Not what I wanted [PRS]

Herrejösses vad tyst det blev, förutom ljuden som kom från sysslorna de höll på med. Annars var det verkligen knäpptyst och stelt värre. Under gårdagen hade allting varit annorlunda till dess yttersta, då de faktiskt talat med varandra och tillsynes uppskattat varandras respektive sällskap. Zihao hade i alla fall gillat konversationen med Joshua och det hade inte ändrat sig. Alltså det ville säga, han hade mer än gärna pratat med den andre och försökt lära känna honom bättre, men av någon jävla anledning förstörde sextonåringens känslor för Yaosu precis allting. Det var så illa att det nästan blev sjukt att ens föreställa sig och sjuttonåringen kunde inte undgå att må illa över tankarna. Varför kände han helt plötsligt så? Förut hade det ju bara varit lustigt att Joshua gillade den äldre brodern, men nu? Nej, nu var det inte alls lika roande längre.
Bra, efter alla förbaskat dumma funderingar ville han sjunka ner genom golvet och försvinna för all framtid. Joshua Lewis, på riktigt? Skojar du med sig själv eller?
Zihao började buttert röra ihop alla ingredienser han hackat, blandade dem med pannkakssmeten för att sedan lägga en klick smör i stekpannan. Försiktigt började han därefter portionera ut smeten i pannan och därmed steka pannkakorna. En efter en.

Tyvärr, för hans egen del alltså, gick det med all världens fart och snart hade han en hel hög pannkakor på tallriken bredvid sig. De såg ut att ha blivit lagom krispiga och doftade hemma, som någonting deras barnmorskor brukade laga under barndomen. Nostalgi.
Men nu när Zihao var klar betydde det att han inte kunde fokusera på någonting annat. Han var fortfarande ensam i köket med Joshua och det skulle bara bli ännu stelare om de fortsatte ignorera varandra. Kanske sjuttonåringen råkat sända helt fel signaler till den yngre under morgonen, betett sig alldeles för vresigt och illa utan någon uppenbar anledning. Jo, det var nog därför den andre var så tyst. Dumma, dumma Zihao, när ska du lära dig?
”Förlåt om jag var snäsig innan”, mumlade han tvekande, när han ställde fram fatet med de små pannkakorna på bordet. Dukningen var redan färdig, med tallrikar, glas, muggar och en massa annat smått och gott. Typ mackor och juice, pålägg och annat smått och gott. Blicken gled snart vidare från bordet, ner mot golvet där gryffindoraren lagt sig. Katten svävade ovanför ansiktet på honom, som ett enda stort moln av päls och gos. Cissi, hon var väldigt fluffig och verkade inte ha något ont i sig.
”Pratar du med dina katter förresten?” Undrade Zihao och slog sig också ner på golvet, en liten bit ifrån Joshua. Sådär ja, ge fan i att tränga dig på.

Där kom den efterlängtade ursäkten. Det var inte direkt så att Zihao faktiskt låtit snäsig direkt, mer om att han inte låtit alls.. bara låtit samtalet rinna ner i sanden. Efter att flera gånger ha försökt pressa folk till konversation, varit alldeles för på och framfusig har Joshua lärt sig att ingenting gott kommer ur det. Folk brukar bara lämna en, det är lite obehaglig uppmärksamhet med så många frågor. Varför skulle Joshua försöka konversera med någon som inte verkar ha det minsta intresse i hans existens? Det är lite av en huvudregel, för på så sätt slipper han konstant bli besviken. Än en gång, lite tragiskt kanske.. men det är så det är, det har blivit som en vana på senare tider. Dock bestämmer sig sextonåringen för att inte dela med sig av det dilemmat, han har redan delat med sig för mycket, och godta den trevande lilla ursäkten. Han är förvånad, det kan han då medge. Zihao har aldrig bett om ursäkt innan, och han har gjort en hel del värre saker än att ignorera att svara.
”Jag lät säkert också snäsig,” påpekar han med en ryckning på axlarna. Det tyckte han egentligen inte, men det kan säkert upplevas som det.. på sättet han ignorerat Zihao under gårdagen när han klivit in i sovrummet, inte sagt någonting. Han har sina orsaker, men det har säkerligen slytherineleven också. De mörka, stora ögonen glider från den tjocka lurvbollen som nu ligger på hans mage, till den ett år äldre. En djup liten rodnad stiger över kinderna, det är väl uppenbart vid det här laget? Precis som Zihao pratat med Haru tidigare under morgonen. 
”Jo, ibland gör jag väl det.” Än en sak de har gemensamt, borde han räkna upp dem?

”Sjuttonde september förresten.” Den lilla tanken hade inte slagit honom förrän nu. Sjukt löjligt, men sån är Joshua. Som minns vad som skulle sägas under gårkvällen när den andre somnat. Zihao hade antagligen glömt bort det vid det här laget, för Joshua är det däremot inte så lätt.. nej, med tanke på att hjärnan är igång konstant så släpper den verkligen ingenting. Nafsar upp allting och vägrar släppa det. Precis som Cissi och hennes tag om tjocktröjans ärm. ”Du kanske inte ville ha svar på det egentligen men.. ja.”

Under morgonen kunde Zihao inte direkt komma på något särskilt tillfälle då Joshua låtit snäsig, även om han betett sig underligt precis innan de skulle krypa till kojs. Kanske det var den lilla händelsen den andre hänvisade till? Hur det nu än låg till så var allt redan förlåtet, även om det inte direkt fanns någonting att faktiskt förlåta.
”Tycker inte att du har varit snäsig..däremot var du väldigt tyst innan vi skulle gå och lägga oss”, mumlade sjuttonåringen, samtidigt som det riktigt ryckte i mungiporna på honom. Synen var ju ganska rolig trots allt - liten, nätt pojke med en stor fluffig katt på magen. Det såg lustigt ut och hjärtat blev alldeles varmt, som på beställning. Dunk, dunk, dunk. Slagen riktigt ekade i öronen på Zihao, som inom en kort framtid råkade notera sextonåringens rosiga kinder. Helvete. Då var liksom den äldres egna kinder också tvungna att haka på och med tanke på att hjärtat redan hoppade och for var det icke ett gott omen. Vid det laget var han inget annat än en tickande tidsbomb.
”Det är inte så att jag dömer dig!” Skyndade sjuttonåringen sig att säga, med en hast som hette duga. ”Tycker bara att det är trevligt att jag inte är ensam om att hålla på så”, förklarade han tyst och började pilla med de långa fingernaglarna. Efter fullmånen skulle han klippa dem riktigt korta och fila ner dem ordentligt. Fy fan vad de såg ut just i den stunden. Usch.

Sjuttonde september. Orden ekade flera gånger om, ungefär i takt med att den röda färgen som strök över kinderna djupnade. Joshua hade kommit ihåg Zihaos fråga från gårdagen, medan Zihao själv nästan hunnit glömma bort den. Minnet var verkligen inte det bästa, vilket gryffindoreleven säkerligen skulle lära sig förr eller senare.
”Jo, jag sa ju att du skulle svara imorgon och imorgon är ju idag”, sade den äldre och försökte envist hålla leendet på en behärskad nivå. Han ville ju inte skrämma bort Joshua ungefär det första han gjorde. Att få en rad gula, vassa tänder inom synfältet var ju inte den mest härliga händelsen här på jorden. Ibland var det till och med så att inte ens Zihao själv kunde stå ut med tänderna. Varje gång han betraktade sig själv i spegeln med ett sådant leende, ett tandleende, ville han kräkas. Borsta tänderna bättre, usch vad äckligt!, le med munnen stängd. Kommentarerna han samlat på sig under åren var många.
”Klart jag vill veta”, fortsatte han när han slutligen lyckats samla sig själv. ”Hur ska jag annars veta när jag ska baka en tårta?”

Ja, det hade väl varit ett någorlunda udda beteende med tanke på hur lilla Joshua tidigare bettet sig. Öppen till konversation, på. Men om den äldre förstått anledningen och vad som försiggått inne i huvudet på den yngre.. ja, då hade det väl blivit mer förståeligt. En liten del av honom vill berätta för honom, han känner sig liksom lite angelägen att se till så att Zihao inte får dåligt samvete, om hans beteende varit genuint. Däremot finns det fortfarande en del av honom som är osäker, han vill inte dela med sig av någonting mer bortsett från allt han redan låtit sippra ur läpparna på honom. Tänk om det skulle användas emot honom.. det vill han verkligen inte, inte igen. Han har blivit lurad förut.
”Jo, jag vet.. jag hade mina små anledningar, men det är ingen ursäkt.” Mumlar sextonåringen till svar och ser upp mot Zihao med de stora, mörka ögonen. Cissi sträcker på benen, gäspar innan hon gosar ner sitt lurviga lilla ansikte i Joshuas magra nacke. Även om rädslan fortfarande är aktiv och påminner honom om att inte lita alldeles för mycket på slytherineleven, så kan han inte undgå att le lite. Håll tyst nu Joshua, snälla. Gör det inte värre än det redan är.
”Tycker nästan det är konstigare med folk som inte pratar med djur,” tillägger han.

Imorgon är ju idag, jo, det är ju rätt. Som Joshua trott hade frågan från gårdagens kväll glidit ifrån Zihaos tankar. Kanske han inte borde ha öppnat munnen och svarat på den.. men sån är han, usch. Joshua sluter ögonlocken en kort stund medan demonerna slänger en massa fula ord mot honom där inne i pannbenet. Aj, aj, aj. De där inre demonerna får huvudet att dundra likt förbannat, vilket leder till att han tvingar sig själv att sätta sig upp. Ögonlocken är fortfarande slutna medan huvudvärken byggs på för varje sekund. Kanske han inte borde ha legat på det viset? Hur som helst gör den nya ställningen Cissi besviken, då hon tvingas lägga sig ner i hans knä istället. Baka en tårta.. åh, nej nej. Joshua kommer känna sig oförskämd i såna fall, tårtor kommer aldrig nära munnen och har inte gjort det sedan tolvårsåldern. Alldeles för sött, alldeles för äckligt.
”När fyller du år då?”

Äsch då, det var ju inte precis som om Zihao tagit jätte illa upp. Nu må det där vara en lögn, men han intalade ändå sig själv att han inte gjort det. Allting hade bara varit ett litet missförstånd och vem var det som sagt att det inte var okej att vara tyst lite då och då? Ingen, och därmed hade han ingen rätt till att ens fundera över saken.
”Det är okej, Joshua, jag förstår”, försäkrade sjuttonåringen och lät fingrarna trava vidare ner till änden på byxorna. Benen på dem var en aning för korta och vaderna stack fram, håriga och eländiga. Ännu en överdrift, han var inte så hårig, även om han nu själv uppfattade sig själv som det.
”Antar att det är ungefär samma sak som att jag hade mina små anledningar till att bete mig som ett vilt djur innan”, fortsatte han och skrattade kort till. Nja, egentligen hade han väl inga ursäkter när det kom till de där beteendena han kunde få from time to time. I början hade det varit mer okej, men vid det här laget borde han varit så pass van att han kunnat tvinga bort det där halvvilda som kikade fram då och då. Fast nej då! Zihao hade ungefär minus femtio i självkontroll och därmed var önskan om självbehärskning utom räckhåll.
Den skarpa blicken mjuknade en aning när Cissi började gräva ner sig i den yngres nacke. Som sagt, förfärligt gulligt. Slytherinarens hjärta hade redan smält ihop till en rinnande sörja, oförmögen att få det att stelna igen.
”Tycker du?” Frågade Zihao och lät huvudet falla på sned en aning, fortfarande fingrandes på byxorna. ”Så du hade alltså kunnat tänka dig att hålla en lång konversation med mig inatt, även om du inte skulle få något svar?” Åh, herregud.

”Jag? Tjugonde Juli”, svarade han och höjde på ögonbrynet när Joshua satte sig upp. Varför såg det ut som om han typ led? Överdrift, överdrift, överdrift. Men det såg inte ut som om han mådde absolut toppen! Så det så.
”Har du ont i huvudet eller någonting?” Undrade Zihao försiktigt och lutade sig en gnutta närmare den kortare eleven. De var verkligen varandras totala motsatser. Joshua var kort, smal och nätt, med små händer och stora, runda ögon. Detta medan Zihao själv var lång, inte speciellt spinkig med händer som var typ dubbelt så stora som den andres. Lustigt egentligen.

Men är det verkligen en rättvis jämförelse? Zihao är ändå inte en liten katt som river i hans tröjor och som mer än gärna vill ha en dragkamp med Joshuas egna ben.. det är liksom väldigt stor skillnad på en människa och en liten kissemisse som inte tänker eller agerar som en människa. Det måste väl ändå slytherineleven förstå?
”Ett; jag brukar inte hålla någon lång konversation med Cissi om jag inte bara vill få ut något och säga det högt. Två; det är en stor skillnad mellan en liten katt och en fullt medveten, lyssnande människa. Det fungerar liksom helt annorlunda.” Påpekar sextonåringen med rynkade ögonbryn, ja det är väl klart? Om Zihao är fullständigt vid medvetande och inte svarar på någon ynklig fråga, så är det lite mer personligt. Han kan svara, han vet vad det är som sägs.. Cissi förstår ju ingenting, förutom kanske när Joshua stirrar på henne med stora ögon för att få henne att sluta. ”Menar du att du fungerar likadant som en katt eller hund?” Det är ju den principen som Zihao tar upp iallafall.

Lilla Lucy skuttar in i köket, fångar upp både Joshuas och Cissis uppmärksamhet. Två katter som vill ha all uppmärksamhet på sig.. Ajdå. Hon verkar dock fullt upptagen med att stoppa nosen i kattmaten, innan hon marscherar ut genom kattdörren. Lucy är inte lika förfärad när det kommer till tanken av regn och våt päls. Möss vill hon ha, ingenting annat. Tjugonde Juli.. Joshua lägger det på minnet, borrar in det så att det datumet aldrig kommer att försvinna. Dock kanske det inte spelar någon roll, kanske hans demoniska tankar är riktiga och Zihao inte vill något annat än att såra. Aja, det är försent nu.
”Äsch.. bara lite, ingen fara.” Mumlar han och bär försiktigt upp Cissi bara för att få bort henne från knät. Fingrarna sluter sig om stolstödet och han häver sig själv upp från golvet. ”Vi kan nog börja dricka lite te nu.”

"Äh, det är väl klart jag inte gör!" protesterade Zihao genast och såg med ens väldigt stött ut. Att bli jämförd med hundar och katter var ingenting han uppskattade något vidare och att Joshua ens tagit upp den möjligheten gjorde honom alldeles förfärad inombords. Grejen var ju den att både Yaosu och Weimin gett honom ett inte så smickrande smeknamn - Gǒu. Med andra ord hund på mandarin. Ibland kallade dem honom även för Láng, vilket var ännu värre i sjuttonåringens öron. Varför kunde de inte bara gett honom något normalt smeknamn istället? Typ som dumstrut eller korkskalle, det hade klingat betydligt bättre hos den mellersta brodern.
"Det är bara det att..du vet?" Fortsatte han trevande och kliade sig själv löst i nacken. Återigen, Haru hade förmodligen gett honom loppor under nattens gång. Förbaskade hund. Först hade hon bitit honom på smalbenen och sedan varit absolut tvungen att sova halvt liggandes över huvudet på slytherinaren. Inte okej.
"Så snart det blir fullmåne känns det som om jag slutar existera. Mina kompisar ignorerar mig och mina bröder likaså", förklarade han tyst och gjorde en liten grimas. Den känslan, känslan av att vara the odd one out, hade alltid gått honom på nerverna. Men men, folk kunde väl helt enkelt inte acceptera precis allting, även om de nu brydde sig om personen i fråga.

De mörka ögonen stirrade tomt framför sig en stund, innan Zihao vaknade upp från tankarna. Ögonbrynen var lätt hopdragna och blev ännu mer rynkade efter den yngres svar. Det såg nämligen inte ut som bara lite, ingen fara. Höll Joshua möjligen på att bli sjuk? Eller var han kanske bara trött efter alla nya intryck och funderingar som måste röra sig innanför pannbenet på honom?
"Är du säker?" frågade Zihao, som ostadigt kom upp på fötterna. "På att det inte är någon fara alltså." Dröjande började han fylla två av de stora, mönstrade muggarna med teet från den rynkande kannan. Precis som det gjort under gårdagens kväll, doftade det ljuvligt om den heta drycken.

Jaså.. det var så Zihao tänkt. Jo, även om den andre förvandlas kommer han fortfarande till viss mån förstå vad som sägs runt omkring honom. Farlig och okontrollerad förvisso, men hörseln och förståelsen försvinner inte. Inte helt. Det måste bli rätt ensamt, även om det bara är en natt som han inte kan prata, smärtan måste vara långvarande.
”Vet du varför de ignorerat dig?” Frågar Joshua med ett litet förbryllat ansiktsuttryck. Det är förståeligt om folk ryggar tillbaka för att de är rädda att bli skadade, att en olycka ska ske. Om Zihao river dem kommer det bara leda till att ännu fler lider av samma anledning. Däremot.. om sjuttonåringen inte förlorar kontrollen som många andra gör, då kan det nog kännas rätt hemskt, att bli lämnad ensam när man redan går igenom något avskyvärt. Joshua kan inte direkt relatera till hur det är att vara varulv, däremot kan han relatera till att bli lämnad ensam även i väldigt, väldigt mörka stunder. ”Jag menar bara.. förlåt, men tappar du kontrollen under fullmånen?”

Fokuset ligger på de stora kopparna som ryker av den varma drycken.. Mums, han behöver nog dricka lite, även om nu kanske te inte är det absoluta bästa valet. Kroppen sjunker ner på en av stolarna och stoppar i princip hela ansiktet i den fina koppen. En klunk, två klunkar, tre klunkar.
”Jadå,” försäkrar den nätta lilla killen. Kanske det är brist på näring, brist på sömn, och på det massvis med tankar inpräntade i skallen på honom. Lyckligtvis för honom kommer Samuel inklampande in genom ytterdörren från sin lilla stuga, slänger av sig skorna och kommer in i köket. Hans hörlurar glider ner runt Samuels smala nacke i synen av de två tonåringarna. Förtjust är han då inte, åh vilken prisbelönt min.
”Jaså, ni försöker då göra ett gott intryck.”

Sjuttonåringen slog sig ner på stolen bredvid Joshuas och virade hastigt händerna runt sin egen kopp. Keramiken var alldeles varm och den varma vätskan rymde sin väg i form av ånga, fick både händerna och ansiktet att bli ännu varmare än de redan var. Han sneglade under tystnad ner på teet och började så småningom bita sig själv löst i underläppen. Tappa kontrollen? Inte så länge han pimplade i sig elixiret, åtminstone inte alldeles fullständigt. Han hade en tendens att vara lite trumpen och ha extra kraftiga humörsvängningar, men annars var det ingen fara.
”Det beror ju på”, sade Zihao och vände blicken mot den yngre. ”Tar jag elixiret så brukar jag vara ungefär som jag alltid är”, förklarade han och smuttade försiktigt på teet, försökte att inte bränna tungan av sig. ”Och antar att de ignorerar och undviker mig främst eftersom jag blir lite extra..ehm..närgången”, avslutade han tyst och vek undan med blicken. Nu när han sa det högt lät det ju alldeles förfärligt pinsamt.

Sedan kom Samuel inklampandes genom ytterdörren och vidare in i köket. Förbaskat. Zihao vände genast ner ansiktet ytterligare mot bordet, i ett försök att dölja rodnaden som strök sig över kinderna. Det spelade mindre roll om sextonåringen råkade få syn på dem, mem Samuel skulle minsann inte få den tillfredsställelsen.
”Försöker? Skulle nog säga att vi redan gjort det”, muttrade han och lyfte återigen koppen från bordet, varefter han började ta små klunkar i hastig takt. Jodå, det brände hemskt både på tungan och i halsen. Däremot dolde ångan och själva muggen de mörka cirklarna under ögonen och kinderna. Ett väldigt smart drag enligt honom själv.
”Godmorgon!” Jaha, där kom de andra två ungdomarna intassandes. Först Weimin, fortfarande iklädd sin pyjamas, följd av Yaosu som redan klätt på sig. Hur tidigt hade han vaknat egentligen? Håret var nytvättat, kläderna släta och rena och utseendet lika perfekt som alltid.

Extra närgången? Joshuas huvud blir precis som alltid. Om Zihao fortfarande tar elixiret, förvandlas han då eller slipper han det? Det är alldeles för många frågor, och antagligen skulle sjuttonåringen finna det lite udda, men det gör han väl redan när det kommer till sextonåringen. Han har egentligen ingenting med det att göra, vilket betyder att han borde hålla truten för sig själv. Men nehej då.
”Får jag fråga på vilket sätt du är närgången?” Det finns liksom en gräns. Visserligen kan Joshua tänka sig att ha någons huvudet i knäet och stryka fingrarna över personens lockar, kramas och gosas är också helt okej.. men ja.. det finns en gräns. Han vill inte ha Zihao på sig och fylld med förväntan för något annat.. nej, nej, nej. Om nu den andre bara vill ha sällskap och bli omtyckt under fullmånen kan Joshua definitivt hjälpa honom med det, men än en gång, varför skulle den äldres vänner rygga tillbaka från det?

”De kommer nog vara för stressade för att göra det,” muttrar Samuel och slår sig ner på en stol mittemot de två, men däremot ser han till att se på sin lillebror med samma dömande blick. Vad håller han på med? Han kan väl knappast tro att något av det här kommer att leda till något bra? Han kan väl knappast vara så naiv att han tror på allt Zihao säger? Jodå, Joshua vet att det är dessa tankar som for innanför pannbenet på Samuel. Dock försvinner alla de där funderingarna och tankarna på att skälla på sin bror, eftersom att han inte riktigt är så naiv, men då stiger två nya personer in i röran. Som om Joshuas lilla huvud inte gjorde tillräckligt ont. Dock är det inte riktigt det som kommer i fokus. Njae.. så fort Yaosu stiger in i det plötsligt rätt varma rummet blir Joshua väldigt angelägen om hur han ser ut. Rutiga pyjamasbyxor, alldeles för stor hoodie, en frisyr som inte alls kan bli kallad frisyr.. Åh ne. Än en gång begravs de puffiga kinderna i den varma koppen.