Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

På ett sätt kändes det konstigt för henne att veta, att hon det senaste halvåret på sätt och vis delat Ederel med en annan kvinna. Trots att han påstod att hans känslor för Chiara inte kunde mätas med vad han kände för henne, så var det ändå en lustig tanke. Hur det hela måste kännas för Chiara kunde hon inte föreställa sig. Hon kunde bara hoppas på att tjejen skulle hitta någon som älskade henne lika villkorslöst som Ederel älskade Grace.
"Jag älskar dig," viskade hon mot hans läppar då hans ord lockade henne tillbaka till verkligheten.

Ederel kände väl ett litet stygn av dåligt samvete över att göra såhär mot Chiara - han borde ju ändå iallafall ha gjort slut först - men ändå inte, för han var alldeles för överlycklig av att Grace var där. Å andra sidan var det heller inget hon för sin egen skull behövde få reda på. På tal om få reda på, så funderade han på ifall det vore bättre eller sämre att berätta hela sanningen för henne angående vad både han och Grace var. Han ville helst såra henne så lite som möjligt, även om det antagligen var omöjligt att inte såra henne alls. Han tyckte väldigt gott om henne och hon förtjänade bättre än såhär. Uppriktigt talat skulle han inte ha det minsta emot att fortfarande umgås med henne som vän, men han visste inte ifall varken hon eller Grace skulle vara så förtjusta i det. Han fick bara hoppas att hon kunde hitta någon som var lyckligare med henne än vad han varit. Graces ord drog honom tillbaka till nuet igen, samtidigt som de också fick honom att le. Han ägnade en liten stund åt att kyssa hennes beundransvärda läppar, innan han drog undan huvudet bara precis nödvändigt och suckade lite.
"Jag borde nog prata med Chiara." sade han tyst, ingenting skulle bli bättre för nån av att hon drog ut på det även om han helst skulle ägna timmar åt att bara vara med Grace.

Grace strök tungspetsen över tänderna då han nästan direkt tog upp Chiara - precis som om han hade läst hennes tankar. Trots att hon gott och väl förstod varför han behövde prata med Chiara, så kunde hon inte låta bli att känna en viss irritation över att han ansåg det vara ett lämpligt tillfälle att göra det nu. Hon hade varit död i fem år men ändå ville han genast rusa iväg för att förklara läget för Chiara, istället för att bara vänta med saken till följande morgon. Istället för att bara ägna resten av kvällen åt Grace.
"Gör det då." Hon drog sig undan för att dra på sig sina kläder igen, men främst för att dölja besvikelsen som sken i ögonen. Egentligen borde hon ju i tid ha insett att hon inte bara kunde dyka upp och förvänta sig att allt skulle vara som vanligt. Ingenting var som vanligt och ingenting skulle bli som förut igen.

Ederel tyckte sig ana att hon var lite besviken, och han förstod henne samtidigt som han också ville få det gjort. Det var inte rätt mot henne att låta henne vänta och roa sig med Grace, hur gärna han än ville. Han suckade lite och började dra på sig sina kläder, hejdade sig snart för att stanna upp Grace med ett finger under hennes haka.
"Jag vill inte lämna dig för en sekund, men det är inte heller rätt emot Chiara att inte prata med henne så snart jag kan", sade han, försökte inte ens dölja den nästan längtan som låg i blicken så fort han såg på henne. Han log svagt emot henne.
"Men jag hoppas inte du har tänkt ge dig av nånstans så länge, för jag vet någon som kommer bli överlycklig att få se dig", sade han med ett litet leende.

"Varför gjorde du inte det direkt då?" Grace vände bort ansiktet för att undvika hans finger mot sin haka.
"Spelar tydligen ingen roll att jag varit död i fem år," muttrade hon sedan, mest för sig själv. Det var lite onödigt småsint av henne men hon kunde vara lite överdramatisk ibland. Allting ingick i paketet om man ville ha med henne att göra.
"Vem det än är kan vänta till i morgon." Grace tänkte inte vänta på att han gick från henne till Chiara, även om det bara var för att prata och förklara situationen, och sedan komma tillbaka till henne. Hon begrep inte ens varför hon kände allting så starkt: det var ingenting jämfört med hur hon upplevt känslor som nefil. Hon tänkte återvända till motellet där hon för några dagar sedan tagit in och fundera på saker i lugn och ro.

Det sårade att hon tog det så hårt, när han knappt visste varför själv - han förstod inte varför hon reagerade så riktigt, när det var för hennes skull han begav sig dit för att prata med henne och göra slut.
"För att jag knappt kan tänka på nåt annat än dig när du är i närheten?" föreslog han, hon hade verkligen tagit honom med storm då hon dök upp. Han fick bita sig i tungan för att inte kommentera något alltför hårt tillbaka, inte för att han tänkte hålla helt tyst men åtminstone någorlunda samlad.
"Grace, det där är så fel det kan bli. De här fem åren har varit de värsta i mitt liv, och jag är beredd att göra precis vad som helst nu när du är tillbaka. Exempelvis göra slut med någon som verkligen inte förtjänar att jag dröjer med att berätta och sårar henne ännu mer med att vara otrogen. Vad är det du vill jag ska göra, inte göra slut med henne?" kunde han inte låta bli att kommentera, han förstod inte riktigt vad hon hade att klaga på när det var för hennes skull han gjorde det här.

"Åh, så det är för min skull du gör slut med henne?" Grace la armarna i kors över bröstkorgen. Skulle hon känna sig tacksam över saken?
"Du visste väl innan.. allting att du behövde prata med henne? Ändå sa du inte åt mig att sluta, du slutade inte heller. Men nu vill du springa över till henne och berätta allt." Hon kände nästan för att skratta trots att hon egentligen inte tyckte att det var roligt. Situationen i sig kanske var lite komisk - det faktum att hon vänt in på den här vägen så gott som genast efter att hon var tillbaka.

Det sårade mer än han ville erkänna att hon verkade bli rent sur för att han ville ge sig av och göra slut med henne.
"Jag gör slut med henne för att jag älskar dig och inte henne", deklarerade han, egentligen hade han inte gjort det heller innan hon dykt upp igen men han hade hoppats på att det kanske kunde växa fram. Men nu hade allting ändrats då hon levde. Han suckade igen.
"Jag vet, och jag vet att det antagligen var fel. Men ja, jag vill såra henne så lite som möjligt", fortsatte han, för att än en gång sucka och skaka lite på huvudet, nästan lite misstroget.
"Jag har trott du varit död i fem jäkla år, och när jag nu får reda på att du lever blir du nästan direkt sur på mig för att jag vill göra så jag kan vara med dig?" sade han, kunde inte riktigt förstå varför hon blev så sur, plus att det sårade en del hur hon genast betedde sig.

"Jag har varit död i fem jäkla år!" utbrast hon. Han hade inte inbillat sig eller drömt, det hade varit verklighet. Hon hade dött den där dagen i hans armar.
"För att jag trodde att du skulle prioritera mig över henne för ikväll. Vi hade inte ens behövt göra något - vi hade kunnat sitta på varsin ända av soffan och se på teve, vad som helst egentligen." Grace förstod ju egentligen varför han nu ville ge sig av för att prata med Chiara - hon vara bara för uppvarvad för att vilja erkänna det. Hans timing hade inte riktigt varit den bästa heller.
"Men gå då. Ödsla inte mer tid genom att stå här." Hon såg förbi honom mot några stora träd på andra sidan av vägen, precis som om de vore intressantare att se på än Ederel.

Ederel kände sig både sårad och maktlös, för det verkade inte spela någon roll hur mycket han förklarade sig - hon verkade i vilket fall som helst vara fast besluten att han struntade i henne, vad han än sade.
"Hur i hela friden får du det till att jag inte prioriterar dig när jag ger mig iväg för att ge upp det lilla liv jag har för din skull?" vid det här laget började han tappa tålamodet mer och mer med henne, för det kändes inte som om det hjälpte vad han än sade eller gjorde. Hennes sätt - och ord också för den delen - fick honom att skaka lite misstroget på huvudet.
"Du vet, du får mig att undra varför du kom hit", sade han tyst, kände sig sårad och hennes sätt fick väl honom att också besluta sig för att helt enkelt börja promenera lite. Helt enkelt för att han knappt klarade av att stå där och bli anklagad på det viset när hon precis chockat honom med att komma tillbaka. Å ena sidan var han förstås överlycklig, men det kändes också som om han förlorat henne nästan lika snabbt som han fått tillbaka henne. Och i det förflyttats tillbaka några år i hur jobbigt det här var. Han styrde egentligen inte stegen direkt till Chiara, utan bara en runda först - han behövde få lugna ner sig lite först, han var alltför upprörd just nu för att gå in och ta det samtalet med henne.