Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Direkt efter det varma badet kröp hon ner under det varma täcket på sängen. Hon låg länge vaken och blickade tomt framför sig. Då hon slutligen somnade så var det en ganska ytlig sömn. Hon vaknade med jämna mellanrum, och det tog längre tid varje gång för henne att somna om. Då klockan visade halv sex på morgonen bestämde hon sig för att stiga upp. Hon rotade i sin resväska och fiskade fram ett par svarta leggings och en lika mörk hoodie. Då hon lämnade motellet några minuter senare drog hon upp huvan, just för att minimera risken att någon skulle få för sig att de kände igen henne.

Ederel var vaken rätt tidigt, inte vid mycket bättre humör än kvällen innan. Eller humör och humör - humöret i sig var det inget större fel på, däremot var väl sinnesstämningen ett bättre ord. Han kände sig dyster, på ett vis sårad men även maktlös. Visst att han tagit upp Chiara på inte det allra bästa tillfället, men att reagera så starkt kändes onödigt - det var trots allt något han gjorde för henne. Att hon blev arg på det kändes motsägelsefullt - och liksom han sagt kvällen innan kunde han inte undgå att lägga märke till hur det verkade, vad hon bara verkat komma dit för vilket sårade. Även om han inte riktigt ville tro det om henne, det var mer som en lite irriterande och sårande tanke i bakhuvudet. Han hade fått i sig en kopp kaffe innan han begav sig ut med Pablo på en springtur, förr brukade han springa själv och promenera med Beau men den här lille vilden krävde att få ur sig desto mer energi.

Då hon kommit fram till parken stannade hon upp för att stretcha lätt, började därefter springa i hopp om att det skulle hjälpa henne att rensa huvudet från tankar. Men det gick inget vidare utan nu när hon var ensam hade hon ju gott om tid att tänka på allt som gått snett. Grace saktade farten då en hund längre fram började skälla och vifta på svansen åt henne. Hon log mot den och böjde sig ner för att låta valpen snusa, upptäckte för sent att det var Ederel. Hon hade gärna sett sig själv vara lite mer förberedd innan hon försökte sig på att prata med honom igen.

Ederel stannade till Pablo absolut skulle prata med den där personen, som var just Grace. Såklart. Han kände sig betydligt mer osäker nu än vad han trott han skulle vara då han träffade henne igen, hade ingen aning om vad han skulle säga, om han skulle säga något, om han direkt skulle nämna något om gårdagen eller inte. Men då hon först inte sade något antog han att han måste försöka säga någonting åtminstone.
"Han är den enda jag har kvar ifrån Beaus kull", sade han till sist, det var det första som dök upp i huvudet som var ett någorlunda säkert kort - då skulle han förhoppningsvis ges en chans att se ifall hon fortfarande var lika sur som under gårdagen.

Grace klappade om den lekfulla valpen en stund innan hon rätade på sig igen.
"Betydligt livligare än hans mor," kommenterade hon och kupade handen om nacken. Det var en konstig tanke att Beau inte längre fanns där hos dem men allt hade sin tid. Det värsta var nog att hon aldrig fått en chans att ta farväl. Hon kunde åtminstone trösta sig med tanken om att Beau levt ett bra liv och att hon nu hade det bra. För himlen var en fin plats, det kunde hon ju säga med egen erfarenhet och allt.

Ederel nickade, vågade sig på ett litet svagt leende - trots att han hade starka misstankar om att det väl lös igenom hur osäker eller nästintill nervös han kände sig.
"Det kan man lugnt säga", instämde han, hade fortfarande svårt att avgöra ifall hon hade lugnat sig mycket ifrån gårdagen. Lite kanske då hon iallafall inte lät direkt fientlig, men mycket mer än så visste han inte. Han suckade lite.
"Grace, vi kan inte gå runt och låtsas som ingenting efter igår." sade han, på något vis måste de iallafall prata och göra upp om hur de ens skulle gå vidare.

Hon spände käkarna då han påpekade att de inte kunde gå runt och låtsas som ingenting. Han hade en poäng men det gjorde inte den obligatoriska diskussionen lättare att hålla.
"Jag kan se din poäng och jag medger att jag reagerade onödigt starkt, förlåt." Hon hade helt klart kunnat försöka kontrollera sin reaktion bättre än hon gjort. Men hon tänkte inte be om ursäkt för att hon känt som hon gjort. Liksom han inte behövde be om ursäkt för hur han kände. De hade rätt till att känna som de gjorde utan att de skulle behöva skämmas för det.

Ederel var faktiskt förvånad över hennes svar, att hon erkände det och sade förlåt. Var det verkligen densamma Grace? Skämt åsido, han var lätt lockad till att säga något i den stilen men var inte säker på att skämt skulle vara välkommet ännu. Visserligen var han förvånad över hennes ödmjukhet, men helt hundra säker på henne var han inte ännu. Han nickade lite.
"Tack. Och jag hade kanske inte bästa tajmingen - men jag skulle nog också våga påstå att jag fortfarande var lite chockad. Är" sade han med en antydan till ett leende, gick sen försiktigt fram för att dra in henne i en kram - visserligen lite halvdan tack vare att han fortfarande höll Pablo, men så gott han kunde åtminstone.

"Jaha," sa hon bara, visste inte vad han var så chockad över. Det faktum att hon var tillbaka eller på grund av sättet hon reagerat på under gårdagen. Oavsett så fick han för all del fortsätta vara chockad. Hon må ha bett honom om ursäkt men det ändrade inte hur hon kände sig.
"Du kanske vill fortsätta undra varför jag kom tillbaka," sa hon då hon dragit sig undan från kramen, tänkte inte låtsas som om hon glömt kommentaren eller inte hört honom säga den. Grace klappade om valpen som hoppade upp på henne innan hon backade några steg, beredd på att fortsätta sin promenad.

Hoppet sjönk genast då hon drog sig undan. Alltså var det fortfarande något hon var sur över, och han fick också snabbt reda på vad det var. Det där sista han sagt igår. Kanske det också varit hårt, men han tyckte också att det ändå inte var alltför konstigt att han fått en liten misstanke om det.
"Det kanske var lite hårt, och för det är jag ledsen. Men jag tänker inte ursäkta mig för vad det verkade som, trots allt såg det nästan ut som att du bara var ute efter en sak och sedan reagerade så. Även om jag inte tror det om dig", fortsatte han. Uppenbarligen verkade hon vara sugen på att gå igen, vilket också gjorde ont - han hade hoppats att hon skulle vilja kämpa mer än så för att de skulle vara ett par igen.