Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Dumt stirrade hon på honom en lång stund. Hennes hjärna registrerade inte genast hans ord. Den ville inte. Grace insåg att hon till stor del utsatt sig själv för det hela: det betydde dock inte att hans ord inte gjorde ont. Hennes ansiktsdrag mjuknade för varje sekund som gick men hon förmådde sig inte genast att vända sig om och gå därifrån. Då hon slutligen gjorde det så hade han också börjat promenera iväg. Hon traskade iväg mot en närliggande park för att gå en runda där. Trots att hon försökte tänka på annat så fortsatte hans ord eka i hennes huvud - högre och högre för varje gång. Med en suck sjönk hon ner på en bänk. Händerna vilade hon mot sina knän och huvudet höll hon böjt. Vad i hela friden hade hon ställt till med nu?

Ederel ägnade en bra stund åt att bara promenera, försöka rensa tankarna lite. Det gick inte att beskriva de känslor som rusade igenom kroppen efter det som hänt, men han försökte att släppa lite tankarna på Grace hur omöjligt det än verkade. Kanske hade hans sista ord varit hårda - men till hans försvar verkade hon ha blivit sur på något verkligen onödigt och varit lite onödigt hård också.
Till sist tog han sig iallafall till Chiara. Hur det här än skulle sluta med Grace, så borde han egentligen i vilket fall som helst inte dröja längre med det här. Hon förtjänade någon bättre än honom vad som än hände, för ifall han nu skulle lära sig att älska henne så var det inte rätt att hon skulle bara vänta ifall han kanske kunde älska henne.

Chiara sken upp i ett leende då Ederel kom på besök. Hon förstod dock snabbt att hans besök handlade om något allvarligt vilket fick hennes leende att långsamt blekna bort. Bomben han släppte tog nästan andan ur henne, det gjorde ont, men samtidigt hade hon nästan förväntat sig att det skulle hända. Hon hade anat att hon inte var den rätta för honom och det hade bara varit en tidsfråga förrän hon skulle få det bekräftat. Chiara kände sig arg, hon kände sig besviken och lurad. Men hon kände sig också tacksam. Tacksam att han var ärlig med henne.
"Jag behöver tid för mig själv," sa hon då han tystnat. Hon menade ingenting illa men hon orkade inte med honom för tillfället. Hon behövde tid att tänka igenom allt. Kanske, bara kanske, skulle de kunna vara vänner igen.

Ederel hade väldigt dåligt samvete över att göra såhär emot henne, han tyckte trots allt väldigt mycket om henne bara att han inte trodde det skulle kunna bli på samma nivå som med Grace. Sen visste han inte om han ens skulle få tillbaka Grace längre, men det var en annan sak och hur som helst så förtjänade hon bättre än honom. Både Chiara och Grace. Han nickade tyst, hade full förståelse för att hon ville vara ifred - efter allt det hon fått reda på var han nästan förvånad över att hon tog det så lugnt.
"Förlåt", sade han igen, menade det verkligen även om det kanske inte gjorde någon skillnad. Han lyssnade dock bättre till att hon ville vara själv, dröjde inte kvar utan lämnade strax huset för att bege sig hemåt igen med tungt hjärta.

Chiara såg efter honom då han lämnade huset, bröt samman i samma ögonblick som dörren åkte igen. Hon sjönk ner på golvet i fosterställning och grät. Det kändes som tårarna aldrig skulle ta slut. Det gjorde ont. Hon kände sig som en idiot som inte hade insett det hela tidigare. Hon borde ju ha sett att han inte såg på henne med kärlek i blicken. Men hon hade inbillat sig att han gjort det bara för att hon så gärna velat tro att känslorna var besvarade. Tårarna tog ändå så småningom slut. Hon låg ändå kvar på golvet en lång stund innan hon tog sig upp på benen. Ingenting skulle bli bättre av att hon låg och tyckte synd om sig själv. Livet gick vidare.

Det hade varit långt jobbigare än vad Ederel trott. Hon hade ju kommit att betyda väldigt mycket för honom, och nu kändes det som om han förlorat ännu en trygg punkt i livet hur nödvändigt det än varit. Bara en kort stund efter att han träffat Grace och åtminstone kändes det som om han förlorat henne lika snabbt igen. Vägen dit hade han tagit det lugnt och bara ägnat promenaden åt att tänka lite, men nu däremot skyndade han sig hemåt - han ville bara få komma hem, där hade han åtminstone lilla Pablo att få nån slags tröst hos. Inte för att det var han som förtjänade någon tröst efter att ha gjort slut med henne, men han kände sig väldigt nere efter att ha förlorat de båda idag. Och han var alltid lika glad, och lite tokig med. Då han väl kommit hem gick han genast in mot vardagsrummet - på grund av valpens då och då galna idéer hade han gränsat av så att han bara var där när inte Ederel var hemma - för att där genast bli överrumplad av Pablos glada lekförsök.

Grace satt kvar på bänken en lång stund innan hon reste sig upp för att styra stegen tillbaka mot motellet. Som sagt kunde hon inte riskera att någon skulle se henne - kaos skulle uppstå om folk fick reda på att hon levde igen. Speciellt de som kommit på hennes begravning. Hon försvann in på det lilla rummet hon blivit tilldelad och la sig ner på sängen. Att blicka upp i taket gjorde inte mycket nytta: hon borde istället ägna tiden åt att fundera ut vad hennes nästa steg skulle vara. Oavsett hur det blev mellan henne och Ederel så kunde hon inte stanna kvar i staden, hon kunde inte återvända på väldigt länge. Hon behövde börja om någon annanstans och förbereda sig på att med jämna mellanrum flytta, i och med att hon inte åldrades.

Ederel hade försökt bara gosa lite med valpen, men han fick snart ge upp det utsiktslösa försöket då han var alldeles för busig och full i energi för det. Som vanligt var det antingen eller - det var full fart den mesta av tiden, och när det inte var det var han helt utslagen och antingen sov eller skulle kela. Definitivt något mer vild än vad hans mamma hade varit som valp - han visste inte ens hur många skor han hade blivit av med till Pablo. Just nu var han ändå väldigt tacksam över att få någonting annat att tänka på, något som distraherade honom lite - även om han självklart inte kunde låta bli att tänka nåt på det som blivit eller inte blivit mellan honom och Grace. En del av honom ville genast bara leta upp henne och reda ut det, men en annan del av honom hade blivit sårad och visste inte ens vad han hade gjort för fel - det hade inte varit världens bästa tajming av honom kanske, men det gav enligt honom ändå inte henne rätten att bli så sur och anklagande för det. Trots allt hade han varit något chockad ännu efter att hon återvänt. I vilket fall som helst, tyckte han ändå bollen låg hos henne - det var hon som i princip kört iväg honom.

Grace övervägde att återvända hem till Ederel men kom fram till att det var bättre om hon avvaktade åtminstone en dag. Med tanke på att hon fortfarande hade ett tankesätt som avvek från Ederels så tvivlade hon starkt på att besöket skulle vara givande för någons del. Hon hade kanske överreagerat men hon tänkte inte be om ursäkt för hur hon kände eller hur hon hade uppfattat saker och ting. Det var som att be om ursäkt för att hon hade känslor, som om hon inte hade rätt att känna som hon gjorde. Att sova på saken skulle förhoppningsvis få henne på bättre humör och dessutom hjälpa henne att se på saken från olika synvinklar. Hon drog av sig sina kläder för att tappa upp ett hett bad åt sig. Badrummet var väl inte det charmigaste direkt men tvätta sig behövde hon göra oavsett.

Dagen började lida mot sitt slut och ännu hade ingen Grace dykt upp, vilket fick honom att börja tappa hoppet. Det var omöjligt att inte tänka på det eller undvika att oroa sig - självklart var han rädd för att ha förstört det i samma stund som hon dykt upp igen. Men det fanns ingenting han kunde göra åt det för tillfället. Istället försökte han ägna tankarna åt annat, hur hopplöst det än var. När han väl gick och lade sig tog det ett bra tag innan han ens lyckades somna, det var alldeles för många tankar i huvudet efter dagens händelser. Följande morgon nästan hoppades han först att det hela skulle vara en dröm - absolut inte att det bara varit en dröm att Grace kommit tillbaka. Men resten, hur de genast bråkat och hur han sårat Chiara.