prs rollspelare & wolfy

"Ring mig senare," mumlade han mot hennes läppar och strök sin tumme över hennes kind med ett svagt leende, lutade sig sedan tillbaka för att ta sig en ordentlig titt på henne. Han hoppades att hon någon gång inom en snar framtid skulle kunna tänka sig att flytta hem till honom: det skulle underlätta mycket.

"Jag lovar." sade hon och smekte hans nacke innan hon klev ut från bilen. Hon skyndade sig in och tackade snällt en av de som jobbade när han öppnade dörren åt henne. Hon fuktade sina läppar och gick till sitt rum först, ville ta av klänningen och ta på sig något skönare vilket då blev en stor tshirt. Hon gick ner till sin pappas arbetsrum och knackade på dörren innan hon öppnade.

Jax såg efter henne ända tills ytterdörren åkt igen innan han körde iväg hem till sig. Inte till en av lägenheterna utan huset han delade med de andra killarna. Det var stället han ansåg som sitt hem och där han trivdes bäst ändå.

Evelyn gick in och satte sig ner då hennes far bad henne göra det. De satt där inne en bra stund och pratade om Brian, vilket förvånade henne men alla pusselbitar föll på plats efter en stund och hon kände inte samma sorg längre. Hon visste inte längre vad hon skulle tro på eller ifall hon fick berätta det, hon kunde ju inte säga något till Jax. Han kanske skulle bli arg, eller liknande.

Då klockan närmade sig nio på kvällen och Jax fortfarande inte hört någonting från Evelyn så bestämde han sig för att ringa upp henne. Han saknade henne redan och ville höra hennes röst. Ännu hellre skulle han vilja ha henne hos sig.

Evelyn hade legat i sin säng hela dagen och tänkt igenom exakt allt. Hon hade ingen tanke på att svara på samtalet men såg att det var Jax, vilket ändrade hennes inställning.
"Hej..." sade hon tyst.

Då hon svarade kopplade han till videosamtal då han gärna ville se henne.
”Är allt okej?” frågade han, tyckte hon lät nedstämd på rösten vilket gjorde honom smått nervös om att något var fel.

Evelyn hade släckt alla lampor i rummet så han såg inget annat än en svart skärm på videosamtalet.
"Jadå, lite trött bara." sade hon och svalde hårt.

”Prata med mig.” Det var uppenbart för honom att något var fel. Han störde sig enormt på också att skärmen var helt svart, han ville se hennes vackra ansikte och inte mörker.

"Jag gör ju det." sade hon bara, tänkte leka dum. Visst kanske var det inte det bästa alternativet men hon orkade inte prata om allt och gråta igen.