PRS Lupple och Emma07

Zacharias var väldigt glad av att Ardo tog saken i sina händer, att han förstod att Zach inte hade den minsta lust att umgås med honom även om Brian då verkligen inte verkade ha någonting emot det. Inte minst så var han också tacksam över att Benjamin fanns där även om han antagligen inte förstod någonting - Zach skulle nog bli tvungen att förklara för honom senare vem det varit.
"Är ni säkra? Jag tänkte mest kika in och så." envisades honom och Ardo vände en snabb blick till Zach igen som för att kolla honom innan han vände sig emot Brian än en gång.
"Jag är ledsen, du får komma tillbaka någon annan dag istället." sade han vänligt varpå han ryckte på axlarna och gick vidare därifrån igen.

Benjamin såg på killen som uppenbarligen verkade ganska missnöjd men som ändå stegade därifrån.
Benjamin pressade Zach framåt och ledde in honom mot köket, eller ja snarare ledde honom så att de båda följde efter Ardo.
Benjamin ville väldigt gärna veta vem detta var. Men tänkte inte fråga nu.
"Låt oss äta." Log han mot Zach, sedan mot Ardo och hans pojkvän.
I hopp om att de alla skulle skingra sina tankar från gästen och fokusera här och nu.
Honom kunde de ta tag i senare.

Zacharias följde lättat med honom vidare till bordet och försökte bättra på sitt humör, försökte tänka på något annat än Brian nu när de skulle äta och han var med Benjamin, Ardo och hans kille. Han log emot Benjamin, tacksamt, för att följa med och slå sig ner varpå Ardo strax började presentera maten.
"Ni har ju kommit till Italien, så jag tänkte jag skulle ge mig på en av min familjs favoriter, tagliata. Det är bara att ta för sig." log han och slog sig ner själv.
"Tack." log Zacharias och började snart ta för sig, tackade både för maten och att han skickat iväg Brian. Han berömde snart också maten, försökte tänka på någonting annat för stunden.

Benjamin märkte att Zach verkade, tankspridd- kanske till och med irriterad eller snarare besvärad.
Vilket besvärade honom något otroligt.
Han såg på maten och log. Det såg gott ut, det luktade gott- vad kunde gå fel?
Bortsett från den där okända gästen.
Han tog till sig mat och började äta.
"Åh detta är otroligt gott." Log han ärligt och såg mot både Ardo och hans pojkvän.
Det kändes trevligt att vara här. Och han skulle nog komma överens med dem.

Zach var väldigt glad att Benjamin också verkade trivas allt bättre, och varteftersom dem började äta så försvann tankarna på Brian mer och mer. Allt det där gamla grollet spelade ändå ingen som helst roll nu - han hade sin Benjamin och kunde inte vara lyckligare. Han skulle aldrig i livet byta ut honom emot någon, och att träffa på Brian hade väl mest bara varit förvånande och inte bara en glad överraskning.
"Tack." log Ardo direkt, det syntes att berömmet verkligen värmde. Då middagen en bra stund senare var avklarad var Zach på mycket bättre humör, men drog ändå med sig Benjamin upp för att förklara sig lite - han förtjänade en förklaring, och han gissade att han antagligen inte skulle våga säga vad han tyckte eller tänkte helt ifall han förklarade ibland dem andra. Och han ville höra det.
"Förlåt för att det blev sån konstig stämning förut, jag hade inte en aning om att Brian ens bodde i det här området och pluggade." började han enkelt och suckade lätt.
"Han som kom, Brian, var mitt ex. Han var min första kille, men jag fick reda på efter ett tag att han låg runt en hel del. Men jag var väl inte riktigt lika modig med att säga vad jag tyckte då så lämnade honom utan att säga något om det, så han tror väl att vi skiljdes åt som vänner medans jag nog skulle påstå nåt annat." förklarade han med ett snett leende, höll bara tummarna för att han skulle ta det bra - det var inte särskilt planerat att råka på honom där med Benjamin och allt.

Benjamin var glad, stämningen var bättre. Middagen hade varit trevlig och god och sällskapet var även det gott.
När Zach drog med honom därifrån så följde han lite förvånat och en gnutta besviket efter.
Det hade ju börjat lossna med hans kompisar.
Men det han tagit iväg honom att prata om oroade honom.
Han försökte kontrollera sitt ansiktsuttryck.
Han trodde sin älskling, det hade inte varit planerat.
Han visste att det inte fanns någon som helst chans att han skulle vara med Brian.
Deras kärlek, hans och Zachs var perfekt.
Han hatade att killen hade sårat Zach men han blev ändå lite svartsjuk.
Brian hade sett väldigt bra ut. Första kille- hur många hade han haft? Han nickade sakta.
" Jag är ledsen att du behövde träffa honom sådär." Sa han efter en stund och greppade tag om sitt kors runt halsen.
"Är du okej?" Frågade han sedan och beslutade att i alla fall för stunden fokusera på Zachs mående efter att ha mött på sitt ex.
Hans egna känslor var ändå så krångliga ibland. Och oerhört svåra att förklara för Zach, svåra att förklara för sig själv till och med.

Zacharias rynkade pannan nästan knappt märkbart, ville inte att han skulle ta illa upp eller något. Trots allt kunde det ju vara känsliga ämnen, han hade ingen aning om hur hans älskling reagerade på sånt här. Han ville ju att den här resan skulle bli härlig och rolig, och inte att det skulle bli några trubbel - nu var det inte säkert att det här skulle innebära problem, men han ville vara sams med honom.
"Jadå, jag är mest förvånad över att han dök upp. Är du okej?" frågade han, något orolig ändå att han skulle ha tagit illa upp utav det hela. Samtidigt så försökte han se hur han reagerat på det hela med att ta hans hand, på något vis pröva hur han reagerade på det för att se ifall han tagit illa upp.

Benjamin kände hans hand och lät honom ta den, han kramade försiktigt och ryckte på axlarna.
"Jag är okej. Jag menar jag vet vart vi har varandra. Han var bara inte som jag. Ingen av dem är det." Sa han tyst.
"Jag känner mig lite som att jag inte hör hemma." Sa han lågt och såg på sin älskling. Lite orolig.
"Men jag hör ju hemma med dig." la han till och bet sig lite i läppen.

Det var på ett sätt svårt att höra honom säga så, att han inte riktigt verkade känna sig bekväm här. Vilket han visserligen anat, men ändå hoppats att han haft fel - även om han borde känna Benjamin bra nog för det vid det här laget. Han suckade lite och vände sig mer emot honom, tog även hans andra hand och kramade dem båda.
"Älskling, ingen annan är som du och det är för att du är den mest fantastiske personen som finns." envisades han, ingen skulle nånsin ens komma i närheten av hans Benji. Han var bara perfekt.
"Jag tror vi hör hemma ihop, vart vi än är. Men trivs du inte här, tycker jag inte vi ska stanna här så länge." sade han och gjorde en kort paus, hade tänkt sluta där fast insåg att han nog redan misstänkte vad han tänkte protestera med.
"För trivs inte du här så trivs inte jag, men det gör inget att vi åker härifrån. Visserligen är Ardo en vän till mig, men inte nära vän - vi har ju inte setts på flera år. Hans kille har jag inte ens träffat förut. Vad jag vill är att få upptäcka världen med min älskling, vart vi än är och med vilka spelar ingen roll så länge jag är med dig." log han.

Benjamin såg på honom, kramade båda hans händer och log svagt.
"Jag älskar dig Zacharias." Viskade han och skakade sedan på huvudet.
Nog tänkte han protestera.
Men han lät honom tala till punkt.
"Jag älskar att du säger dessa saker och det betyder så mycket för mig. " Började han och rörde sig närmare.
"Men sanningen är. " Fortsatte han och log svagt.
" Jag trivs inte här för jag är inte social som du. Det är grejen, du och Ardo är väldigt lika. Öppna och glada och sociala och jag älskar det med dig. Det är bara att jag aldrig haft den förmågan. Och då känner jag mig typ tråkig när alla andra är roliga. Och så ah." Sa han tyst. Hoppades att det förklarade tillräckligt. Han tog ett steg till och la armarna om sin älskling och lutade huvudet mot hans bröstkorg.
" Det är oartigt att lämna dem i vilket fall. De kunde haft planer som de avbokat." Viskade han.