Skriva av sig-tråden

Det hör nog inte riktigt hit, skriv det i någon annan med "fri tråd", det där hör liksom inte riktigt till ämnet av den här tråden

hittade ingen en annan fri tråd, eller det finns säkert om man söker på det men trodde inte att det skulle vara fel att skriva det här. men det verkar det visst vara... tog bort inlägget.

Det behövde du inte, men du kunde ha skrivit det i någon annan tråd i OT, finns bl.a. en om saker som man stör sig på

BACK TO TOPIC

pandan - Tack ♥ Jag har försökt att prata med kurator och så men då ringer dom hem till mig och det gör pappa ännu mer förbannad. Han vill inte att nån ska veta om detta och att jag borde hålla käft om det men det är svårt för jag orkar inte bo i samma hus med honom.
kinshaw - Mamma brukade bli offer för hans raseri och pappa fick henne att gråta och börja dricka. Hon lämnade huset och kom inte tillbaks efter flera timmar. Hon försöker hjälpa till men hon är så jävla rädd själv så hon tar hans sida oftare och oftare nu.


Fyfan gråter som fan just nu...

BEBO ♥♥♥ !!!
Kom ihåg att du är alltid välkommen hem till mig när din pappa lackar ♥
Ber för dig ♥

TheCasualtie - Älskar dig bebo ♥ Tack ♥

Maharajah - men det är lite svårt att veta vad som är "okej" att skriva i vissa trådar. och nu när du skrev det där blev jag lite sur... och jag fattar att du inte menade något illa, vill inte låta elak eller nåt men blev på dåligt humör.

jag är så trött på att alltid göra fel. på att andra alltid ska klaga på mig, även om det bara är en liten grej... det läggs bara till i högen av all kritik som får mig att må dåligt. och nu gråter jag... jag vet inte vad jag ska göra åt allt. vill inte förklara hela mitt liv men kan säga att min familj är hård mot mig utan riktigt bry sig, bråkar jämt med mina föräldrar och min bror är inte världens bästa heller. man känner helt enkelt att man aldrig räcker till och får nån press på sig som jag egentligen oftast inte ens känner av... själv är jag dessutom perfektionist och jag försöker alltid, försöker göra det rätta, vill vara bra osv men ändå ska människor säga emot och tillslut vill man bara be alla att dra åt helvete. jag är en snäll person och är oftast trevlig men ibland känns det som att det inte är nån mening med att vara det när andra ändå ska vara kaxiga tillbaka. allt känns så hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra åt det, och det finns fler problem som jag nu inte nämnde... har pratat med kurator men slutade eftersom det inte riktigt hjälpte.

http://29.media.tumblr.com/tumblr_lkfn95Q08P1qf7xglo1_500.gif

MelodyJoseph, usch. Alltså, har ni inte några släktingar som kan hjälpa er? För jag kan ju inte direkt säga att det känns bra för mig (även om jag knappt snackat med dig) att veta att ni får stå ut med hans utbrott + vara rädda för honom. Är han ofta såhär? Vill inte att du ska må dåligt och vara rädd för din pappa, för han är ju ändå din pappa. En pappa ska vara en trygg och varm person, inte som din verkar vara. Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och din familj!

Inga problem, lägger gärna ned tid och energi, ifall jag kan hjälpa att förändra något till det bättre, eller vara någon form av ett stöd.

Något jag undrar är varför kuratorn/kuratorerna ringer hem till din pappa och snackar med honom, det är ju bara idiotiskt, rakt igenom. Det blir ju förmodligen inte bättre för att de kontaktar honom via telefon, snarare värre.
Antar att du hat bett dem att inte höra av sig? För det känns som ett alternativ, vill du snacka med dem så antar jag att du inte vill att dem ska prata med din pappa direkt efter, i alla fall inte över telefon.

Om det här ska ändras så måste nog någon annan vuxen också bli inblandad, tyvärr och ta diskussionen med honom, öga mot öga och inte över telefonen.

Jag är ledsen om mina förslag verkar dumma, från din sida sett, men har som sagt ingen erfarenhet av sådant här, så mina förslag kanske brister.

Jag hoppas det fixar sig, då även jag ogillar att höra om sådant här. En förälder ska man aldrig vara rädd för, aldrig.

Var stark, försök nå fram till din pappa angående hans brister, i sällskap med en annan vuxen som kan ta diskussionen med honom. För som sagt, detta problemet kan bara lösas om han inser sitt eget problem, eller inser att han måste ta tag i det - för det här är allvarligt. Som sagt ska ett barn aldrig behöva vara rädd för sin förälder, aldrig.

Varning för felstavningar och annan skit, svårt att skriva med tårar i hela ansiktet och ögonen.

Jag hatar henne, hatar henen så djupt. Samtidigt älskar jag henne som alla döttrar älskar sina mammor. Men hon tror hon är så perfekt, eller hon tror inte men försöker få anfdra att tro det. Sen är det bara hon som lider, ingen annan, någonsin. Men det vörsta av allt är aytt hon jämför, hon tror att människor som har samma föräldrar och "uppfostran" ska vara exakt likadana, annatrs har en av dem varit jävligt bortskämd. I våran framilj är det enligt henne jag som gör att inget fungerar, det är jag som är den trotsiga lilla idiot tonåringen. "Du borde bli mer som din syster" säger hon "Du är så jävla mycket värre än hon någonsin varit" har jag också fått höra tusentals gånger. Och det kanske jag är, men det är jag, inte Anna, alltså ska jag inte vara som hon. Jag vill bara skrika åt henne, berätta hur sjuk hon är. För under hela mitt liv har jag bara under en gång kommit henne nära. Det var fantastiskt men över på ett ögonblick. Men Anna, hon älskar jag djupt. Vet fan inte varför hon måste plåga mig, gör jag något fel tycker ni?