[prs] yehet och lalemar

Noah sitter och titta ner i sin dator, precis som alla andra i det knäpptysta klassrummet, inklusive läraren. Han drar en tung, uttråkad suck.
Plötsligt känner han en försiktig klapp på ryggen av den rödhåriga tjejen han sitter bredvid, Jessica. Han flyttar blicken från datorn.
I handen håller hon en liten hopvikt lapp. Noah tar tyst emot den och vecklar upp den.

"Hänga efter skolan och krascha hos mig?
-J"

Noah vänder på lappen. Han visste att den var från Jonas, det var inte första gången de skickat lappar i klassrummet. Han krafsar ner ett svar.

"Kan inte, ska träffa privatläraren efter skolan. Vet inte hur länge vi håller på, hör av mig."
Noah knycklar ihop lappen och ger tillbaka den till Jessica.
"Jonas!" viskar han till henne, fast det är svårt med den stora hårmanen i vägen.
När lappen till slut hunnit fram till sin slutdestination lyfter Jonas blicken och tittar förvånat på Noah. Han suddar, kladdar ner något och skickar sedan tillbaka lappen igen tvärsöver klassrummet.

"På en fredag? Trist. Bäst får honom att han är schysst."
Noah tittar allvarligt på sin vän med en enkel axelryckning. Sedan knycklar ihop lappen och lägger den i sin bok.

Efter vad som känts som en evighet så ringer det ut och lektionen är slut. Fast samtidigt hade den gått fort, med tanke på att i princip det ända Noah hade tänkt på var den kommande pluggträffen med Edmund.

Det finns både negativa och positiva aspekter med att skolan är såpass stor som den är. Korridorer sträcker sig överallt, trappor som går flera våningar upp. Dock är Edmund väldigt tacksam över att endast ha sina lektioner i en och samma korridor, och att det finns soffrum som eleverna kan vila i. Sjuttonåringen ligger där, nerborrad under två tjocka filtar och en massa kuddar medan han drar beanien över huvudet en aning.
"Kan du inte hjälpa mig.. jag förstår inte vad det är hon vill att vi ska skriva om." utbrister Robin och sjunker ner i soffan med en besvärad suck, petar på sin nätta vän med fingrarna. Ja, Edmund har redan gjort klart uppgifterna. Han är nämligen väldigt duktig på att skriva på datorer, det går som rinnande vatten.
"Robin, det är ditt egna fall som satt och fifflade med musiken när vi skulle ha arbetat med den." påminner Ali som sitter med sin redbull i högsta hugg. Den olivfärgade grabben trummar med fingrarna mot bordet, medan afrot ligger häftigt över huvudet. Ali är även en av Edmunds vänner från högstadiet, eller ja, han har lärt känna honom genom Robin. "Skulle vi gå ut ikväll? Kunde han övertala dig tillslut Eddie?"
"Jag hade inte direkt så mycket att säga om det egentligen, han tycker att jag börjar bli lite väl patetisk," påpekar Edmund skämtandes, och Robin himlar med ögonen åt sin vän innan han drar honom intill sig. "Men jag måste hjälpa någon med Franskan, vet dock inte om han fått nya planer nu."

"Lycka till med plugg-grejen då" säger Jonas till honom utanför klassrummet och dunkar den mörkhåriga i ryggen. "Vi får hoppas att han inser vilket hopplöst fall du är och ger upp på dig direkt."
Noah svarar med en armbåge i hans kompis revben.
"Äh, käften."
Jonas bara skrattar.
"Aja, jag måste sticka till de andra nu, vi ses."

Efter att ha sagt hejdå till sin vän och samlat ihop sina saker är Noah nu på väg till huvudentrén. På vägen ner för alla trappor kommer han på sig själv med att torka av handflatorna på byxbenen. Smått skakandes lägger han de i jackfickorna. Var han nervös? Nää, det skulle inte varit likt honom alls.
Till slut kommer han ner till huvudentrén. Den mörkhåriga lutar sig mot väggen och väntar.

"Skulle inte du hjälpa den där grabben med franskan?" frågar Robin, där de suttit i grupprummet i ungefär en timma. Edmund kikar ner mot datorns klocka, och stänger igen den fort.
"Kunde du inte ha påmint mig för tio minuter sedan?" utbrister han, lätt panikartat och stoppar ner datorn i sin väska innan han skyndar sig mot dörren. Jisses, han hade helt och hållet glömt bort tiden. Fan.
"Varsågod!" ropar den eftersläntade vännen med ett nöjt leende, som att han väntat med flit, bara för att öppna munnen exakt tio minuter senare. Edmund skyndar att dra på sig sin lurviga jacka, fixar till sin beanie och suckar lätt åt sig själv, känner sig aningen bättre till mods när han ser Noah stå där huvudentrén.
"Hej.." påbörjar han med en liten rodnad strykandes över kinderna. "Förlåt, jag tappade bort tiden helt."

Noah lyfter blicken från telefonen när han ser något litet och fluffigt snabbt närma sig i ögonvrån. När han ser Edmund så försvinner all nervositet han trodde att han hade och han spricker upp i ett leende när telefonen slinker ner i jackfickan. Den här situationen var så bekant för honom, förutom att han nästan alltid var den som var sen. Det kändes skönt att vara på andra sidan för än gång skull.
"Det e lugnt" svarar han. Den bruna handen gör en inbjudande gest mot ytterdörren "Ska vi gå då?"

Regnet hade upphört och himlens mörka moln hade skingrat sig. Solljuset stack fram i sprickor likt ett trasigt glas och speglades på marken. Det luktade av fuktig asfalt.

Edmund nickar lätt, aningen generad över att ha tappat tiden så. När man är en perfektionist så som sjuttonåringen själv, så händer det nämligen inte särskilt ofta.
"Visst." svarar han, känner hur värmen glider in i jackan, över halsen. Det verkar som att regnet från morgonen försvunnit och lämnat dem med varm, torkande sol, någonting Edmund inte gillar alls. Visserligen är det ett problem när det är såpass varmt, och han har en varm jacka över sig.. men som sagt, han har alltid gillat regn mer än något annat, redan som ung fann han det mycket mer lugnande än den heta solen som inte låter en gömma sig. Dimma och duggregn, det är det bästa vädret för honom. Gud vad många som skulle vilja trycka ner honom över det faktumet. "Behövde du vänta länge?"