Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Grace drog på mungiporna igen. Det värmde hennes hjärta höra honom säga att han saknat henne. Samtidigt var det ganska sorgligt för hon kunde omöjligt föreställa sig hur de gångna fem åren varit för honom. Eller om de varit i närheten av de tre åren som hon en gång ägnat i tron om att han var död så hade hon nog en rätt stark aning. Dock så hade hon faktiskt varit död i fem år så det gick ändå inte riktigt att jämföras.
"Jag tycker att du ska visa precis hur mycket du saknat mig," log hon och lät sina läppar nudda vid hans, "det är helt upp till dig att bestämma hur." Hon hoppades dock på att han skulle välja rätt sätt - det som hon försökte uppmuntra honom till här utan att ge ifrån sig för mycket.

Hennes ord drev honom till att le ännu bredare - hans älskade, retsamma och på gränsen till fräcka Grace. Det krävdes ju inte direkt nån forskning för att lista ut vad det var hon var ute efter - och han gav henne det mer än gärna, det var definitivt något han såg fram emot. Men han kunde allt få retas lite med henne först.
"Vill du ha ett skriftligt bevis?" frågade han med oskyldigt rynkad panna, trots att det började rycka lite i mungiporna på honom - han var alldeles för road för att kunna hålla minen helt och hållet, och det var bara en tidsfråga innan han skulle tappa minen helt för att istället ägna sig åt det sätt han trodde de båda ville visa det på.

Det var ju just typiskt honom att han inte bara kunde ge efter, utan behövde ägna sig åt att retas lite först. Det ökade bara hennes frustration. Hennes kropp längtade vid det här laget redan efter Ederel, den hade stått i eld och lågor ända sedan hans läppar letat upp hennes i en djup kyss. Grace tyckte egentligen inte ens att hans fråga var värd att svara på, men hon ville heller inte ta risken att han skulle fortsätta jäklas.
"Jag vill att du sliter av mina kläder," sa hon och såg honom djupt i ögonen utan att flacka med blicken eller visa minsta lilla tecken på nervositet eller osäkerhet, "inom tio sekunder eller så går jag härifrån."

Mycket riktigt hade hon varit ute efter betydligt mer än så, och denna gången bredde flinet brett ut sig på hans läppar. Hon hade inte blivit desto mindre fräck trots sin tid som ängel, tydligen. Inte honom emot.
"Nu börjar det likna nåt." flinade han, drog henne intill sig i ännu en passionerad kyss för att dessutom genast börja få av henne alla dem där onödiga klädesplaggen hon hade på sig. Kanske att han spelat retsam, men om sanningen skulle fram längtade också han extremt mycket efter henne vid det här laget.

Grace backade bakåt mot väggen då det ena plagget efter det andra hamnade på golvet. Hon brydde sig verkligen inte om vilken yta de använde, det passade bra där och nu. För hennes del handlade det enbart om lust och längtan för tillfället. De hade hela kvällen och hela natten till att låta det hela ta en mer passionerad och lugn vändning. Då hon kände den svala ytan mot sin rygg började hon riva i hans kläder för att äntligen få se honom naken igen.

Ederel visste att det väl egentligen inte var vidare bra gjort att ägna sig åt sånt här innan han faktiskt gjort slut med Chiara, men för stunden verkade det inte spela den minsta roll - allt han kunde tänka på var Grace. Hon skulle alltid betyda otroligt mycket för honom, och det här gav honom väl egentligen svart på vitt hur han aldrig skulle kunna sluta älska henne så otroligt mycket som han gjorde vad som än hände. Då han fått av henne kläderna var han något nöjd över att också hon börjat få av honom alla dessa plagg, men överlämnade det lite åt henne att ordna med den saken medans han själv lade mer uppmärksamhet vid hennes kropp, något den definitivt förtjänade. Än så länge i form av kyssar och händerna drog han längs hennes midja och höfter.

Grace sneglade upp mot hans ansikte. Hon älskade honom så mycket att det nästan gjorde ont. Hennes kärlek var så stark, så intensiv. Hon hittade inte ord. Allt stod stilla i hennes medvetande. Hon lyfte benet för att lägga det kring hans höft i hopp om att budskapet skulle gå fram. Med tanke på att hon temporärt blivit av med förmågan att prata, så behövde hon använda sin kreativitet och på annat sätt visa honom vad hon ville. Vad hon behövde. Just nu mer eller mindre tiggde hon honom om att ge sig till henne - för hon visste inte hur länge till hon skulle klara av att vänta.

Ederel var lite lockad att dra ut ännu lite extra på det hela för att jäklas lite till, men kom fram till att han inte skulle klara av särskilt mycket vidare dröjsmål och inte heller skulle väl hon bli särskilt glad över det. Nej, vid det här laget var han alldeles för tokig i henne för att ens ha tankeverksamhet nog att planera något sånt. Hon var precis allt som tog upp hans tankar för tillfället, inte för att det var särskilt ovanligt när han var omkring henne - lite så hade det alltid varit, men självklart förstärktes det av att han inte sett henne på all den här tiden. Förstärkte det och att han inte klarade av särskilt lång tid förräns han nu hängav sig helt åt henne.

Också efteråt hade hon svårt att hitta de rätta orden. Grace hittade ingen annan förklaring till det hela än att hon bara var så överväldigad av lycka av att vara tillbaka hos honom, att hon inte visste hur hon skulle uttrycka det då inget ord eller språk i världen kunde göra det hela rättvisa. Hon öppnade ögonen för att se på honom. Läpparna var fortfarande särade och pulsen hög. Ett litet leende formades sakta men säkert ju längre hon såg på honom. Snart hade hennes armar lagt sig tillrätta om hans nacke igen och hon borrade in ansiktet mot hans hals.

Ederel fann ännu inga ord, och han verkade inte vara den enda. Vilket var lite av en lättnad, det satte inga krav på att han måste ta sig samman och prata eller svara något.
Bara hennes leende var så vackert. Det fick honom att le ännu bredare, något som inte direkt blev bättre då han fick hennes armar omkring sig igen. Han lade genast armarna omkring henne också, lade ansiktet emot hennes härliga hår.
"Jag älskar dig." viskade han leendes.