Skriva av sig-tråden

expelliarmus
Det finns saker man inte kan berätta. Alla har sina hemligheter. Ingen är perfekt, alla gör fel någon gång.


Du tog orden ur munnen på mig. Jag är snäll mot de flesta, men inte mot mig själv. Jag stöttar folk som mår dåligt så gott jag kan och väntar med att ta itu med egna problem.

Vi på mugglis finns här för dig, du vet det. Och vad som än händer kommer du alltid vara våran underbara expelliarmus♥ Puss♥

Somnium: Åh, men vännen, det är normalt. Alla blir smått deprimerade från ingenstans, speciellt tjejer. Jag kan gå från superduper flummig och skrattfull till sjukt deprimerad på 0.5 sekunder.

Det där med plugget, jag kan också känna att jag ligger efter och har inte ens kommit igång än. Min hjärna har liksom inte förstått att vi börjat plugga. Men det går över, gör så gott du kan och säg det till din SO-lärare, då kanske h*n förstår och ger dig lite extra tid.

Det är skönt att gråta ibland, även fast man inte har en anledning till det. För allt känns ändå skit, även fast det inte är det. Och det är OKEJ att känna så. Alla gör det någon gång, så känn dig inte ensam om det. ♥

Är så trött på allt tjat om att man ska vara smal som en pinne, att man inte blir älskad om man är överviktig och så vidare..

Min mamma tycker att jag är överviktig och visst, jag vet att jag är det, men det är för att jag växte för fort, hela min kropp utvecklades på bara 3 år från litet barn till vuxen kvinna och därför så är jag överviktig..
Varje dag går hon och tjatar om att jag måste äta mindre och att jag måste tänka på magen, men SNÄLLA, jag vet redan och jag tränar så jag tappar koncentrationen för resten av dagarna i skolan när vi har gympa..

Som idag när jag skulle prova tröjor, då var hon tvungen att ta på magen när hon hjälpte mig att sätta på mig tröjor, säkert bara för att se om jag blir smalare..

Är så sjukt deprimerad just nu...

^Stackare! jag var själv stor ett tag, sen fick jag gluten allergi (allergisk mot vete, korn och råg) och då går en sak i magen som heeter tarmludd sönder, och det är det som tar upp näring etc. plus att min "special" mat innehåller mindre näring än vanlig mat. jag gick ner 9 kilo på 6 månader, och måde jätte dåligt fysiskt. nu är jag över en decimeter längre, väger lika mycket som då och är normalviktigt.

back to topic; din mamma har ingen rätt att säga så! hon tänker kanske på din hälsa, men säg att du blir sårad!

-------------------------------------------------------------------------------

känner mig bara så... tom. jag vill bara bli uppskattad för den jag är..

Åh okej. Min pappa har problem med sin ilska nånting han vägrar skaffa hjälp för. Han säger att han kan kontrollera det men om han kunde det skulle jag inte skriva detta. Idag fick pappa ett utbrott som vanligt och det var den värsta. Han blir förbannad på min lillasyster som bara ville ha en klänning på sig till skolan. Jag pratar lugnt med henne och löser allt. Han är fortfarande förbannad och snackar skit. Jag försöker skämta med honom för att lugna honom. Han lyssnar inte och skriker att jag inte ska komma nära honom. Han blir arg på mig och vrålar om min hemska attityd, jag är fräck, dum i huvudet och en massa annat. Jag som vanligt börjar gråta och springer till mitt rum och smsar mamma om vad som hänt. Jag vågar inte lämna rummet då jag hör mamma ringa pappa och prata då hör jag något som gör mig skit rädd och arg. Han säger att jag ljuger och om jag ljuger igen så kommer han slå sönder käften på mig...
Jag har gråtit under hela bussturen och jag hatar honom .

Har säkert en massa stavfel skrev på mobilen

Fy jag orkar inte skolan just nu! Insåg idag att jag har hur mycket arbete som helst. TILLS IMORGON. Jag klarar inte av att hantera stress, ohc har nu sååå himla mycket att göra!
Sen var jag glad för att jag fick min skoldator igår, och tänkte då att jag kunde surfa runt lite innan jag åker hem. Men inget funkar med denna webbläsaren. Jag kan inte logga in på facebook, inte läsa min mail, inget pottermore och här på mugglis kan jag t.ex inte citera något...
ORKAR INTE STRESSEN! Orkar inte med allt jag har att göra, jag kommer dö. Ärligt det här är alldeles för mycket för mitt huvud... ORKAR INTE!!!

Skuldkänslorna som jag bar för några minuter sedan, och tacksamheten jag bär nu - är känslor som är omöjliga att beskriva.

Det började med att jag skulle på skolfoto, och jag hade varit hemma och fixat mig. Väl när jag är på skolan, och det är unge 10 minuter tills skolfotot ska börja tas, så får jag panik - har jag stängt av plattången?
Jag brukar alltid stänga av den om jag går någonstans, men nu hade jag min låtsas mammas, som man måste dra ur sladden på. Hur jag än vrider och vänder på minnet, så kan jag inte minnas att jag har dragit ur sladden. Dessutom hänger den här plattången förmodligen vid min säng - vid mina lakan.
Mina föräldrar är båda på semester - på skilda väger (en med jobb och en annan privat för att hälsa på släkt), och sa till mig först "du får inte vara hemma medan vi är borta", och eftersom jag tyckte att det var jättefånigt så överklagade jag det, och tillslut fick jag tillåtelse att åka hem om det var något viktigt, och med orden "vi vill inte att huset är uppbränt när vi kommer hem".

Det tog jag inte allvarligt. Jag låt fotograferna ta 3 bilder på mig med min klass, sedan sprang jag därifrån - hann precis med bussen hem, och ser även att jag har ett missat samtal från ett nummer jag inte känner igen - åh nej, brandkår, securitas. Någonting.. Jag. Har. Förstört. Mitt. Hus. Jag har tagit ifrån min familj allt..?

Såg mörka moln över mitt område, och tyckte att jag såg att mitt hus tak var uppbränt. Den paniken. Det går inte att förklara. Jag sprang från busshållplatsen, grät som jag aldrig gråtit förut, men skuldkänslor som jag kunde ha tagit livet av för att slippa. Det var hemskt, det var mer än hemskt.

Väl framme stod mitt hus där, som det brukar. Med superskakiga händer så låste jag upp huset, larmade av och sprang in till mitt rum för att se att plattången inte var i längre - det var den inte. Den lättnaden. Den går inte att skriva, jag kunde inte låta bli det, jag tackade och tackade till gud ett flertal gånger - fortfarande i hemsk gråt. Jag har fått en lampa tänd i mitt liv nu, och jag kommer vara så otroligt försiktig i framtiden, och jag tror faktiskt att det kommer ta lång tid innan jag vill börja med att platta håret igen. Det här är som ett ärr, det sitter kvar.

Sitter och skriver det här tårögd, för det känns mycket bättre att få ut det hela. Släppa av lite av bördan - och väcka er också. En plattång, en laptop eller en laddare - det är allt som räcker för en brand. Det kan ske så lätt, och skuldkänslorna jag bar var något bland de värsta jag har varit med om - och då var jag inte ens säker på att jag hade orsakat en brand.
Vilken det var som ringde, det vet jag fortfarande inte - den svarar inte när jag ringer..
Panik är ordet. Panik.
Nu är jag dock otroligt tacksam, och skakis.

^Åh, shit vad läskigt! Jag var helt skakis när jag läste texten, men gud vilken tur att ingenting började brinna!
Alltså, usch, den där känslan man får när man kanske har gjort något man sedan kommer få ångra...

Det där är läskigt och sjukt, vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, har aldrig stött på liknande problem själv. För sådana här saker finns ju BRIS och liknande organisationer, men kan förstå ifall det känns väldigt jobbigt att ta kontakt med en sådan organisation.

Det största problemet med detta är ju att han inte vill inse eller ta tag i sitt egna problem. Vet inte om det är en lösning, men borde inte du och t.ex. din mamma kunna ta ett snack med honom? Det borde ju bli lättare då.

Helt ärligt så vet jag inte lösningar, då jag som sagt själv inte har haft ett liknande problem.

Men en sak kan jag garantera:
Jag kan garantera är att oavsett hur du mår så kommer jag alltid att kunna lyssna, så att du vet det. Även om det finns andra du hellre pratar med, så kan det vara lättare att prata med människor som inte finns i sin omgivning(utanför datorn).

Hoppas det blir bättre!

MelodyJoseph, vet inte vad jag ska säga annat än: usch vad hemskt! Vad säger din mamma om hur din pappa beter sig?

Ginnyy, vad är det för webbläsare du har? Du kan annars ladda ner andra till datorn.
Stress är verkligen inte en rolig sak... Försök att ta det lugnt, och ta en sak åt gången. Börja med det viktigaste, för om du pratar med dina lärare om hur det ligger till så tror jag att de förstår.
You can do this

Maharajah, shit. Den känslan är bland det värsta som finns. Tur iaf att du tog första bästa buss hem för att kolla så att allt var som det skulle, för jag tror många andra bara skulle slå undan tankarna och intala sig själv att "det är klart jag drog ut sladden!". Troligtvis gjorde du det av ren reflex, utan att tänka på det (dra ut sladden alltså).
Du har så rätt, det krävs så lite för att starta en brand, och man bör därför vara försiktig. Personligen är jag alltid försiktig med allt elektroniskt hemma eftersom jag är livrädd för att det ska börja brinna. Vet inte hur många gånger jag drömt mardrömmar om bränder. Usch.
Du kan andas ut nu vännen ♥