långsamt dörren. Hon öppnade långsamt dörren, andades ut av lättnad då det visade sig vara Ederel. Att han hittat dit förvånade henne också: hur hade han lyckats spåra henne? Å andra sidan var det en liten stad och inga direkta kunskaper krävdes väl egentligen för att spåra någon här. Hon torkade bort några tårar från kinderna innan hon lutade sig mot dörrkarmen. Hon sa ingenting utan höjde bara något på ögonbrynen.

Ederel hade väl egentligen inte väntat sig någon direkt reaktion ifrån henne, ändå kändes det att hon inte ens sade något. Han var först tyst på jakt efter rätt ord, vilka han trodde att han hade hittat innan men de var som borta nu när han träffade henne igen. Till sist suckade han iallafall och tog till orda.
"Vi kan inte gå runt såhär, jag klarar inte av det. Vi måste bestämma hur vi ska göra. Antingen reder vi ut det här och blir sams, eller inte. Men då måste vi göra klart det. Jag vill inte förlora dig igen, men det känns som om jag redan gör det - och om så är fallet vill jag åtminstone veta det", sade han, det sista med nästan sorg i blicken. En sak hade han åtminstone bestämt med sig själv - ifall de inte skulle hitta till varandra igen, lutade han åt att ge sig hem igen, han klarade snart inte av det här längre med hjärtesorg efter hjärtesorg.

"Jag tänker inte be om ursäkt för hur jag känner." Det kändes som om han förväntade sig en, och hon vill bara klargöra för honom att han i såfall väntade förgäves. Han hade gjort det klart att han inte ansåg sig ha något att be om ursäkt för heller - så de var väl så gott som kvitt. Grace tyckte att han målade upp det hela till att vara värre än det var också: de skulle komma över det hela så småningom. Allt kunde inte avfärdas på en minut. Hon vände sig om för att sätta sig på sängkanten igen, lämnade dörren på glänt. Det var upp till honom om han bjöd in sig eller inte.

Ederel nickade lite igen, hade väl egentligen inte väntat sig något annat. Kanske att han gjort det förut, men han hade fått ännu lite mer tid på sig att tänka.
"Jag tror vi båda är rätt envisa på den punkten", höll han med, de hade haft sina duster genom åren och det var väl också lite på grund av deras envishet. Han följde efter henne in, osäker på vart han skulle ta vägen så det slutade med att han stod bara rätt upp och ned.
"Jag tror inte egentligen vi kommer mycket längre med det. Men jag vet inte vart jag har dig, och det är vad jag vill veta mer. Inte att vi måste göra massa framtidsplaner, men om vi ska försöka. Sen får det bli som det blir", sade han uppriktigt, lite mer lugnad av att hon inte verkade riktigt lika illa inställd till honom.

Hon blev tvungen att bita sig i tungan för att hålla tillbaka en onödig kommentar. Ibland uppförde han sig lite som om han vore den allsmäktige Gud och att han omöjligt kunde göra misstag. Tog någon illa upp av det han sa så var det deras problem för att de var så känsliga, inte hans. En sådan kommentar skulle inte direkt förbättra saker och ting mellan dem. Det var redan som att gå på en vinglig, trasig bro som riskerade att rasa sönder vilken sekund som helst.
"Ja, om du inte längre lever i tron om att jag i fem år vände ut och in på allt för att återvända till jorden bara för att ligga med dig, så kan vi väl stryka ett streck över allting och vända ett nytt blad i boken." Grace la armarna i kors över bröstkorgen och sög fundersamt på underläppen, kände nästan för att skratta. Inte för att hon tyckte att det var roligt utan bara för att hon var trött på det hela.

Ederel lät höra en ljudlig suck igen. Det igen ja, han borde väl inte ha väntat sig något annat. Men ändå hade han hoppats lite mer än såhär.
"Jag menade det inte så, jag var chockad och kände mig lite sårad och då sade jag det fel, ja", suckade han, var vid det här laget otroligt trött och bara handfallen av det hela. Det kändes som om dem bara trampade fram och tillbaka på samma ställe utan att komma någon vart. Och han hade heller ingen aning om vad han skulle säga eller göra för att det skulle bli bättre.